Fram till för ett par år sedan, var det nog det värsta jag visste.
Och så blev jag en sådan själv. En som bara tjatar om golf.
Har totalt omvärderat min lite föraktfulla benämning sällskapsspel, efter att själv ha börjat spela. Nog sjutton är det en riktig sport. Fick sådan träningsvärk i högerhanden efter årets första golfrunda på Floridasemestern, att det var förenat med stor möda att lyckas tvätta håret efteråt i duschen.

Fast så mycket motion får man ju inte när man spelar golf i USA. Golfbil ingår alltid i avgiften. Första 18-hålsrundan i USA för ett par år sedan var det nästan roligare att köra den än själva spelet. Nu går det mer på rutin. Lite väl mycket rutin, kanske.
Ett av hålen på Chi Chi Rodríguez Golf Club i Clearwater slutar på en liten ö, omgiven av vatten. På väg dit, skriker plötsligt flickvännen:
– Stanna! Ser du inte att bron är för smal för golfbilen?
För sent. Gasen i botten. Tänker att ingen är väl så dum att de bygger en väg för golfbilar som är för smal för golfbilar. Så börjar däcken på vänster sida lite oroväckande liksom sticka ut lite utanför kanten på brons vägbana. Det börjar gå lite trögt. Sedan smäller det bara till och blir tvärstopp. Golfbilen sitter fast som i ett skruvstäd, fastkilad mellan järnstaketen på varsin sida. Och nu är hjulparen på båda sidor halvvägs utanför bron.

Hade det varit en film, skulle det ha börjat knaka högljutt i sensurroundljud, som en för-aning om hur staketet snart skulle brista, golfbilen skulle välta tre meter ned i vattnet, där hungriga alligatorer ivrigt väntade på lunch.
Nu var det verklighet. Flickvännen hade redan börjat kravla sig ur golfbilen medan hon högljutt skällde på mig. Slog dövörat till och funderade mest på hur min föga smidiga kropp över huvud taget skulle kunna ta sig ur golfbilen, bakåt. Fast det gick.
Spelarna efter oss visade sig vara fyra vältränade unga killar. Med diverse stånk och stön lyckades de mirakulöst nog baxa loss golfbilen ur skruvstädet. När de sa att vi måste spela färdigt hålet, kunde jag känna hur de småfnittrande höll inne sina hånskratt bakom ryggarna på oss, tills vi hade pitchat och puttat färdigt och kört vidare till nästa hål.
Tömde efter rundan fickorna på bollar och pegs på golfbanans parkeringsplats. Lyckades då även lägga bilnycklarna i bagageutrymmet, innan jag resolut slog igen luckan. Smart!

Fast numera går de flesta moderna bilar att starta bara nycklarna finns i närheten. Så vi rullade Highway 19 och 60 hem till hotellet. Funderade i tysthet över hur jag skulle berätta att vi nu hade en bil som gick att köra men inte låsa. Flickvännens skräckupplevelser av golfbilsfärden på bron, hade nu övergått i skrattorgier över min klumpighet.
På hotellets parkeringsplats erkände jag även den senaste fadäsen.
Hennes skratt blev ännu råare, innan hon pekade på instrumentbrädan.
– Knappen där, det är den man öppnar bagageluckan med inifrån bilen.
Som den golftjatare man lite motvilligt har blivit, ville jag under resten av semestern gärna diskutera det faktum att denna golfrunda – rent resultatmässigt – trots allt kanske var min bästa någonsin.
Har dock viss förståelse för att flickvännen, som en gång i tiden tog körkort i en av världens mest trafikkaotiska storstäder, Teheran i Iran, hellre ville ifrågasätta hur sjutton jag hade klarat att ta körkort vid första uppkörningen i småstadsidyllen Linköping …

 

4 x tankar i mitt huvud
1 Innan jag somnar tänker jag på …
… tänkbara semesterresor.

2  Senast jag lärde mig något nytt …
… handlar det nu för tiden mest om när barnen förklarar någon finess på mobil-telefonen.

3 Jag är besatt av …
… att i dessa fotbollsallsvenska tider ska IFK Norrköping vinna varje match.

4 För att imponera på mig …
… ska man, som bartendern på favoritkrogen i Naples, Florida, kunna sjunga en gråtmild Zac Brown band-låt, samtidigt som man mixar en vrålstark Long Island ice tea.

 

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson.

Ålder: 64.

Familj: Olle, 20, Greta, 19, och flickvännen Nicole Mahnaz Nia.

Bor: 4:a på Söder i Stockholm.

Yrke: Reporter, krönikör, recensent på Aftonbladet.