Storasyster som kastade sig av hästen i farten för att jag hade kraschat och brutit armen i skogen. Och sedan sa till doktorn: ”Hon blir tyst när hon har ont, så hon har riktigt ont.”
Eller lillebror som med glittrande ögon slog ihop händerna av lycka över att ha rott sin första affär i land – som åttaåring.
Mina syskon.
Två personer som jag delar kedjor av dna och uppväxtminnen med. En förlängning av
våra föräldrar och därmed även av mig.
Men också betydelsefulla personer som jag liksom fick på köpet när jag föddes – på samma sätt som de fick mig. Det var ju aldrig något val vi gjorde. Inte var det som de kompisar vi valt och i vissa fall även valt bort.
Inte heller som de val vi gör i affären varje dag. Gröna eller röda druvor? Vitt eller återvunnet hushållspapper?
Vi fick varandra, helt enkelt.

Enligt ordboken betyder syskon en ”person med minst en förälder gemensam”. Men visst är det så mycket mer än så? Mer än kött, blod och delat släktträd.
För vissa är det här med syskonrelationer inte alls något självklart, jag vet det. Jag har sett  exemplen och hört berättelserna.
Men för många av oss står syskon för något fint, en slags kompass som gör det lättare att orientera sig fram genom livets olika faser. En länk av hjärtan i olika kroppar men med samma ursprung.
Forskning har visat att syskon betyder mycket mer än man tidigare trott för vilka vi blir och hur vi mår. Men också vår plats i syskonskaran sägs ha betydelse.
Vi har väl alla stött på beskrivningar av:
Det ambitiösa äldre syskonet.
Fredsmäklande mellanbarnet.
Och den risktagande minstingen.
Alldeles oavsett om det stämmer på mig, dig eller andra så tycker jag att det är dags att vi hyllar syskonrelationen. Hur den präglar oss. Vad den betyder under livet. Och den glädje den kan ge, trots att det ibland skiljer timslånga bilköer eller 100 mil mellan oss.

Ibland är barn de allra bästa på att sätta ord på sådana här saker. Som min syrras son när han var liten och satt i mitt knä:
– Tokmoster, det bästa med dig är att du är nästan som mamma.
Eller min egen äldsta son när han lycksalig såg sin lillebror för första gången:
– Precis en sån som jag ville ha.
Just mina syskon fyller 
år nu i svensk jordgubbstårtetid (det har jag alltid varit avundsjuk på dem för, sign. höstbarn). Stort grattis till båda två.
Men vid det här laget har ni nog fattat att det också är det omvända.
Grattis till mig – jag fick ju dem!

4 x tankar i mitt huvud…

Min största förebild just nu är …
… mina föräldrar. Just nu, alltid.

Folk stör sig på …
… att jag är så otålig.

Jag stör mig på …
… att jag ibland måste vänta (se ovan).

Ett barndomsminne jag återkommer till är …
… när jag efter lång väntan äntligen fick hålla min alldeles egna hundvalp i famnen.

Veckans krönikör:
Namn: Anette Holmqvist.
Ålder: 51.
Familj: Man, två söner.
Bor: Förort i södra Stockholm.
Yrke: Politik- och samhällsreporter på Aftonbladet.