Elsie Johansson. Det är henne jag tänker på när jag får för mig att allt är för sent. Hon gifte sig ung, bara 18 år. Hon tog jobb på posten. Hon tog hand om barn och man. Först när ­Elsie ­Johansson blev 48 debuterade hon. Sedan dess har det ­blivit många böcker, ni kanske har läst trilogin om Nancy? Och självbiografiska Riktiga Elsie som kom i fjol? Om ­inte kan ni betrakta föregående meningar som lästips. I dag är Elsie Johansson 86 år och en hyllad författare.

Tänk om hon hade känt att allt är för sent?

För att följa sin ungdoms drömmar? Att man måste ­vara i en viss ålder för att testa något nytt? För att lära sig något?

Jag är glad att hon inte tänkte så.

I en brittisk tidning läser jag om paret som är 90 och 86 år och nykära. De har aldrig känt så här förut, säger de till journalisten. På en bild håller de om varandra. På en ­annan hånglar de som tonåringar.

Så länge man lever är det aldrig för sent, säger de.

Och så har vi Dagny Carlsson som gick en datorkurs när hon var 99 år och började blogga när hon var 100! Nu är hon 105 och i år var hon en av ­sommarpratarna i P1. Hennes berättelse om sitt långa liv är fascinerande.  När hennes man dog i cancer trodde hon att ­också hennes dagar var räknade. ”Jag tänkte att nu kommer jag efter om några veckor eller några dagar, så det är ingen idé att bry sig om någonting. Jag skickade efter cancerfonden och så skrev jag över alla våra tillgångar på dem, tömde ­aktiefonder och allting /…/ Ja, och när jag inte dog var jag tvungen att börja leva”, säger hon i programmet.

Och så blev Dagny Carlsson ­Sveriges äldsta bloggare.

På sidorna 12–16 har vi träffat Ove, Gunnel och Sinikka som alla har börjat med något nytt senare i livet. En hamnade på hästryggen, en annan lärde sig  att spela ­trummor.

Jag hoppas att deras berättelser kan ­inspirera. Det är inte för sent förrän det är över.