Min gammelfaster, Fastr’Anna, visste när det var kört. Då drömde hon. Inte om den som skulle dö, utan om en man i grannskapet.

Det var helt obegripligt – och hon vägrade berätta vem mannen i drömmen var.

”Han har aldrig gjort något ont”, sa hon bara.

Det här fick vi höra, vi tio kusiner som tillbringade magiska sommarveckor i Paradiset, år efter år.

Vårt paradis låg i Gästrikland och hade varit en gammal bondgård när mormor Ebba och Anna flyttade in 1960. Huset var förstås rött med vita knutar och hette Myre. Då var det omgivet av åkrar, i dag suger en tallplantering åt sig det mesta av ljuset.

Jag minns besök tidigt på sommaren när vi cyklade från bassängbadet i Kungsgården och kom till nedförsbacken som var kantad av väggar med syrén – åh, det djupa andetaget av doften som man drog in och höll … tills man till slut tvingades kippa efter andan. Jag minns ett evigt kånkande av hinkar med kallvatten hela vägen från brunnen in i köket, innan mormor satte in rinnande vatten. Jag minns en sommar när jag skulle hämta havre åt kaninerna och en mus klättrade upp för mitt ben – innanför de utsvängda jeansen. (Jag blev hysterisk, lindrigt uttryckt.) Jag minns en annan sommar när mormor och jag jagade över åkrarna efter en förrymd ponny – jag med ett ben i gips och stödd på kryckor och mormor med sitt fladdrande förkläde. Undra på att hästkraken fick förnyade krafter. Jag glömmer heller inte sommaren jag till slut hade övertalats att hoppa i Storsjön – mot två Storstrut i belöning – och en snok då passade på att stryka sig mot min mage i
hela sin längd.

Men framför allt minns jag morgnarna med min gammelfaster. Tidigt, tidigt – ofta in­nan klockan i salen slog sex – spred sig doften av kokkaffe i huset. På verandan satt hon i det spröda ljuset och drack kaffe på bit. Ofta med en virkning som var halvfärdig.

Yrvaken och med bara fötter i de alldeles för stora gummistövlarna följde jag med till hennes hemliga ställen i skogen bortom åkern. Där fanns det alltid mogna vildhallon.

Det var i Myre vi lärde oss att spela poker, ettörespoker. Det var mostrar, morbröder, kusiner – men framför allt Fastr’Anna. Hon var listig och hade ofta turen med sig. Men ibland gick det inte. Tålmodigt bytte hon kort efter kort. Till slut tog hon fram sitt hemliga vapen: trollkorset.

Det såg inte mycket ut för världen, hon viftade till lite med ena handen, som för att schasa iväg en fluga. Men när man tittade noga så visst ritade hon ett snabbt kors på bordet?

Efter det vände det i princip alltid. Min gammelfaster vann och kunde raka åt sig den begärliga högen med kopparmynt och enstaka silverpenningar. Kvar satt vi och svor lite tyst för oss själva. När vi försökte rita egna trollkors fungerade det aldrig.

Barndomens paradis är sålt sedan flera år tillbaka.

Ibland blir längtan efter friheten, stillheten och dofterna lite för stora. Då drömmer jag om ett eget paradis. Det är alltid rött med vita knutar och ligger inte nödvändigtvis vid någon sjö.

Där vill jag ha en Fastr’Anna som visar mig sina hemliga bärställen och ger mig lite mer magi, ritar några fler trollkors.

 

5 x tankar i mitt huvud

1. När jag är sjuk vill jag… 

… se allt i svartvitt – som Casablanca till exempel.

2. Jag dansar om … 

… musiken är från mitt 70- och 80-tal.

3. Det skulle aldrig hända att jag … 

… sjunger offentligt.

4. Jag önskar att jag hade skrivit … 

… Hundra år av ensamhet – man vill aldrig att den ska ta slut.

5. Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … 

… att frossa i ost & vin.

 

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh Ålder: 56. Yrke: Journalist. Bor: Stockholm. Familj: Sönerna Chris, Sean och Nick.