Svärfarsan dog för ett par månader sedan. Han satt på sängkanten och käkade frukost. Sen lutade han ner sig för att han skulle låta kaffet svalna lite.
Och så dog han.
En månad tidigare hade han slutat köra bil.
Men han hade tagit fram cykeln från källaren inför vårens och sommarens dagliga cykelturer ut till Stenö utanför Söderhamn för att köpa Aftonbladet.
Yngve Englund skulle ha fyllt 94 i sommar … 94 år är en oerhört lång tid.
En oerhört lång tid.
Det är där vid 94 nånstans man kan börja blicka tillbaka i historien på riktigt.

Han kom från det gamla Sverige. Hans föräldrar kom från det riktigt uråldriga Sverige. De levde utan el, utan radio, utan avlopp i ett fattigt land som på landsbygden fortfarande kunde se ut som det gjorde på 1600-talet.
Fast till skillnad från de stackare som levde på Gustaf II Adolfs tid så hade de åtminstone fred. En hungrig och slitsam fred. Men ändå, fred – den kanske dyraste gåvan av alla. En gåva som vi nu – när orosmolnen börjar hopa sig – fortfarande tar för givet.
En stor del av de nära 94 år han fick jobbade han som slöjdlärare i Trönö, Norrala och Vågbro utanför Söderhamn. När han var 80–85 nånting fick han ett påhugg som slöjdis i Alfta.
Sedan lärde han sig korgbindning och renoverade gamla möbler och andra dyrgripar i verkstan i Skärså i Söderhamns steniga skärgård. Verkstan, hans andra hem, ligger kanske 20 meter från havet.
En blåsig dag för några år sen kom jag ut dit och upptäckte att min kajak var borta. Sen såg jag gubben komma paddlande runt udden. I min kajak. Med bar överkropp, naturligtvis utan flytväst.

En kollega på tidningen hade hittat antika ritningar på en magnifik byrå från den religiösa Shakersekten i USA.
Yngve tittade på ritningen. Några veckor senare var skåpet, ett veritabelt under av finsnickeri klart. Min kollega får fortfarande tårar i ögonen när hon pratar om sin favoritmöbel.
Det finns inte många såna skåp i världen. Ett står på ett museum i Hancock shaker village
i Massachusetts, ett annat, made in Skärså, står i ett sovrum i ett litet torp i Roslagen.
Yngve kom från ett påvert arbetarhem i Vindeln.   Som alla andra arbetargrabbar var han tvungen att börja jobba som liten parvel. Men han stretade på och lyckades skaffa sig mästarbrev som möbelsnickare. Sen utbildade han sig till slöjdlärare.
Och blev Yngve med alla.
Det var mäktigt att gå runt på med honom på gågatan i Söderhamn. Fler morsade på honom på en timme än på mig under en månad. Han kände alla verkade det som, eller snarare, alla verkade känna honom.

Yngve var sosse av den gamla stammen. Han
hade känt klasskillnaderna inpå bara skinnet. När han var ung var det en självklarhet att såna som han skulle hålla käft och stå med mössan i handen.
Följaktligen hade han svårt för moderater, folkpartister och centerditon. Även om många av hans vänner naturligtvis var just sådana. Men de var förstås undantagen: bra grabbar och tjejer liksom.
Reinfeldt fick honom att se rött. När moderatledaren dillade om arbetslinjen rös Yngve, han blev svart i synen och rösten nästan svek honom.
För var det någonting Yngve förkroppsligade så var det just ”arbetslinjen”. Hela livet, hela vägen in i kaklet.
Nu står det några grejer kvar ute
i verkstan i Skärså. Jag har ingen aning om vem som ska göra klart dom. Det blir i alla fall inte jag. Jag fick nämligen aldrig ha Yngve i slöjden.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… förmodligen bli tokig av alla långbänkar och ängsliga politiska beslut.

2     Jag skäms över …
… en sak som jag aldrig kommer att tala om. Men hon det handlar om vet.

3 Min ovanligaste vana är …
… att i tid och otid citera Snorres Edda på originalspråk.

4 Jag skulle vägra äta …
… bullar utan ett glas kall mjölk till.

Veckans krönikör
Namn: Svante Lidén.

Ålder: 66.
Familj: Hustru Maria, två vuxna söner.
Bor: Lägenhet i Uppsala.

Yrke: Pensionär (tills nyligen reporter på Aftonbladet).