Det blossade nyligen upp en diskussion om hur krävande det kan vara att vara föräldraledig. Efter cirka åtta månader som sådan kan jag hålla med om att det här med ”ledighet” är väldigt missvisande – om man inte tycker att sömnbrist och ständig oro är en härlig semestertillvaro.

Men det som tröstar mig när min dotter Alexis vaknar för tionde gången samma natt är att tänka på mamman vars bebis snittade på 25. Hon klarade det ändå. Det ger lite perspektiv. Så tack alla ni vars föräldraledighet har varit ett kaos. Som en gentjänst tänkte jag bjuda på min egen skitstorm, som slog mig i ansiktet så fort jag steg ut från BB.

Det började med problem i de nedre regionerna. Redan när jag låg med bebisen på bröstet fick jag höra det skräckinjagande ordet sfinkterruptur. Det sades i meningen: ”Det är en grop här, undrar om det blivit en sfinkterruptur.” Det bedömdes att så inte var fallet, men något hade uppenbarligen gått sönder för jag fick stora problem med att hålla tätt.

Och de kroppsliga åkommorna fortsatte komma. Det var som att hela min kropp bara kollapsade efter påfrestningen. Jag skadade min handled och den blev bara sämre och sämre. Så pass att jag inte kunde lyfta min bebis. Och är det något man gör med bebisar så är det att lyfta dem.

Nästa kroppsdel som gav upp var ögonen. En dag när min sambo burit in bebisen till mig i soffan började det blixtra, som om någon fotade i rummet. Efter många timmar på ögonakuten visade det sig vara glaskroppsavlossning, vilket kan leda till näthinneavlossning, vilket i sin tur kan göra att man förlorar synen om det inte behandlas i tid.

Samtidigt valde mitt immunförsvar att packa och dra. Så fort jag gick utanför dörren drog jag på mig en ny infektion, som jag sedan delade med mig av till min bebis. Och som en bieffekt – ständiga herpesutbrott. Stora, röda blåsor på
näsan som varade och rann.

Så när det var som värst kunde jag varken bära, pussa eller ens se min bebis klart.
Efter ett halvår började kroppen äntligen återhämta sig. Immunförsvaret fungerade, handleden läkte, ögonen slutade blixtra och mina ihärdiga knipövningar började ge resultat, samtidigt som jag fick bekräftat genom röntgen att ringmuskeln faktiskt var hel.

Då började jag höra surrande ljud i lägenheten. Wrrrrrrrrr. Jag trodde till en början att grannen fått renoveringsmani. Men innan jag hann tvinga min sambo att skälla ut honom (själv är jag alldeles för konflikträdd) så kom vi på att det kunde vara Slussenbygget. Det visade sig stämma. Borrmaskinen, som lät som att den satt i grannens vägg, befann sig i själva verket flera hundra meter bort i berget under huset.

Arbetet pågick varje måndag till fredag från klockan sju på morgonen till tio på kvällen. Det kanske går att leva med om man jobbar hela
dagarna, men att sitta med ständiga wrrrrrrrrr, wrrRRRRRRrrr, WRRRRRRRRR, som föräldraledig är ren tortyr.

Först erbjöds vi hörlurar. ”Ska jag sätta lurar på min bebis också?”, undrade jag. Sedan fick vi ett tillfälligt boende. Jag undrade hur länge jag skulle tvingas bort ur mitt hem, som vi så omsorgsfullt bebisanpassat. Några veckor? Månader? Nej, upp till TVÅ ÅR.

Och som en grande finale så fick jag för några veckor sedan reda på att man planerar att lägga ner företaget där jag är anställd. Så när ”ledigheten” är över riskerar jag att åka rakt ut i arbetslösheten.

Nästa gång önskar jag mig sömnlösa nätter och ständig oro. Bara.

4x tankar i mitt huvud:
1 Jag är oerhört svag för…
… vita fluffiga pomeranianvalpar.
2 Jag vill bli bättre på …
… chins.
3 Nästa resa går till …
… min hemstad Göteborg.
4 Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …
… framtiden för då har man löst problemet med åldrande och jag kan fortsätta leva för evigt.

Veckans krönikör

Namn: Anna Flytström. Ålder: 36. Familj: Sambon Richard och dottern Alexis, 8 månader. Bor: Stockholm. Yrke: Journalist och driver galleriet Skomakeriet.