Den hårda vägen har jag insett att skolan fokuserar på helt fel saker. Åtminstone gjorde den det på min tid (ja, en sådan ålder har jag uppnått nu). För var lärde man sig hur man blir rik på nätkasinon eller hur man aktiespekulerar med framgång?

Jag är en sådan person som, åtminstone förr, hade kunskap som gjorde mig framgångsrik i Trivial Pursuit, men som behöver hjälp med allt som egentligen räknas i livet.

Hur sätter man upp en tv på väggen? Kan jag välja bort alla de där konstiga försäkringarna som följer med allt från teknikprylar till medlemsskap i fackföreningen? Vilken app eller Instagramkonto har alla utom jag följt i två års tid? Hur gör man en smart karriär, och inte minst – hur får man högsta möjliga lön, som alla smarta lyckas få?

Jag var en av åsnorna som valde det ickelukrativa journalistyrket, som köpte en Google home mini och som definitivt kommer att behöva en handgriplig ledsagare när jag väl har möjlighet att köpa lägenhet, och hemska tanke, måste förhandla om pris och (huuu!) pruta.

Jag är också helt övertygad om att jag blir lurad varje gång jag bokar semester. Först är det en kamp att bara lyckas våga ta ledigt, sedan bokar man en, på tok för dyr, flygresa eftersom man är sent ute (dessutom förgiftar man planeten). Hotellbokningen lyckas jag till slut med, efter att ha våndats bland motsägelsefulla gästrecensioner till klockan 02 natten före arbetsdag, bara för att dagen före avresa råka få se att samma bokning nu kostar 1 500 kronor mindre.

När detta hände senast, i början av april, kom jag dessutom på att passet hade gått ut i mars. Helvete, hur löser man detta? Pass går inte att skaffa via drop in längre, tid måste bokas och nästa lediga är vanligtvis veckor fram. Även för det provisoriska pass som är speciellt framtaget för tidsbohemer (idioter) som jag. Efter svettigt googlande lät polisens sajt mig förstå att expeditionen på Arlanda kunde hjälpa mig med kort panikvarsel. 980 kronor av semesterkassan kostar detta, förutom resorna fram och tillbaka från flygplatsen.

Väl på planet har jag naturligtvis tagit med ett litet oprovocerande behändigt handbagage medan vissa är djärva nog att trycka upp gigantiska resväskor på hatthyllan.

Det är i och för sig uppenbart att jag inte är den enda som är dålig på allt detta, halva bokrean består varje år av självklara självhjälpsböcker skrivna av självutnämnda experter inom ekonomi, allmän kunskap och samtalskonst. I själva verket har de ju lyckats med ännu en smarthet: Lägger tillräckligt många 99 kronor på en sådan bok (som de ändå inte kommer läsa) är i alla fall författaren rik. De kunskaper och tjuvknep som till och med jag ändå har lyckats samla på mig genom alla mina misstag riskerar att suddas ut av livspanik och allt gravare smartphonedemens. Hade jag inte varit så bekymmerslös (alltså, innan min bekymmerslöshet ännu en gång lyckats göra mig bekymrad) hade jag skrivit ner mina idiotlivsråd. Och gjort en självhjälpsbok som kunde damma på bokrean bredvid Elaine, Göran och Mia.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på…
… hur lite jag kan. En lättvindig ljudboksdeckare får mig att lämna tankemödorna och slockna inom 15 minuter.

2 För att imponera på mig…
… är du charmig, omtänksam, trevlig och har respekt mot andra och dig själv. Efter alla år på dejtappen Grindr har mitt hopp om att finna någon sådan person naggats i kanten och antagligen har jag blivit sämre på det själv.

3 Jag är besatt av…
… att dejtchatta och konsumera. Det torde vara uppenbart att jag
kompenserar för något. Svenska vintern eller
evig singelhet.

