Jag är ständigt i otakt med tiden.
Som den gången i höstas när vi skulle besöka Australiens äldsta romdestilleri. Avstånden är ju enorma och det var en kamp mot klockan – som vi förstås förlorade. När vi kom fram till Bundaberg var allt tillbommat och nedsläckt. Jag fick nöja mig med att köpa en flaska på flygplatsen på väg hem. När jag på svensk mark smakade på den blev jag knappast frälst, men det hör väl inte hit.
Eller den gången när vi i god tid åkte till flygplatsen – men hamnade på fel terminal – och tvingades springa som galningar för att inte missa flyget.
Eller varför inte den gången när vi hejdade en okänd bilförare på en öde Skeppsbron och kapade honom och hans bil för att hinna i tid till skärgårdsbåten. (Tack, snälla du, dagen blev fantastisk!)
Men det var då.
Nu skulle vi till mörkaste Norrbotten och bli knockade av det vackraste norrskenet. Det jag hade längtat efter att få se sedan jag som barn läste Inga Borgs böcker om det blåhåriga fjällväsendet Plupp. I mitt huvud såg jag det dansa över himmelen i grönt, kanske i blått eller förhoppningsvis
i rött – som sägs vara så sällsynt.
Jag började planera redan för ett år sedan. När och var ser man norrskenet bäst?

Abisko var svaret. Det kallas det Blå hålet. Vilken hemsida jag än hamnade på läste jag samma sak: När molnen hopas överallt finns det en glipa över berget Nuolja. Och bästa tiden är oktober till mars.
Vi beställde resa till turiststationen vid foten av berget och följde oroligt väderleksrapporten från SMHI. Började det inte bli varmare där uppe?
Det såg illa ut. Dagen innan vår avfärd var det förvisso runt 15 minusgrader och ett förtrollande vackert norrsken. Men samma dag vi anlände skulle de där minusgraderna ha förvandlats till plusgrader, enligt prognosen.
På bussen på väg till Abisko var vinterlandskapet gnistrande vackert, men när vi klev av hade det börjat töa. Vi stålsatte oss.
På kvällen var det elva minusgrader vid linbanan. Den frostiga korgen tog oss 900 meter upp mot Nuoljas topp. Vi gled genom ett molnlager och hoppades att molnen blåst bort på toppen.
Det hade de inte.
Där var det plusgrader när vi slängde oss på rygg i snön och tokstirrade upp mot himlen.
Vi såg ett grått lock.
Men tunnades inte molnen ut?
Är det en stjärna där?
Nä, det Blå hålet var igensmetat med moln.
Och det regnade.
Vid midnatt tog vi snopna linbanan ner igen. Ner till kylan.

Dagen efter halkade vi omkring i gloppet i strålande solsken och inväntade aftonen.
Klockan åtta gav oss iväg, bort från det artificiella ljuset. I öster låg topparna
Tjuonatjåkka och Nissuntjårro och bildade Čuonjávággi (Lapporten), i väster Nuolja, envist spretande björkar söderut och i norr Torneträsk. Några hundratal meter bort stod den röda porten till Kungsleden.
Där i beckmörkret upphörde tiden att existera. Inget brus hördes från trafiken, det enda som hördes var en fågel – kunde det vara en fjällripa?
Vi väntade. Och väntade. Och såg … ingenting.
Molnen hade packat ihop sig till en hög, på både höjden och bredden.
Men, vänta! Där glider något förbi! Eh … jaha, en molntuss.

Vi reste hem utan att ha sett en endaste flamma på himlen. Kvällen efter var det Blå hålet tillbaka över Abisko och norrskenet dansade.
Men vi hade i alla fall tur med maten.

 

 

4 x tankar i mitt huvud:

1Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… jobba för att barn i Sverige alltid ska ha tak över huvudet och somna mätta.

2 Min ovanligaste vana är…
… att jag utan problem kan ligga i soffan och stirra i taket en hel dag. Det har väl ingen annan tid med längre?

3 Jag skäms över…
… min lättja.

4Jag skulle vägra äta…
… känguru.

 

 

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh.

Ålder: 57.
Familj: Chris, Sean och Nick.
Bor: Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.