Klimatförändringen är utan tvekan århundradets nyhetsstory. Att jorden i allt snabbare takt blir allt varmare är något som på ett påtagligt sätt drabbar och hotar hela mänskligheten. Det påverkar ländernas stabilitet, världsekonomin, livsmedelstillgången – rubbet.

Men som story betraktad var klimatet länge ganska illa lämpat för vanlig nyhetsrapportering. Sambanden var lite för komplicerade, förändringarna för långsamma och förloppen för smygande för att kunna konkurrera med snabba raka nyheter som terrordåd, olyckor
och politiska skandaler.
Därtill står forskarnas försiktiga hållning
ofta i bjärt kontrast mot medias behov av att
förenkla.

Men på bara tio år har klimatförändringarna gått från att vara något som i bästa fall kan illustreras med en mager isbjörn på ett isflak till skrämmande naturkatastrofer på vår egen hemmaplan. För nu sker det som forskare och militärer varnat för i decennier.

De senaste åren har jag rapporterat från Arktis om hur en tredjedel av isen på Polarhavet försvunnit sedan 1980-talet. Jag har skrivit om de allt svårare skogsbränderna och rekordhettan i Australien. Om missväxt och vattenbrist efter många års ihållande svåra torka i sydvästra USA. Om torka och svältkatastrofer i Östafrika. Om de återkommande översvämningarna i Europa. Om de enorma skogsbränderna i Kanada och Alaska som de allt längre snöfria perioderna leder till. Om den accelererande avsmältningen på Grönland och Antarktis. Om att havet stadigt stiger med tre millimeter om året. Om Miami och andra städer som på sikt är dömda att hamna under vatten. Om syrebrist och försurning av haven. Om torkan i Syrien som anses ha bidragit till inbördeskriget.
För att inte tala om alla texter om hur förändringarna påverkar Sverige. Om den förlängda växtsäsongen i söder. Om ständigt nya värmerekord och våldsamma skogsbränder i torkans spår. Om Kristianstad, Sveriges lägst belägna stad, där stora vallar nu byggs till skydd från översvämningar när vattnet reser sig runt staden. Om grundvattenbrist på östkusten. Om hur Skånes kustlinje ritas om när stränder försvinner i havet.

De enda som har hört av sig efter alla dessa artiklar har varit klimatförnekare, alltså människor som saknar förutsättningar eller vilja att förstå problemet. Det kunde räcka med att nämna ord som växthusgas eller metan för att bli idiotförklarad och få en felstavad beskrivning av hur det egentligen förhåller sig. Inte sällan var mejlen helt obegripliga. Som när vi för en tid sedan skrev om de utsläpp som maten ger upphov till: ”ATT ATAKTERA VILKEN MAT VI ÄR ÄR RENT UT LÖJLIG DÅ DEN I MILJÖHÄNSEENDE ÄR FÖRSUMMBAR!”
Men efter förra årets galet varma sommar har något hänt. Mejlboxen fylls inte längre enbart av hatmejl från klimatskeptiker. Nu de fått konkurrens av nyväckta miljöaktivister som rasar över att vi inte tar problemet på allvar.
Som när vi för nyligen skrev om att våren var på väg: ”NI ÄR JU HELT DUMMA I HUVBUDET. FATAR DU INTE ATT KLIMATET HÅLLER PÅ ATT KOLAPPSA!!”
Och det klart att det vore roligare med ett uppskattande ord i bland. Och visst vore det bra om fler brevskrivare höll fingrarna borta från skiftlåset. Men ändå inger dessa nya hatmejl lite hopp om mänskligheten.

3 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… trafikplanerare. Det måste vara hur kul som helst att leda ut cykelbanor i hårdtrafikerade rondeller eller gågator, låta vissa trafikanter åka mot enkelriktat eller bara jävlas med folk i största allmänhet.

2 Jag gnäller oftast på …
… cyklister. Jag har cyklat varje dag sedan jag fick en Crescent med en guldfärgad limpsadel någon gång på 1970-talet. Men bland de tvåhjuliga idioter som tagit över stans cykelbanor skäms jag numera för att kalla mig cyklist.

3 Det mest korkade jag gjort är att ….
… slänga backarna med LP-skivor. Jag har förstått att hipstergenerationen på bromslösa cyklar utan skärmar betalar guld för att lyssna på knastrande skit från förr.

 

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i Stockholm.