4 Senast jag lärde mig något nytt…
… minns jag inte när det var. Man borde verkligen plugga genom hela livet. Och byta livsramar oftare?

Veckans krönikör

Namn: Andreas Hansson. Ålder: 32. Familj: Föräldrar, tre syskon och fem syskonbarn. Plus deras katter och hundar. Bor: I andra hand på Södermalm. Yrke: Tf nöjeschef, Aftonbladet.

Du vet de där självgoda typerna i sociala medier som berättar att de minsann slutat flyga eller belagt sig själva med ett köpfritt år – för klimatets skull? Du måste nog stå ut med dem framöver. Inte bara har de rätt ur klimathänseende, de gör dessutom rätt som skryter om det. I alla fall om man ska tro experterna.

När det gäller klimatfrågan är nog jag som de flesta andra. Länge försökte man skjuta den i från sig men efterhand har man köpt att när en så överväldigande majoritet av forskarsamhället säger att det förhåller sig på ett visst sätt – klimatet håller på att förändras och det är människan som åstadkommer det – så är det nog så.

Sen har verkligheten ätit sig in; de där bränderna i somras, grundvattennivåerna som aldrig tycks återhämta sig, glaciärer som försvinner inför våra ögon. Greta Thunbergs uppfordrande blick. Och samtidigt: känslan av maktlöshet. Vad kan jag göra? Hur kan någonting en enda person gör påverka något så komplext som jordens klimat?

Det offentliga samtalet om frågan har liknat en dans – när någon säger att vi måste sluta
flyga, svarar genast en annan att det är fult att flygskamma. När en säger att vi måste äta mindre kött så blir svaret att vi ska tänka på köttbönderna. Två steg fram och två tillbaka så står vi och stampar på samma ställe.

Så när jag för några veckor sen fick chansen att lyssna på ett samtal mellan en psykolog och en retoriker om hur man ska nå fram till folk i denna extremt brännande fråga, och få dem (oss) att göra nödvändiga förändringar så tog jag den. Funkar det att skamma folk? Får man moralisera? Eller ska man bara i tysthet lägga om sitt liv, och hoppas att andra hakar på?

Det var psykologen Jonas Mosskin och Maria Wolrath Söderberg, doktor i retorik, som diskuterade, hos den grönliberala tankesmedjan Fores. De har på varsitt håll under flera år följt och studerat debatten och det var de som slog fast: jo, att klimatskryta i sociala medier fungerar faktiskt. Några måste gå före och påminna oss andra, sådana som mig och säkert många av er som läser, om vad som är det rätta att göra.

För ju oftare vi påminns om det, desto svårare blir det i längden för oss att göra det vi vet är fel – hyckleri är något vi har svårt för, även när det ligger hos oss själva. Att några (ju fler desto bättre förstås) går före är dessutom ett sätt i längden få med sig de större systemen.

De tog dessutom upp en vanlig tankefigur i klimatdebatten, som åtminstone jag kände igen mig i, och det är den med klimatet som en slags budget. Du vet, om jag inte äter kött, bara åker kollektivt och återvinner all plast och metall – då kan jag faktiskt unna mig en flygresa till Thailand. Som om man kunde spara ihop till lite miljöförstöring.

Så funkar det förstås inte – klimatet blir ju inte bättre för att du inte äter kött, det blir bara inte sämre. Men om du flyger så bidrar du aktivt till att det blir sämre.
Jag vet, man blir aldrig på gott humör av att prata om

klimatfrågan. Men det verkar som om det är just det vi måste göra. Prata om det, låt andra veta vad just du gör. Det finns inga andra som kan lösa problemet.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… florist. Så vackert att titta och lukta på!

2 Mitt första husdjur hette …
… Bamse och var en strävhårig tax.

3 Jag gnäller oftast på…
… kyla. Eller sena bussar.

4 Det mest korkade jag gjort är att…
… inte lära mig franska ordentligt.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson. Ålder: 48. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen i Stockholm. Familj: Nej, ingen egen. Yrke: Redaktör för Aftonbladets fredagsbilaga Femplus.

