Arkiv för April 2019

- Sida 1 av 1

Gasen är i botten – sen smäller det

av Söndagsredaktionen

Fram till för ett par år sedan, var det nog det värsta jag visste.
Och så blev jag en sådan själv. En som bara tjatar om golf.
Har totalt omvärderat min lite föraktfulla benämning sällskapsspel, efter att själv ha börjat spela. Nog sjutton är det en riktig sport. Fick sådan träningsvärk i högerhanden efter årets första golfrunda på Floridasemestern, att det var förenat med stor möda att lyckas tvätta håret efteråt i duschen.

Fast så mycket motion får man ju inte när man spelar golf i USA. Golfbil ingår alltid i avgiften. Första 18-hålsrundan i USA för ett par år sedan var det nästan roligare att köra den än själva spelet. Nu går det mer på rutin. Lite väl mycket rutin, kanske.
Ett av hålen på Chi Chi Rodríguez Golf Club i Clearwater slutar på en liten ö, omgiven av vatten. På väg dit, skriker plötsligt flickvännen:
– Stanna! Ser du inte att bron är för smal för golfbilen?
För sent. Gasen i botten. Tänker att ingen är väl så dum att de bygger en väg för golfbilar som är för smal för golfbilar. Så börjar däcken på vänster sida lite oroväckande liksom sticka ut lite utanför kanten på brons vägbana. Det börjar gå lite trögt. Sedan smäller det bara till och blir tvärstopp. Golfbilen sitter fast som i ett skruvstäd, fastkilad mellan järnstaketen på varsin sida. Och nu är hjulparen på båda sidor halvvägs utanför bron.

Hade det varit en film, skulle det ha börjat knaka högljutt i sensurroundljud, som en för-aning om hur staketet snart skulle brista, golfbilen skulle välta tre meter ned i vattnet, där hungriga alligatorer ivrigt väntade på lunch.
Nu var det verklighet. Flickvännen hade redan börjat kravla sig ur golfbilen medan hon högljutt skällde på mig. Slog dövörat till och funderade mest på hur min föga smidiga kropp över huvud taget skulle kunna ta sig ur golfbilen, bakåt. Fast det gick.
Spelarna efter oss visade sig vara fyra vältränade unga killar. Med diverse stånk och stön lyckades de mirakulöst nog baxa loss golfbilen ur skruvstädet. När de sa att vi måste spela färdigt hålet, kunde jag känna hur de småfnittrande höll inne sina hånskratt bakom ryggarna på oss, tills vi hade pitchat och puttat färdigt och kört vidare till nästa hål.
Tömde efter rundan fickorna på bollar och pegs på golfbanans parkeringsplats. Lyckades då även lägga bilnycklarna i bagageutrymmet, innan jag resolut slog igen luckan. Smart!

Fast numera går de flesta moderna bilar att starta bara nycklarna finns i närheten. Så vi rullade Highway 19 och 60 hem till hotellet. Funderade i tysthet över hur jag skulle berätta att vi nu hade en bil som gick att köra men inte låsa. Flickvännens skräckupplevelser av golfbilsfärden på bron, hade nu övergått i skrattorgier över min klumpighet.
På hotellets parkeringsplats erkände jag även den senaste fadäsen.
Hennes skratt blev ännu råare, innan hon pekade på instrumentbrädan.
– Knappen där, det är den man öppnar bagageluckan med inifrån bilen.
Som den golftjatare man lite motvilligt har blivit, ville jag under resten av semestern gärna diskutera det faktum att denna golfrunda – rent resultatmässigt – trots allt kanske var min bästa någonsin.
Har dock viss förståelse för att flickvännen, som en gång i tiden tog körkort i en av världens mest trafikkaotiska storstäder, Teheran i Iran, hellre ville ifrågasätta hur sjutton jag hade klarat att ta körkort vid första uppkörningen i småstadsidyllen Linköping …

 

4 x tankar i mitt huvud
1 Innan jag somnar tänker jag på …
… tänkbara semesterresor.

2  Senast jag lärde mig något nytt …
… handlar det nu för tiden mest om när barnen förklarar någon finess på mobil-telefonen.

3 Jag är besatt av …
… att i dessa fotbollsallsvenska tider ska IFK Norrköping vinna varje match.

4 För att imponera på mig …
… ska man, som bartendern på favoritkrogen i Naples, Florida, kunna sjunga en gråtmild Zac Brown band-låt, samtidigt som man mixar en vrålstark Long Island ice tea.

 

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson.

Ålder: 64.

Familj: Olle, 20, Greta, 19, och flickvännen Nicole Mahnaz Nia.

