Det har varit sopstrejk, det har varit prat om sjuk­vården. Om övertid. Om barnmorskor som har fått nog. Vi diskuterar det där, sitter och dricker sommarens sista rosé och jämför olika arbeten. Löner, ­påfrestningar, studier och allt det där. Det slår mig att vi vet så ­lite om andra yrken. Hur det är.

Visst, några av oss har sommarjobbat, de flesta av oss jobbade extra på helgerna och en del av oss hoppade runt i några år när vi fortfarande inte visste vart vi var på väg. Men det där var länge sedan nu.

Och många av oss saknar det helt: Inblick. Grundskolan, gymnasiet och universitetet rullade på och tidigt blev man vad man nu är.

Det är trist, kan jag tycka nu. Hur kan vi göra för att ändra på det? För att få oss, redan när vi är unga, att få en inblick. Som under praktiken i högstadiet och gymnasiet. Några av mina klasskompisars föräldrar var kulturarbetare så de fick praktik på en teater, tror jag det var. En annan hade en förälder som ­jobbade på sjukhuset, så hon hamnade där. Samma sak är det nu. På nästan alla mina arbetsplatser har barnen till mina ­kollegor praktiserat. Det är väl enklast så. Det är nog inte så lätt att fixa en egen praktikplats, men det är förbannat synd.

Jag kan inte låta bli att tänka att det hade varit bättre om klasskompisarna till kulturarbetarna hade praktiserat på det där sjukhuset och min andra klasskamrat fick se hur det gick till på en teater.

Vi lär oss ofta ändå ganska mycket om våra föräldrars jobb när vi växer upp. Vi kanske får följa med när skolan är stängd, vi hör samtalen vid middagsbordet. Vi får inblick. Vore det inte därför bättre om vi bytte barn just när det vankas praktik. Så de alla får insyn, förståelse, självförtroende och kanske till och med vågar drömma och sträva efter något de inte är vana vid. ­Eller upptäcka: Jag är ju bra på det här!

Jag blir glad när jag läser om initiativ där unga från förorten får sommarjobb på ­byråer. Jag blir glad när jag läser om ­Carina Berg som i sitt program provar på olika jobb och uppmärksammar de som arbetar som industrisanerare: ”Vi ­förväntar oss att vi ska kunna köpa öl utan att ägna en tanke åt de män och kvinnor som är tvungna att, i kol­mörker, hängandes i en liten jäkla stol i luften, blästra silon som maten förvaras i. Det var enda gången jag började gråta under inspelningen. Det var så sjukt tungt och läskigt att hänga där uppe”, säger hon på i veckans tidning.

Ja! Mer sånt. Mer testa på. Mer förståelse för andras jobb och fler projekt som arbetar mot det gamla talesättet: Bliv vid din läst.

Jag tror att det blir mycket bättre så.