Först hade passet ryckts ur hennes hand. Nu brände den thailändska whiskyn i strupen. Runtomkring surrade myggen och bredvid grät hennes vän.

Tillsammans med tre australiensare och en engelsman befann de sig någonstans i gränslandet Burma, Thailand och Laos.

Äventyret hade kommit av sig sedan två beväpnade män dykt upp från ingenstans.

Den ene mannen knäppte nu av sin polisradio och sa: ”Polisen är på väg”.

Hans kollega kontrollerade återigen att engelsmannen som blivit ertappad med marijuana i sin magväska, höll blicken fäst mot marken.
Så som han blivit tillsagd.

På knagglig engelska frågade han om någon ville ha påfyllning. ”Mer Mekong?”

Kvinnan som blivit av med sitt pass hade precis fyllt 22. Hon hade ingenting med marijuanan att göra, inte hennes vän heller.

Men det spelade mindre roll nu.

Hon ville ha mer Mekong.

För om en timme eller så skulle de bli hämtade av polisen i Chang rai.

Minst två års fängelse skulle det bli, hade männen sagt.

På dagen tjugofyra år senare, sitter jag och min väninna på en restaurang i Stockholm.

Vi har fortfarande svårt att prata om det som hände oss den där gången för länge sedan.

Jag gör ett försök:

– Var tror du att de tog oss?

– Kanske Burma? Kanske Laos? svarar min väninna.

Sedan tystnad. I tankar kring då, fast i vad som hade kunnat hända.

Vi hade klarat oss efter en intensiv förhandling om pengar.

Alla har inte samma tur.

I skrivande stund sitter 200 svenskar fängslade i länder utanför Norden, 67 av dem är dömda för narkotikabrott. Många är unga.

Och jag kan på något vis relatera till delar av deras skräck.

Det där ögonblicket innan. Då fortsättningen ligger i beväpnade mäns händer.

Jag minns hur vi lastades in i en mörk skåpbil, gömdes under filtar och kördes djupare in i djungeln.

Jag minns hur skåpbilen krängde fram, hur mannen vid ratten då och då vevade ner rutan och skrek. Jag minns ficklampor som for runt i mörkret. Och hur vi till slut fick kliva ur bilen och gömma oss i en lada. Och blev kvar tills den andra mannen och våra australiensiska vänner hämtat pengar på en bank.

Alla har inte samma tur.

Alla har inte pengar.

Vi hade inte vetat att det fanns marijuana i jeepen.

Inte frågat, vi var knappt 22.

Ibland handlar livet om tur. Jag tänker ofta på det. På hur hårfin gränsen kan
vara mellan att hamna i ett thailändskt fängelse, bli kvar i en djungel – eller att kunna sätta sig på ett flygplan mot Sverige.

Varje gång jag läser om ungdomar som frihetsberövas eller försvinner utomlands kastas jag tillbaka till min egen erfarenhet.

Jag och min vän var oskyldiga.

Det är inte alla. Absolut inte. Men det finns kanske andra som vi.

Som inte fått komma hem igen.

Det är det enda jag tänker på när vi lämnar restaurangen den här kvällen, på dagen 24 år efter att livet hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.

4x tankar i mitt huvud:

1 Mitt hjärta slår lite extra …

… när radion spelar Do you really want to hurt me med Culture club.

2 I högstadiet var jag …

… ständigt klädd i en ljusrosa Bagheera-overall.

3 Jag mår som bäst …

… när jag har tränat.

4 Jag är trött på …

… att prata om vädret.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Familj: Tre döttrar och en extremt kelsjuk katt.

Bor: I en lite för stor funkislägenhet.