Startsida / Inlägg

Förlåt för den röra vi lämnar efter oss

av Söndagsredaktionen

MattiasklingmednamnJag undrar vad jag ska säga till dig, lilla barn. Den dagen då du inte nöjer dig med att storögt bläddra i målarboken med ”Star wars”-motiv, överlyckligt förklara hur mycket du gillar ett badlakan med ”Trolls”-motiv eller ivrigt vänta på att robotkatten ska börja skutta över vardagsrumsmattan.

Vad ska du säga när jag inte slentrianmässigt kan köpa din kärlek och respekt för ännu en tid – utan då du faktiskt kräver något av mig. Något så enkelt, och samtidigt så obeskrivbart krångligt, som just svar.

För jag minns ju hur det var; en gång var jag precis där du är. Mitt i en sommar då jordgubbarna smakade sötare än någonsin annars, då vattnet svalkade som skönast och då solen tycktes gå upp just för mig varje morgon. Till synes ändlösa dagar då jag snorklade runt, några trygga centimeter under ytan, och lekte att jag utforskade okända världshav på jakt efter nya fiskarter. Gryningar då jag vaknade till med en svag doft av dagg runt huvudkudden. De eftermiddagar då jag letade mig igenom skogen vid Sjöängsskolan, i verkligheten knappast mer än en dunge, på ivrig spaning efter den där hackspetten jag så ofta hörde trumma mot någon trädstam någonstans i fjärran.

Vad ska jag egentligen säga när du förstår att jag, och de som har levt före mig, har förstört allt det där? Att den vitryggiga hackspett jag ivrigt spejade efter i skogarna runt Lindsdal bara är ännu en art som går att läsa om i sedan länge utgångna fågelböcker? Att det Stora Barriärrev jag fantasidök mig igenom längs Ölands långgrunda stränder, en gång ett myller av färgsprakande fiskar och tjusiga koraller, nu är lika sönderblekt och livlöst som de stora ökenlandskapen i Sahara?

Jag är osäker om jag, på ärligaste allvar, kan säga att jag stod upp och gjorde något som hade någon betydelse. Förvisso – jag har sedan mer än två decennier tillbaka skippat köttet och äter numera helt växtbaserat, jag har sålt bilen och de senaste åren, trots att New York-hjärtat blöder till anemigränsen, skippat den årliga Atlantflygningen för turistmål närmare hemmet.

Gör det mig på något sätt skuldfri? Ett föredöme som kan peka finger åt andra som har avsevärt mycket större summor på sitt koldioxid-utsläppskonto?

Naturligtvis inte. För på motsatt sida av myntet har jag en Iphone av senaste modell, fullproppad av tveksamt konfliktmineral. Jag flyger oftare än vad jag egentligen behöver i tjänsten, avokadon jag mosade på frukostsmörgåsen kommer måhända från en skövlingsodling i Latinamerika och mitt hem är fyllt av elektronik jag egentligen inte behöver.

Så det enda jag skulle kunna säga till dig, lilla barn, är: Förlåt. Förlåt för den röra jag och alla andra som har plundrat den här planeten under det senaste århundradet lämnar efter oss.

Förlåt för allt.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB