Det blir som vanligt bråttom. Just i dag går det ändå raskt att fixa ärenden på apoteket och att förlänga SL-kortet och tunnelbanan går som på räls och folk står liksom inte i vägen för mig. Mycket bra.

Och så ska jag bara köpa några förnödenheter 
i min närbutik.
Det är utan överdrift så att om man kommer 
in i en gång i min pyttelilla lokala livsmedelsaffär och ser att det är stopp i den gången, till exempel i form av en annan kund, då får man backa ut ur gången och välja alternativ färdväg.
Att vända sig om, om man har minsta lilla handväska eller gudförbjude ryggsäck, innebär risk att välta en hel hylla.

Så jag far omkring i den enkelriktade labyrinten. In i en gång, oj stopp, backa, välja annan väg, oj stopp.

Och så vidare.
Och tiden går.
Och hela tiden är de där. Föräldrarna med det OÄNDLIGA tålamodet.
Föräldrarna vars värld kretsar kring barnet.
Föräldrarna som förklarar och förklarar och förklarar för treåringen att de inte ska köpa 
russin i dag. Även om russinpaketet är fint och färgglatt. För russin har de hemma.
Och med ännu oändligare tålamod väntar de medan treåringen försöker omfamna hela godishyllan på dess strategiska plats vid kassan. De upprepar lugnt att det inte blir godis i dag för det är inte lördag och det är bara på lördag man får äta godis för alla andra dagar är godis giftigt.
Eller nej, det säger de inte. De förklarar hur snabba kolhydrater påverkar den mänskliga 
organismen.
Och kassakön, den bara växer.

Till slut kommer jag hem och kompisen på 
besök från Göteborg berättar om sin tunnelbanefärd. Om ett barn i ej talför ålder som försökt att med sina till buds stående medel påkalla sin förälders uppmärksamhet. Föräldern, djupt försjunken i sin mobiltelefon, hyssjade åt barnet 
i sittvagnen, och släppte inte skärmen med 
blicken. Min kompis tycker att hon ser det ofta, föräldrar som missar chansen att interagera med sina barn.

– Jaså? säger jag. Jag tycker tvärtom.
Och så beskriver jag hur jag i min pyttelilla 
lokala livsmedelsaffär haft lust att gå fram och 
ryta DET BLIR INGET GODIS I DAG, PUNKT SLUT.
Sätta ned foten, liksom.
Min kompis ser bestört ut och säger att hon tycker att fler föräldrar borde bete sig så.
Alltså inte som jag, då.
Utan som dem som tar sig tid, lyssnar, 
förklarar varför man inte ska köpa russin. Eller godis. Om man nu inte ska det.

Men ALLA ANDRA! invänder jag. Barn måste lära sig att ALLA ANDRA måste kunna komma fram! Det går inte an att tro att hela världen kan stanna upp medan man själv får en lång russinförklaring.

Säger jag.
– Varför inte? säger min kompis.
– Men JAG då? säger jag.
– Vadå du?
– Jag måste ju kunna handla. På trettio sekunder blankt. Jag har ju bråttom.
– Varför har du bråttom?
– Jag måste ju hem!
– Varför det?
Jag måste ge upp. Självklart måste jag ge upp. Jag har ju faktiskt nästan aldrig mer bråttom än någon annan. Fast just den här dagen ville jag ju hem och träffa min kompis.
För det är ju ganska skönt med någon som tar sig tid 
och lyssnar på en, det får jag medge.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Jag drömmer om 
att jobba som …

… en sån som textar skyltar i affärer och menyer på restauranger.

2 Mitt första husdjur var …

… en massa icke-namngivna akvariefiskar. Konstigt nog missade jag chansen att namnge dem, eftersom att namnge individer är det roligaste man kan göra. Men jag tror att jag aldrig knöt an till fiskindividerna.

3 Jag gnäller oftast på …

… tiden. Att den går för fort. Eller är för kort.

4 Det mest korkade 
jag gjort är att …

… jag aldrig flyttat utomlands, till ett klimat där huden trivs bättre.

 

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter.

Ålder: 49.

Familj: Två barn.

Bor: Stockholm.

Yrke: Journalist på Aftonbladet.