Bor: 4:a på Söder i Stockholm.

Yrke: Reporter, krönikör, recensent på Aftonbladet.

 

Relationen kommer att krossa mitt hjärta

av Söndagsredaktionen

Sex veckor. Sedan är det över.
Vår relation började med ett flyktigt intresse och lystna blickar. Mystiska varelser i snön, halshuggningar, gruppsex och vassa replikskiften. Klart man ville se mer. Lära känna varandra lite djupare.

Sen kom drakarna och jag visste att vi var rätt för varandra. Game of thrones och jag. Efter ett par säsonger, närmare bestämt i säsong tre avsnitt nio, var jag dödskär. Och ja, död är ett passande förstärkningsord här. Avsnittet heter The rains of Castamere men kallas i folkmun för The red wedding. Eftersom avsnittet sändes 2013 tänker jag inte bry mig om spoilers. I ett svep har de ihjäl ett halvt hus. Den nyutnämnda kungen i norr får se sin gravida fru knivhuggen i magen, hans allierade slaktas, han mördas och hans mamma, en fembarnsmor, lyckas skära halsen av en fiende innan hon själv dödas.
Det är grovt och våldsamt. Chockerande.
Och fantastiskt. Jag minns hur en vän och jag satt i soffan och bara gapade och stirrade på tv:n och varandra om vartannat. Vi kunde knappt formulera fullständiga meningar. Det var bara: Va? Vad? Hur? Varför? Men? Nääääää.
Reaktionsvideor på Youtube där folk såg scenerna för första gången blev ett nätfenomen.
Det var då man insåg att vad som helst kan hända. Den här serien följer inte några regler.

Vårt förhållande blev allt mer intensivt när en kollega bad mig bli en del av Tronspelet, Aftonbladets Game of thrones-podd där vi analyserat varenda avsnitt ner till minsta detalj. Däremellan plöjde jag också böckerna som serien är baserad på. Och började tillbringa för mycket tid med att klicka runt inne på diverse forum och läsa teorier så
invecklade, och utvecklade, att jag undrar var folk får all tid ifrån.
Det var den maniska kär och galen-perioden. Då, när par får för sig att säga upp sig, sälja huset och börja ett nytt liv på en söderhavsö.
Fast det gjorde jag inte. Jag sitter kvar på samma kontor. Men jag har ägnat en beskedlig del av mitt arbete åt Game of thrones. Det sätter inte stopp för världshungern direkt, men underhållning är också viktigt. Och Game of thrones är världens största serie, i popularitet så väl som i kostnad för produktion.
Serien är som en pojkvän som man står ut med trots störiga ovanor, och jag har försvarat den. Att den envisas med att låta den manliga blicken styra kameran lååångsamt över någons bara bröst, att tycka det är en bra idé att krydda upp en mindre kul dialog med att vara på bordell och ha en trekant i bakgrunden, eller att lägga till fler våldtäkter än vad man kan räkna …

Men det är inte bara bröst och drakar. Dialogerna mellan storheter som Charles Dance (Tywin) och Peter Dinklage (Tyrion) är briljanta, Cerseis perfekta översittarleende när hon tar en djup klunk vin och gläds åt sin hämnd är ren magi. Jon Snows molokna hjältehistoria och kvinnor som går från hjälplösa offer till mångfacetterade maktspelare får en att höja näven för de godas kamp. Och att white walkers är en allegori för klimathotet är uttalat – det spelar ingen roll vem som sitter på järntronen när världen ändå går under.
Frågan är bara hur Westeros invånare kommer att lösa kampen. Och kommer man bli nöjd med slutet? Förmodligen inte. Jag väntar mig att den här relationen kommer sluta med ett krossat hjärta.

Om några veckor är det över. Men inte för evigt. Serien kommer att fortsätta mjölkas i form av prequels. Och vem vet … En vacker dag kanske George RR Martin släpper nästa del i bokserien. Kanske hinner vi till och med få ett slut. Om inte apokalypsen
i form av ett försämrat klimat, eller white walkers, redan har kommit.
Valar Morghulis.

4 x tankar i mitt huvud
1 Mitt hjärta slår lite extra av …
… amerikaniserad lättsmält girl power-feminism. Det är symboliskt fint när småtjejer börjar klä ut sig till Wonder woman eller Captain Marvel.

2  I högstadiet var jag …
… övertygad om att livet skulle sluta på en parkbänk om jag bara fick VG på ett prov.

3 Jag mår som bäst när…
… vännerna är samlade på en trevlig pub och man precis beställt in den andra ölen.

4 Jag är trött på att prata om…
… Trump. Kan vi bara låtsas som att de här senaste åren aldrig hänt så världen slipper skämmas?