Det blossade nyligen upp en diskussion om hur krävande det kan vara att vara föräldraledig. Efter cirka åtta månader som sådan kan jag hålla med om att det här med ”ledighet” är väldigt missvisande – om man inte tycker att sömnbrist och ständig oro är en härlig semestertillvaro.

Men det som tröstar mig när min dotter Alexis vaknar för tionde gången samma natt är att tänka på mamman vars bebis snittade på 25. Hon klarade det ändå. Det ger lite perspektiv. Så tack alla ni vars föräldraledighet har varit ett kaos. Som en gentjänst tänkte jag bjuda på min egen skitstorm, som slog mig i ansiktet så fort jag steg ut från BB.

Det började med problem i de nedre regionerna. Redan när jag låg med bebisen på bröstet fick jag höra det skräckinjagande ordet sfinkterruptur. Det sades i meningen: ”Det är en grop här, undrar om det blivit en sfinkterruptur.” Det bedömdes att så inte var fallet, men något hade uppenbarligen gått sönder för jag fick stora problem med att hålla tätt.

Och de kroppsliga åkommorna fortsatte komma. Det var som att hela min kropp bara kollapsade efter påfrestningen. Jag skadade min handled och den blev bara sämre och sämre. Så pass att jag inte kunde lyfta min bebis. Och är det något man gör med bebisar så är det att lyfta dem.

Nästa kroppsdel som gav upp var ögonen. En dag när min sambo burit in bebisen till mig i soffan började det blixtra, som om någon fotade i rummet. Efter många timmar på ögonakuten visade det sig vara glaskroppsavlossning, vilket kan leda till näthinneavlossning, vilket i sin tur kan göra att man förlorar synen om det inte behandlas i tid.

Samtidigt valde mitt immunförsvar att packa och dra. Så fort jag gick utanför dörren drog jag på mig en ny infektion, som jag sedan delade med mig av till min bebis. Och som en bieffekt – ständiga herpesutbrott. Stora, röda blåsor på
näsan som varade och rann.

Så när det var som värst kunde jag varken bära, pussa eller ens se min bebis klart.
Efter ett halvår började kroppen äntligen återhämta sig. Immunförsvaret fungerade, handleden läkte, ögonen slutade blixtra och mina ihärdiga knipövningar började ge resultat, samtidigt som jag fick bekräftat genom röntgen att ringmuskeln faktiskt var hel.

Då började jag höra surrande ljud i lägenheten. Wrrrrrrrrr. Jag trodde till en början att grannen fått renoveringsmani. Men innan jag hann tvinga min sambo att skälla ut honom (själv är jag alldeles för konflikträdd) så kom vi på att det kunde vara Slussenbygget. Det visade sig stämma. Borrmaskinen, som lät som att den satt i grannens vägg, befann sig i själva verket flera hundra meter bort i berget under huset.

Arbetet pågick varje måndag till fredag från klockan sju på morgonen till tio på kvällen. Det kanske går att leva med om man jobbar hela
dagarna, men att sitta med ständiga wrrrrrrrrr, wrrRRRRRRrrr, WRRRRRRRRR, som föräldraledig är ren tortyr.

Först erbjöds vi hörlurar. ”Ska jag sätta lurar på min bebis också?”, undrade jag. Sedan fick vi ett tillfälligt boende. Jag undrade hur länge jag skulle tvingas bort ur mitt hem, som vi så omsorgsfullt bebisanpassat. Några veckor? Månader? Nej, upp till TVÅ ÅR.

Och som en grande finale så fick jag för några veckor sedan reda på att man planerar att lägga ner företaget där jag är anställd. Så när ”ledigheten” är över riskerar jag att åka rakt ut i arbetslösheten.

Nästa gång önskar jag mig sömnlösa nätter och ständig oro. Bara.

