Öva alltid in din låt! Applådera alltid! Sjung gärna med! Det offentliga samtalet har mycket att lära av 
karaokekulturen.

Jag har alltid varit livrädd för att tala inför folk och är det fortfarande. Icke desto mindre har det alltid funnits en ivrigt stampande liten teater-
apa djupt inom mig som längtat efter att få 
komma ut ibland, och nu har apan hittat sin scen på en karaokekväll söder om Stockholm.

Min tidiga karaokehistoria kan närmast 
beskrivas som katastrofal. I slutet av nittio­talet framförde en killkompis och jag Beautiful souths duett A little time på piren i Brighton. Marinerade i könsroller som vi var sjöng jag kvinnostämman och han mansditon, vilket var väldigt dumt då han har en ljus och någor­lunda musikalisk stämma medan min är låg och omfångsfattig.

Mindre än halvvägs in i låten fick karaokevärdinnan rycka in och ta över. Det tog många år att skaka av sig den nesan, och mina­ karaoke-framträdanden begränsades till att emellanåt vara sidekick till mer musikaliskt begåvade 
bekantskaper.
Men för några år sedan väcktes apan till liv igen på en bar i Midsommarkransen. Kanske var jag tidigare helt enkelt inte mogen för den äkta karaokeupplevelsen men nu, med tv-serien Klippans karaokecup någorlunda färsk i minnet, förstod jag vad det handlade om: Respekt, 
värme och glädje.

Inte behöver du vara Adele eller Mariah Carey för att sjunga karaoke, men inte heller bör du välja låtar av Adele och Mariah Carey om de inte passar dig. Jag insåg att korta, energiska punk- och poplåtar var som klippta och skurna för min inre karaokeapa. Låtar av band som Under­tones, Buzzcocks, Transvision vamp och Gyllene tider ingår nu i min ”repertoar”, och är jag ­lite 
osäker på texten händer det att jag pluggar
in den på toaletten.

Ännu är jag livrädd när mitt namn ropas ut 
och behöver minst ett par, tre enheter innanför karaokevästen, men kicken jag får av att våga gå fram, och glädjen jag känner av att sjunga låtar jag gillar gör det värt det. Men framförallt 
acceptansen och värmen jag känner från de 
andra besökarna. För är det något de ambulerande karaokevärdarna är noga med så är det 
att instruera alla att applådera och sjunga med. Än sen om samma person vecka efter vecka sjunger Calle Schewens vals – applådera
ändå. Gillar du inte låtvalet? 
Applådera ändå (om det inte är 
en typ ­rasistisk låt förstås). 
Sjunger personen så falskt att 
dina hörselgångar skrumpnar? 
Applådera ändå.

”Min” karaokeafton är som bäst i början av kvällen, när vi inte är så många där. Fram på småtimmarna ramlar det yngre gardet in, de som är på 
karaokekväll på ett ironiskt sätt och himlar lite med 
ögonen åt oss som tar det på allvar. Vänta bara, tänker jag. En gång var jag som ni, men snart kommer ni kanske också förstå grejen med 
karaoke. Och 
då kommer era 
inre teaterapor 
att tacka er.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag träffade mig 
själv för första gången skulle jag …

… misstänksamt undra varför jag verkar så misstänksam.

2 Det äckligaste
 jag vet är …

… kött.

3 Världen vore bra 
mycket vackrare om …

… regnskogen i Amazonas inte skövlas.

4 Ett ord jag använder alldeles för ofta är…

… precis och exakt.

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 44.
Bor: Hägersten.
Yrke: Redigerare och skribent 
på Aftonbladet.