 

Veckans krönikör

Namn: Tove Björnlundh.

Ålder: 33.

Familj: Katterna Bosse och Flora.

Bor: Hornstull, Stockholm.

Yrke: Reporter och Game of thrones-expert.

De nya hatmejlen ger hopp om framtiden

av Söndagsredaktionen

Klimatförändringen är utan tvekan århundradets nyhetsstory. Att jorden i allt snabbare takt blir allt varmare är något som på ett påtagligt sätt drabbar och hotar hela mänskligheten. Det påverkar ländernas stabilitet, världsekonomin, livsmedelstillgången – rubbet.

Men som story betraktad var klimatet länge ganska illa lämpat för vanlig nyhetsrapportering. Sambanden var lite för komplicerade, förändringarna för långsamma och förloppen för smygande för att kunna konkurrera med snabba raka nyheter som terrordåd, olyckor
och politiska skandaler.
Därtill står forskarnas försiktiga hållning
ofta i bjärt kontrast mot medias behov av att
förenkla.

Men på bara tio år har klimatförändringarna gått från att vara något som i bästa fall kan illustreras med en mager isbjörn på ett isflak till skrämmande naturkatastrofer på vår egen hemmaplan. För nu sker det som forskare och militärer varnat för i decennier.

De senaste åren har jag rapporterat från Arktis om hur en tredjedel av isen på Polarhavet försvunnit sedan 1980-talet. Jag har skrivit om de allt svårare skogsbränderna och rekordhettan i Australien. Om missväxt och vattenbrist efter många års ihållande svåra torka i sydvästra USA. Om torka och svältkatastrofer i Östafrika. Om de återkommande översvämningarna i Europa. Om de enorma skogsbränderna i Kanada och Alaska som de allt längre snöfria perioderna leder till. Om den accelererande avsmältningen på Grönland och Antarktis. Om att havet stadigt stiger med tre millimeter om året. Om Miami och andra städer som på sikt är dömda att hamna under vatten. Om syrebrist och försurning av haven. Om torkan i Syrien som anses ha bidragit till inbördeskriget.
För att inte tala om alla texter om hur förändringarna påverkar Sverige. Om den förlängda växtsäsongen i söder. Om ständigt nya värmerekord och våldsamma skogsbränder i torkans spår. Om Kristianstad, Sveriges lägst belägna stad, där stora vallar nu byggs till skydd från översvämningar när vattnet reser sig runt staden. Om grundvattenbrist på östkusten. Om hur Skånes kustlinje ritas om när stränder försvinner i havet.

De enda som har hört av sig efter alla dessa artiklar har varit klimatförnekare, alltså människor som saknar förutsättningar eller vilja att förstå problemet. Det kunde räcka med att nämna ord som växthusgas eller metan för att bli idiotförklarad och få en felstavad beskrivning av hur det egentligen förhåller sig. Inte sällan var mejlen helt obegripliga. Som när vi för en tid sedan skrev om de utsläpp som maten ger upphov till: ”ATT ATAKTERA VILKEN MAT VI ÄR ÄR RENT UT LÖJLIG DÅ DEN I MILJÖHÄNSEENDE ÄR FÖRSUMMBAR!”
Men efter förra årets galet varma sommar har något hänt. Mejlboxen fylls inte längre enbart av hatmejl från klimatskeptiker. Nu de fått konkurrens av nyväckta miljöaktivister som rasar över att vi inte tar problemet på allvar.
Som när vi för nyligen skrev om att våren var på väg: ”NI ÄR JU HELT DUMMA I HUVBUDET. FATAR DU INTE ATT KLIMATET HÅLLER PÅ ATT KOLAPPSA!!”
Och det klart att det vore roligare med ett uppskattande ord i bland. Och visst vore det bra om fler brevskrivare höll fingrarna borta från skiftlåset. Men ändå inger dessa nya hatmejl lite hopp om mänskligheten.

3 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… trafikplanerare. Det måste vara hur kul som helst att leda ut cykelbanor i hårdtrafikerade rondeller eller gågator, låta vissa trafikanter åka mot enkelriktat eller bara jävlas med folk i största allmänhet.

2 Jag gnäller oftast på …
… cyklister. Jag har cyklat varje dag sedan jag fick en Crescent med en guldfärgad limpsadel någon gång på 1970-talet. Men bland de tvåhjuliga idioter som tagit över stans cykelbanor skäms jag numera för att kalla mig cyklist.

