Det är inte lätt att definiera vad som är svensk kultur.
Jag minns med något som liknar medlidsam värme Sverigedemokraternas starke man i Filipstad, som började mumla om fornminnen, jul och midsommar när han för några år sedan gav sig själv den något otacksamma uppgiften i en SVT-intervju.
Ändå verkar försvaret av svensk kultur och värderingar vara hetare än någonsin.
Förlåt om jag bara stövlar in och säger det uppenbara:
Men visst är det ingen slump att engagemanget för svensk kultur och värderingar når en kulmen just nu, exakt vid den tidpunkt i historien då en särpräglad svensk kultur i praktiken upphört att existera?

Jag menar så här: Ingen som har minsta intresse för svenska städer har missat att de allt mer börjat likna varandra. Handlare med en lokal historia slås ut, ersätter dem gör överallt samma klädkedjor, samma kaffekedjor, samma köplador i städernas utkanter med samma utbud av hemelektronik, möbler och byggmaterial.
Men på samma vis vet alla som varit i en 
europeisk storstad de senaste åren att de också numera ser nästan likadana ut.
Alla kaffekedjor kanske ännu inte heter Starbucks, alla klädbutiker kanske inte heter H&M, men de spelar oberoende av land samma roll, har i princip samma utbud och funktion, understödjer i princip samma livsstilar och samma typer av människor.
Förr kunde man köpa hem mat, skivor och kläder från resor, som inte gick att få tag på hemma.
I dag är den tanken bisarr. Allt finns ju redan hemma.
Influgna humrar, långväga ostar och exotiska frukter som bara är i säsong på andra sidan jorden – alla osande av överflödiga koldioxidutsläpp – bjuder alltid upp till en makaber dödsdans i delidisken på varje större Ica-butik med självaktning.
Det finns inte längre någonting som inte kan köpas, var som helst, när som helst.
Allt finns överallt.
Men det som finns blir samtidigt mindre och mindre.
Världens mångfald minskar, samtidigt som nationella eller regionala särarter suddas ut.
Djurarter dör ut i en alarmerande takt, hälften av jordens språk beräknas vara borta i slutet av århundradet och – spring efter luktsaltet – till och med Storbritanniens pubar stänger ner (var femte har försvunnit sedan 2010).
I de regionala kulturernas förtorkade ådror pumpar numera de globala storföretagens handelsflöden.

Vår konsumtion inlemmar oss i en allmän västerländsk kultur som i stort omfamnar samma normer och värderingar, samma definitioner av lycka, skönhet, framgång och livskvalitet.
Visst finns skillnader alltjämt, men de är smågrus mot bergen av likheter.
Vad spelar det för roll om en svensk oftare väljer ett ensamt säte på bussen – välj fördom om svenskhet själv – när hon lyssnar på samma musik, klär sig, livnär sig, tänker och drömmer som alla andra nationaliteter?
Tro fan att man får sträcka sig efter fornminnen när det ursvenska ska definieras.
Den goda nyheten är således att svensk kultur inte är hotad.
Den tråkiga är att den redan är död.
Och det var inga invandrare som gjorde det – den svenska kulturen tog vi kål på tillsammans, inköp för inköp, krona för krona.
Om det är något att beklaga får var en och en avgöra själv.
Under tiden kan vi som vill i lugn och ro fortsätta njuta av sill, nubbe och julafton.
Ingen har några planer på att stoppa oss.

4 x tankar i mitt huvud:

1. Innan jag somnar 
tänker jag på…
… allt jag inte kommer att åstadkomma i morgon.
2. För att imponera på mig…
… behöver du bottna i något.
3. Jag är besatt av…
… tanken på all koldioxid som bränns, hela tiden, överallt.
4. Senast jag lärde mig något nytt…
… var när jag bytte däck på bilen efter en punktering häromveckan.

Veckans krönikör:

Namn: Niclas Vent.
Ålder: 37.
Familj: Sambo, son och dotter.
Bor: Hägersten i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.