Startsida / Inlägg

Om en sekund kan allt vara över

av Söndagsredaktionen

ÅsaPass m namnlowJag satt på en balkong i Grekland och smuttade på ett glas vitt. Kinderna hettade trots att jag med åldern ansträngt mig för att bli mer noggrann med solskyddsfaktorn. Nyduschad. Insmord. Redo för kväll i Thasos stad.

Vågor någonstans mot ett berg, salt i luften. Fuktigt, varmt.  Och myror i chipsskålen. Snart dags att gå.

Det var precis då – mitt i detta ljuvliga,
drömska semesterlugn som det kom. Sms:et som förändrade. Som talade om att livet bara är ett lånat ögonblick. Och att allt kan ställas på sin spets – precis när som helst.

”Jag ligger på Huddinge sjukhus. Misstänkt hjärntumör. Det ser inte bra ut”.

Det tog en stund, möjligen ett glas vin till. Hon som varit mitt öra. Vi som lugnat varandra i stormen. Min kloka vän.

Hjärntumör?

På svensk mark några dagar senare pratade vi. Hon kände sig frisk sa hon. Men tumören fanns där, tre gånger tre centimeter. Ett helvete inkilat i storhjärnan. Och kanske även en skugga på lungan.

Hon sa: Jag tänkte på dig när jag fick veta och att vi måste prata.

Sedan sa hon något som för alltid kommer att finnas kvar hos mig:

Du, gå ut! Lev livet! Ha roligt! Ta emot! Njut! För man vet aldrig. Om en sekund kan allt vara över.

Nej, man vet aldrig. Men man tänker inte så. Jag tänker inte så.

För det är så bråttom jämt, med allt som ska göras.

Gå ut, ha roligt, njut. Hur?

Alla tankar och känslor som vi delat, min kloka vän och jag. Alla nattliga samtal. All tröst. Alla de gånger vi räddat varandra. Ni vet när man går i cirklar. Då var hon mitt öra. Men vi berörde aldrig detta, det enkla, det viktiga som är själva meningen med allt: vikten av att ha roligt. Våra samtal handlade om kvinnliga
bestyr, knäppa män, älskade barn, mörkret på vintern, böcker vi läst.

Inte alls oviktiga ting. Men i efterhand, så litet i jämförelse.

Jag vet inte hur det kommer att gå för henne. Men jag vet att hon
hade önskat att hon tagit för sig mer. Att hon inte krånglat till det så mycket. Att hon unnat sig mer.

Det ser hon nu. Och i det finns en sorg. Att det behövdes en hjärntumör för att vakna upp.

Det var därför hon ville prata med mig. Och önska mig precis just det som hon inte gav sig själv.

Jag lyssnar till orden. Jag tänker på orden.

Och oavsett hur det går. Om hon får vara kvar eller inte, så kommer orden aldrig att tystna. Jag ska påminna mig varje dag.

För om en sekund kan allt vara över. Om en sekund kan hjärtat sluta slå.

 

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Familj: Tre döttrar, 21, 19 och 13 år gamla. Och katten Svea.

Bor: I en funkislägenhet.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är … 

… att jag fibblar med mobilen strax innan jag ska sova. Har hört att man verkligen inte ska göra det.

2. Jag får en sötchock när …

… jag tittar på gamla foton från när barnen var små.

3. Det gör jag för att göra världen bättre: 

– Jag har ett fadderbarn, jag försöker vara en vettig förälder och jag röstar inte på SD.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren: 

– Do you really want to hurt me? med Culture Club.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB