Varför är jag så besatt av Riksväg 90?
Den går från Härnösand upp till 
Vilhelmina. Ungefär 30 mil. För de flesta är det kanske bara en skitväg 
i Norrland. Men inte för mig. För mig är det 
den viktigaste vägen som finns.

Det var liksom på den allt började. Eller det var det väl inte. Allt började med att jag läste böckerna om Barna Hedenhös, stenåldersungarna som reste ut i världen, mötte andra folk och kulturer och tog det bästa med sig hem till det primitiva Sverige.
De var internationalister i ordets rätta 
mening. De var mer än det, de tog mig till 
och med ut i rymden, till månen och till Mars.
Barna Hedenhös och deras skapare, Aftonbladets Bertil Almqvist, väckte mitt intresse för världen utanför Sollefteå. Väckte min längtan efter att upptäcka vad som fanns bortom älvkröken, bortanför Multråberget.
När jag var 19 ställde Lasse Modin och jag oss vid vägkanten vid Riksväg 90 i Sollefteå, höll upp tummarna och liftade till Bagdad. Redan när vi kom ner till Lundekarusellen vid Sandöbrons södra fäste kände vi att vi Var På Väg. 
Ett halvår senare var vi hemma igen.
Året därpå gjorde min vän Ulf Söderberg och jag samma sak. Södra utfarten. Lundekarusellen och vidare till Nepal. Vi skildes åt i Katmandu. Men jag var tillbaka vid Lundekarusellen 
efter ett år igen. Riksväg 90, hemma …
Vägen går genom vad som inte allt för länge sen var en pulserande pulsåder av liv, arbete 
och oändliga framtidsmöjligheter.

Nu ser det annorlunda ut. Livet längs Vägen och längs Ångermanälven strax intill har förvandlats till oigenkännlighet. Skrumpnat ihop.

Fabrikerna och sågverken i det en gång så stolta Röda Ådalen är borta.
Ja, inte alla, några jättar finns kvar, men alla de andra … Folk som gillar övergivna platser tycker om att komma hit och smyga omkring 
i de gamla byggnaderna som blir mer och mer livsfarliga för varje år.
Några kämpar förvisso på längs Vägen. De 
är mina hjältar som stretar i en uppförsbacke och under villkor som ingen som bor på till 
exempel Södermalm i Stockholm ens kan göra sig en föreställning om.
Inte jag heller egentligen, jag har ju lyckats glida omkring på räkmackan hela livet.

Jag behöver inte se de tomma butiksfönstren 
i Bollstabruk varje dag, eller för den delen gå 
förbi det nedlagda Hotell Appelberg i Sollefteå. Appelberg låg precis vid gamla Riksväg 90 innan vägen drogs om och flyttades upp några hundra meter från den nedlagda järnvägsstationen.

Nu klyver Riks 90, för övrigt utsedd till Sveriges överlägset sämsta väg av Motormännen för några år sen, stan mitt itu innan den svänger 
av och ut över den nya bron över älven – bara några hundra meter från det nedlagda BB på Sollefteå sjukhus. När sjukhuset invigdes 1961 klassades det som Sveriges modernaste.
Just som 90:an kommer in till Sollefteå 
passerar den gamla I21 och när vägen 
lämnar stan på andra sidan älven så går den förbi T3. Båda regementena är förstås nedlagda. Liksom Arméns hundskola som också låg alldeles intill vägen.

Och nu har 90:an blivit av med sina lampor. Den går som ett becksvart, trafikfarligt stråk genom Sollefteå.

Trafikverket fick nämligen för sig att vägen ligger utanför detaljplanerat område och som ett led i den senaste förbättringen plockade man bort lyktstolparna strax innan jul.
Nedlagt, nedsläckt. Så ser den nya tiden ut.

 

4x tankar i mitt huvud

1 Jag drömmer om att jobba som …

… reporter på din favorit-tidning tills jag dör.

2 Mitt första husdjur hette …

… Mosti och var en 
ilsken lapphund.
3 Jag gnäller oftast på …

… SJ.

4 Det mest korkade 
jag gjort är att …

… strunta i läxorna i plugget.

 

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén. Ålder: 66.
Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala, vuxna sönerna Magnus och Einar. Bor: Lägenhet 
i Uppsala. Yrke: Reporter på Aftonbladet.