Memory. Av alla spel var jag bäst på det. Jag var överlägsen. Segern var min varje gång. Naturmemory var favoriten; små kort med bambi, marsvin, hästar och blommor låg vända mot bordet. Dolda. Men inte för mig.

Jag var fyra år och synsk. Och jag hade ett minne som en långsint, tjurig gammal häst. När väl kortparet med bambi en gång blivit synligt hade jag full koll på var det låg tills det var min tur. Sen rensade jag bordet. ”Jag vann jag vann jag vann”, triumferade jag gång på gång.

Min mormor, som var min extramamma, ansåg att jag var lite väl mallig. Hon tyckte synd om mina jämnåriga vänner som aldrig fick chansen och en dag fick hon nog. ”Veronica, nu lyssnar du på mig. Du behöver inte säga jag vann jag vann jag vann. Vi vet redan det. Och det är faktiskt inte rättvist att du vinner hela tiden, du måste låta dina vänner göra det ibland också annars blir dom ledsna. I dag är det deras tur”.

Underförstått: Jag skulle spela som en vuxen gör med barn. Jag skulle låtsas att jag var dummare än vad jag var. Vilken plåga. ”Neeeej”, skrek jag förfärat, men mormor lät sig inte blidkas. Det var inte vad hon sa. Det var blicken. Det här var minsann inte förhandlingsbart.

Jag låtsades. Vände upp fel kort. Vilken tid det tog! Jag kunde rakt inte förstå att det var så svårt för de andra och så lätt för mig. Hur kunde de inte komma ihåg vart korten låg? Det hela var mycket besynnerligt.

Utanför köksfönstret hade det börjat snöa igen. Mormor kom med varm choklad och korintkakor.

”Åh, vad jag är snäll som låter mina vänner vinna, ja, jag är en liten ängel”, tänkte jag.

Jag blev nästan tårögd – vilken godhjärtad själ jag var!

Då sa Ida:

”Ha ha, den här gången förlorar du, Veronica.”

Det gick så snabbt. Turen var min och jag hade glömt allt vad godhet hette. En inandningen, en uträkning, sen vände jag upp fjärilar, rävar, änder, ja hela Sveriges förbaskade fauna – och så var segern min: ”Jag vann, jag vann, jag vann!”, förkunnade jag och plirade nöjt på mina vänner.

Förundrade blickar. Gapande munnar. ­Under tre sekunder var allt tyst.

Sedan hörde jag mormor sucka djupt utifrån hallen.

Kul, mys eller bråk. Det kan gå lite hur som helst när man spelar spel. Bläddra fram till sidorna 52–61 där vi har betygsatt julens spel, ifall du ändå är sugen vill ta risken.