3 Det mest korkade jag gjort är att ….
… slänga backarna med LP-skivor. Jag har förstått att hipstergenerationen på bromslösa cyklar utan skärmar betalar guld för att lyssna på knastrande skit från förr.

 

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i Stockholm.

Vi stirrade mot himlen och såg – ingenting

av Söndagsredaktionen

Jag är ständigt i otakt med tiden.
Som den gången i höstas när vi skulle besöka Australiens äldsta romdestilleri. Avstånden är ju enorma och det var en kamp mot klockan – som vi förstås förlorade. När vi kom fram till Bundaberg var allt tillbommat och nedsläckt. Jag fick nöja mig med att köpa en flaska på flygplatsen på väg hem. När jag på svensk mark smakade på den blev jag knappast frälst, men det hör väl inte hit.
Eller den gången när vi i god tid åkte till flygplatsen – men hamnade på fel terminal – och tvingades springa som galningar för att inte missa flyget.
Eller varför inte den gången när vi hejdade en okänd bilförare på en öde Skeppsbron och kapade honom och hans bil för att hinna i tid till skärgårdsbåten. (Tack, snälla du, dagen blev fantastisk!)
Men det var då.
Nu skulle vi till mörkaste Norrbotten och bli knockade av det vackraste norrskenet. Det jag hade längtat efter att få se sedan jag som barn läste Inga Borgs böcker om det blåhåriga fjällväsendet Plupp. I mitt huvud såg jag det dansa över himmelen i grönt, kanske i blått eller förhoppningsvis
i rött – som sägs vara så sällsynt.
Jag började planera redan för ett år sedan. När och var ser man norrskenet bäst?

Abisko var svaret. Det kallas det Blå hålet. Vilken hemsida jag än hamnade på läste jag samma sak: När molnen hopas överallt finns det en glipa över berget Nuolja. Och bästa tiden är oktober till mars.
Vi beställde resa till turiststationen vid foten av berget och följde oroligt väderleksrapporten från SMHI. Började det inte bli varmare där uppe?
Det såg illa ut. Dagen innan vår avfärd var det förvisso runt 15 minusgrader och ett förtrollande vackert norrsken. Men samma dag vi anlände skulle de där minusgraderna ha förvandlats till plusgrader, enligt prognosen.
På bussen på väg till Abisko var vinterlandskapet gnistrande vackert, men när vi klev av hade det börjat töa. Vi stålsatte oss.
På kvällen var det elva minusgrader vid linbanan. Den frostiga korgen tog oss 900 meter upp mot Nuoljas topp. Vi gled genom ett molnlager och hoppades att molnen blåst bort på toppen.
Det hade de inte.
Där var det plusgrader när vi slängde oss på rygg i snön och tokstirrade upp mot himlen.
Vi såg ett grått lock.
Men tunnades inte molnen ut?
Är det en stjärna där?
Nä, det Blå hålet var igensmetat med moln.
Och det regnade.
Vid midnatt tog vi snopna linbanan ner igen. Ner till kylan.

Dagen efter halkade vi omkring i gloppet i strålande solsken och inväntade aftonen.
Klockan åtta gav oss iväg, bort från det artificiella ljuset. I öster låg topparna
Tjuonatjåkka och Nissuntjårro och bildade Čuonjávággi (Lapporten), i väster Nuolja, envist spretande björkar söderut och i norr Torneträsk. Några hundratal meter bort stod den röda porten till Kungsleden.
Där i beckmörkret upphörde tiden att existera. Inget brus hördes från trafiken, det enda som hördes var en fågel – kunde det vara en fjällripa?
Vi väntade. Och väntade. Och såg … ingenting.
Molnen hade packat ihop sig till en hög, på både höjden och bredden.
Men, vänta! Där glider något förbi! Eh … jaha, en molntuss.

Vi reste hem utan att ha sett en endaste flamma på himlen. Kvällen efter var det Blå hålet tillbaka över Abisko och norrskenet dansade.
Men vi hade i alla fall tur med maten.

 

 

4 x tankar i mitt huvud:

1Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… jobba för att barn i Sverige alltid ska ha tak över huvudet och somna mätta.

2 Min ovanligaste vana är…
… att jag utan problem kan ligga i soffan och stirra i taket en hel dag. Det har väl ingen annan tid med längre?

3 Jag skäms över…
… min lättja.

4Jag skulle vägra äta…
… känguru.

 

 

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh.

Ålder: 57.
Familj: Chris, Sean och Nick.
Bor: Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Emma Lindström och Emelie Perdomo
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB