Jag önskar ett 2018 där religion får mindre betydelse. Inte någon specifik religion utan över huvud taget. Så mycket mörka händelser i världen, så mycket förtryck, hat och våld, sker i religionens namn – trots att alla trosriktningar inte är något annat än mänskliga påfund.

Som uppväxt i Småland, omringad av frikyrkor, blev jag anti-troende tidigt. Det är svårt att bli något annat efter att på morgonsamlingar fått höra att den som inte tror på Jesus kommer till helvetet. Eller när en kille i klassen på högstadiet visade bilder på aborterade foster me­dan han deklarerade att abort är en fruktansvärd synd. De som skulle hörsamma detta skuldbeläggande domedagsprat var förstås vi tjejer.

I gymnasiet blev klassens frikyrkliga elever så upprörda när vi läste om evolutionen på naturkunskapen att skolan kallade in en troende som berättade om Adam och Eva som en sanning. Nej, jag skojar inte. Tyvärr.

Det är ingen slump att det heter att ”tro”. Eftersom det är just tro det handlar om. Ingen har bevisat att det finns någon högre makt över huvud taget, oavsett vad hen kallas. Farbror med skägg, energier i naturen, feministisk gudinna … Absolut ingen har en aning.

Hur kan något som är rena fantasier och idéer tillmätas sådan tyngd, och betraktas som om det vore ren sanning? Till och med i världspolitiken?

Att fästa sådan vikt vid olika trosriktningar är omodernt och märkligt. Tänk att Trump rabblar sitt ”God bless America” som om han på riktigt är övertygad om att en högre makt som skapat världen har ett extra gott öga till stockkonservativa vita amerikaner. Tänk att religiösa ledare i olika delar av världen helt se­riöst anser att kvinnor ska skyla sitt ansikte och inte ha sex med vem de vill för att en gud bestämt att det är synd.

Alla mord, etnisk förföljelse och konflikter som skett i en påhittad guds namn, inte minst 2017, är ofattbart och fruktansvärt.

Hur kan vi ens debattera religiösa friskolor i Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder? Det är så uppenbart att vuxna inte ska få hjärntvätta barn in i en religiös åskådning, vad den än går ut på.

Självklart måste alla få ha en personlig tro. Det är ytterst mänskligt att vilja uppleva en mening i livet, att hitta rättesnören och regler att följa i denna komplicerade tillvaro. Och att finna lika­sinnade. Dessutom finns det ju många som gör gott för att de är troende.

Men att pracka på andra den ena eller andra tron – det är oacceptabelt och odemokratiskt.

Om jag skulle börja deklarera att jag ”vet” att änglar styr jorden från en annan galax så skulle jag anses galen. Men om vi är tjugo miljoner människor som tror så – ska det då accepteras som en seriös livsåskådning? Ska vi inom denna trosriktning få starta friskolor med änglatro som grund och förtjänas att ta på allvar?

Den eviga frågan om vad som fanns före Big bang, och vad som fick Big bang att hända, är höljd i dunkel. Det är ett mysterium att fundera på, något magiskt spännande som inte alls handlar om att övertyga andra som tycker ”fel”. Låt det vara så.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag ska aldrig glömma … 

… att jag är enormt lyckligt lottad som råkade födas i Sverige.

2. Min dröm om paradiset består av … 

… varmt hav, människor jag tycker om och en sol som skiner utan att bränna vitrosa personer som jag.

3. Mitt livs soundtrack är … 

… energiskt med rätt mycket gitarrer.

4. På sociala medier lajkar jag mest … 

… det som handlar om metoo, jag tröttnar aldrig på denna fantastiska revolt som far fram som en murbräcka i samhället.

 

Veckans krönikör

Namn: Cecilia Gustavsson Ålder: 51 år. Yrke: Reporter. Familj: Dotter, 16, son, 13. Och en särbo. Bor: Stockholm.