Man lär sig alltid något nytt. Som förra året när jag lärde mig vad 
förkortningen FOMO betyder: Fear Of Missing Out. Rädd att 
missa det som gäller, och att i efterhand få höra: ”Du skulle varit med.”

En skräck som funnits med sedan jag var barn. Rädslan för att komma till skolan på morgonen och höra från kamraterna om allt kul man missat. Eller lite senare i livet – för att komma till jobbet efter helgen och alla undrar: ”Var var du? Vi som hade en sån rolig fest!”
Jag led svårt av fomo som ung, men det avtog med åren, även om det inte försvann helt. På sistone har rädslan smugit sig tillbaka igen. En snabb titt i telefonen räcker – alla andra verkar ha fest.

Jag har under mitt liv försökt mota fomo 
med hjälp av onyttigheter. Under högstadiet 
i uppväxtens Malmö försökte jag fly min lätt mobbade tillvaro genom att ta steget in i rökrutan. Där fanns alla coola, och jag hoppades att min nördstämpel skulle försvinna i rökdimmorna. Men icke. Jag började blossa förgäves; det enda som hände var att jag hamnade i elevrådet.

Gymnasiet, nytt försök. Jag hakade på den 
populära trenden att tura, det vill säga att åka fram och tillbaka över Öresund för att dricka öl på färjan. Detta var inkörsporten till en massa kul och jag fick nya vänner som jag har kvar än 
i dag. Fomon försvann. För gott, trodde jag.
Men nu har den börjat smyga sig på igen, och det beror förstås på sociala medier där mobilen fylls med vännernas middagar, resor, fester och allt möjligt du önskar att du blivit medbjuden på. Jag trycker bittert på ”like” och intalar mig själv att jag nog ändå haft det mycket bättre där jag var …
Men på nyårsafton slog fomo till med full kraft. Jag hade firat jul med min bror och hans familj, som bor i ett kallt, grått och blåsigt Detroit. Därför hade jag och min man även bokat in en solvecka i Florida över nyår. Själva nyårsafton skulle vi fira hos vänner i Miami som bor 
i en fantastisk våning med terrass mot Atlanten – utsikten var perfekt för tolvslagets fyrverkerier utmed berömda South beach. Visst låter det underbart? Eller? Gästerna visade sig förstås vara trevliga, men även mycket stillsamma. Maten var riklig och god, men … ingen drack alkohol. Nu protesterar du säkert: ”Man kan visst ha kul utan alkohol”. Säkert, men tyvärr inte den här gången.

Gästerna talade om nyårsdagens tidiga löprundor och tennisträningar, medan jag grön av fomo sneglade i telefonen på vännernas champagnebubblande fester med serpentiner, roliga hattar, skrålande sång och dans på gatorna. När värden några minuter i tolv fyllde på mitt glas med ingefärsdricka längtade jag bort från den ljumma Floridanatten till iskalla Sverige och att skåla i lika iskall champagne. Så det blev till att gå och lägga sig strax efter tolvslaget, utan champagnesnurr i huvudet.

Men inget ont som inte har något gott med sig– aldrig har jag varit så pigg morgonen efter en nyårsfest! Vi gick upp tidigt, njöt av en magisk morgonpromenad på stranden, struntade i bakispizzan och plötsligt var gårdagens fomo-ångest som bortblåst!

Och efteråt märkte vi att det var VÅR nyårsafton som nog fick flest likes.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Jag drömmer om 
att jobba som …

… solstolsuthyrare på 
Ipanema-stranden i Rio.
2 Mitt första 
husdjur hette …

… Murran och var en jättesöt svart katt som grannarna skänkte bort. Mina föräldrar var inte lika glada.

3 Jag gnäller oftast på …

… produktutveckling av tekniska prylar. Uppdateringar gör mig vansinnig.

4 Det mest korkade 
jag gjort …

… är köpet av min första 
bil, en Volvo Duett, som gick sönder efter en kilometer 
och fick skrotas.

Veckans krönikör

Namn: Nils Franchell. Ålder: 61.

Familj: Maken Pär Jonasson.

Bor: Lägenhet i Hammarby Sjöstad, Stockholm. Yrke: Redaktör för Aftonbladets papperstidning.