4x tankar i mitt huvud:
1 Jag är oerhört svag för…
… vita fluffiga pomeranianvalpar.
2 Jag vill bli bättre på …
… chins.
3 Nästa resa går till …
… min hemstad Göteborg.
4 Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …
… framtiden för då har man löst problemet med åldrande och jag kan fortsätta leva för evigt.

Veckans krönikör

Namn: Anna Flytström. Ålder: 36. Familj: Sambon Richard och dottern Alexis, 8 månader. Bor: Stockholm. Yrke: Journalist och driver galleriet Skomakeriet.

”Jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn.”
Min fars favorituttryck, alltid följt av ett skratt, har följt mig sedan barnsben.
Det myntades just när det snackades väder och om det var läge för en cykeltur till minigolfen eller kanske rentav till badstranden i Lul-sundet. Vågade vi verkligen? Det kanske skulle vara skitväder när vi kom fram.
I många år trodde jag att det var ren visdom som kom ur min fars mun. Han fick nästan alltid rätt, men en sjuåring förstod aldrig hur enkel den matematiken var.
I en kuststad som Luleå hann man en solig dag precis ta av sig på överkroppen innan stormen kom med regnet. Luleå var alla meteorologers dröm, vad man än siade så fick man rätt. Åtminstone en stund.
Ständiga solrekord på sommaren, visst, men det var en kort tid av året. Annars mest ett blåshål, som Kalmar och andra av stadens kustkusiner.

Först på senare år, långt efter att de tio orden lämnat farsgubbens mun för sista gången, har jag insett att hans eget talesätt – jag har faktiskt aldrig hört någon annan än honom yttra det – inte bara hade med väder att göra. Jag vill tro att det lika mycket var hans sätt att prata om livet och världen.
”Jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn” var fars ”först blir det lite bättre, men lita fan inte på det för sen går allt åt helvete igen” , ungefär som Piteåkomikern Ronny Eriksson sjöng i Pessimist-visan.
Så skulle i och för sig aldrig min far uttrycka sig. Han tillhörde inte de svärande, bortsett från när det berättades historier, vankades bröllopstal, eller vid tillfällen när metreven trasslat ihop sig.
Men att fars föränderliga väder hade en djupare mening, blir jag bara mer och mer övertygad om. Uppklarnandet var tryggheten och
regnet de hot och helveten som väntade runt hörnet i våra liv. Hans glada ton gjorde att man ändå inte behövde vara rädd för det som skulle komma.
Högkonjunktur blir snart lågkonjunktur.
Dieselrabatter från en regering blir dieselskatter från samma regering några år senare. Blodtrycket har gått ner – men läkaren har något annat att berätta. Man kan, vare sig man är meteorolog eller inte, vara säker på att inget varar för evigt.

Det märkliga är att min fars ”jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn” har varit en trygghet som följt mig genom livet. Men jag har aldrig, fram till nyligen, tänkt på varför.
Kan det vara för att det också kommer att klarna upp igen efter regnet? Att man får vara beredd på ont och gott, glädje och sorg. Sol och regn.
Hm, borde inte jag också ha ett eget talesätt som mina barn och barnbarn kommer ihåg när jag inte finns längre? Jag har letat efter något unikt, som känns passande, men förgäves.
På väg i bilen till en fotbollscup med dottern förra helgen hörde jag mig själv säga:
– Jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn.
Det gjorde det aldrig. Det var däremot kallt som satan.

3x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att …
… jobba som ståupp-komiker. Mest för att man då får möta nya människor som inte hört alla mina skämt redan …

2 Mitt första husdjur hette …
… Putte och var en undulathanne. Trodde hela familjen, ända tills Putte började lägga ägg.

3 Jag gnäller oftast på …
… mina knän. Vi är sällan överens.

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind. Ålder: 57 år.
Familj: Gift, tre barn, tre barnbarn.
Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Yrke: Redaktör på Aftonbladet.