1961 bevakade den politiska teoretikern Hannah Arendt rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Eichmann var nazitysk tjänsteman, en av de högst ansvariga för förintelsen, den mest storskaliga manifestationen av ondska mänskligheten någonsin gjort sig skyldig till.

Men Arendt såg hos Eichmann inte en ondskefull agenda, inga djupare avsikter och intentioner. Eichmann var visserligen nazist och anti-semit, men inte främst en övertygad fanatiker eller ett psykopatiskt monster.

Snarare utmärktes han för Arendt av sin oförmåga att tänka.

Han försvarade sig på byråkratiska, uttryckte sig i klichéer och återanvända standardfraser.

Han kunde inte resonera med sig själv, och hade överlåtit den moraliska auktoriteten i sitt liv till partiet, systemet, führern. Det var hans tanklöshet som gjorde hans sömlösa symbios med den nazistiska idévärlden möjlig.

Frasen som Arendt myntade för att beskriva det som gjorde förintelsen möjlig: ”ondskans banalitet”.

Den grekiske filosofen Sokrates var Eichmanns motsats i alla avseenden utom ett: också han åtalades och avrättades, 2 361 år tidigare. Under sin rättegång ska han ha sagt: ”Det icke rannsakade livet är inte värt att leva”.

Sokrates förespråkade precis det Eichmann inte klarade: att kritiskt undersöka sig själv och sin tankevärld, oupphörligen och utan nåd.

Vilka föreställningar har du? Vad ligger egentligen till grund för dem? Stämmer verkligen det du tror att du vet? Går dina uppfattningar ihop?

Det sokratiska sättet att tänka är obekvämt.

Det vi mest grundmurat tror är sant hör ofta ihop med vilka vi tror att vi är: Vilket kön vi har och vad det betyder, vad vi anser vara fult eller vackert, hur man uppför sig, klär sig, sociala normer och klichéer. Vem som hör till, och vem som inte gör det.

Men det är genom att kritiskt syna alla tänkbara förutfattade meningar hos sig själv som man blir en bättre människa och gör världen bättre.

För det här är viktigt: Att verkligen tänka gör man i avskildhet, men det är ingenting för eremiten på sitt berg. För både Arendt och Sokrates handlar tänkande om att förhålla sig till den värld vi delar med varandra. Att se sig själv i andras människors situation. Medmänsklighet.

Historien är full av uppenbara självmotsägelser som inte hade överlevt en ärlig, sokratisk granskning.

USA:s grundlagsfäder stod upp för friheten mot brittiskt förtryck, och satte på pränt den odödliga sentensen att ”alla människor är skapade lika”.

Men många av dem var själva slavägare och såg som självklart att kvinnor inte fick rösta.

Winston Churchill stod upp mot nazismen och såg framför sig hur världen genom Storbritanniens seger, med hans poetiska språkdräkt, skulle ”gå framåt mot vidsträckta, solbelysta högländer”.

Samtidigt var han vildsint motståndare till det brittiska imperiets avveckling. Den frihet han såg som naturlig för danskar och holländare, var otänkbar för indier och kenyaner.

I backspegeln är dessa självmotsägelser omöjliga att missa – men de var knappast självklara då.

Vilket för oss till den intressanta frågan: Vilka är våra gemensamma blinda fläckar i dag?

Det tål att tänkas på.

 

5 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… ge mig en kram.

2. Det äckligaste jag vet är … 

… spyor, fekalier, det vanliga.

3. Världen vore bra mycket vackrare om … 

… alla på riktigt hade mänskliga rättigheter.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är  …

… ”nej”, just nu. Men det är ändå ganska mycket ett litet barn inte får göra.

5. Jag rodnar när … 

… det är för mycket fokus på mig.

 

Veckans krönikör

Namn: Niclas Vent. Ålder: 35. Familj: Son och sambo. Bor: Hägersten. Gör: Reporter och redaktör på Aftonbladet.