Det var ett så kallat wow-ögonblick. Vi gjorde alla ögon stora som tefat. Leenden från öra till öra. En känsla av nu eller aldrig.
Vem som helst hade sagt ja till den bådårande valpen. För det var den. Bedårande.
Lagom lurvig, precis som en italiensk tryffelhund ska vara. Vit päls med två brunsvarta fläckar på ryggen och runt båda ögonen. Därav namnet: Zorro.
Vi hade planerat och väntat länge. Det var precis en lagotto romagnolo vi ville ha, en ras som hade en ”självständig karaktär” men var familjekär,
balanserad och lättlärd. Dessutom var just Zorro uppfödd på en stjärnkennel vid Medelhavet. Idel prisvinnare i släkten utifall det skulle planeras valpar.
Och nu hade vi fått ett mejl om ett erbjudande. Zorro kunde bli vår och det redan om tre veckor.
– Ja, men…
Och det är just här som berättelsen tar en annan vändning än den som tidigare varit så självklar för två i familjen.
Det sägs att de som kommit en bit in i medelåldern kan njuta av livet på ett sätt som andra inte kan. De flesta har utflugna barn, ekonomin spirar och de kan ta beslut som de tidigare aldrig vågat. Unna sig dyrare viner, gå kurser och agera mer tveklöst.

Det finns andra också. De som väldigt ofta börjar meningar med en tveksamhet. Ett ”ja, men” i stället för ett ”visst!”. Oklart om det är åldersrelaterat eller könsbaserat men ändå … jag är där. Jag har blivit gubbe.
När just jag – som tillsammans med dottern varit den som mest tjatat om att utöka familjen med en hund – plötsligt inser att drömmen skulle kunna bli verklighet, då fegar jag så klart ur.
”Jamen, jag ska ju kanske operera knät nu i höst…”, ”Jamen… är det inte bättre strax före sommaren…”, ”Jamen, ska vi verkligen ha den stackars hunden på dagis?”
Och så: ”Står det att han redan är elva veckor och 14 när vi får honom? Vill man inte ha en åttaveckors? Är inte 14 veckor … gammalt?”
Dottern börjar då också inse att hundens bebistid kan bli i kortaste laget. Och efter en urladdning från hustrun som försvinner ut och powerwalkar med grannen sjunker jag, min vana trogen, ner i tv-soffan. Ja, jag sitter där ganska ofta och länge. När den var ny sa jag att det var för att den måste sittas in, det är sju år sen.
Skräckslagen sitter jag nu där och tänker på hunden som jag propagerat för i flera år. Och som vi skulle kunna ha hemma om tre veckor. Om det inte var för ett enda problem.
Jag har blivit en gubbe. En sån som sätter sig på tvären. En nej-sägare som tycker att spontana fester och resor, om än bara till andra sidan stan, väl ändå är väl förhastade. En sådan som i unga år hoppade fallskärm för att det såg kul ut, men som nu ser all spontanitet som ett hot.
Det är ju inte klokt.

Frun kommer hem efter snabbpromenaden och en stund senare är det släckt i båda sovrummen. För ett ögonblick blir det skönt tyst i lägenheten, men jag kan ändå inte njuta av stunden där i min insuttna del av tv-soffan. Något stör mig och till slut inser jag att det är jag själv som skaver.
När blev jag en surgubbe?
Jag försöker intala mig att det är en styrka att kunna stå emot, och är lite förvånad att inte hustrun också inser att tiden inte är den allra bästa.
Men när är den det? Jag känner mig som en svikare. Hur ska jag kunna se min familj i ögonen om det inte blir någon hund alls till sist?
På vägen till sovrummet tycker jag mig se dotterns blå valpkoppel i en korg i hallen.
Nånting säger mig att det här är långt ifrån klart.

 

4 x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild just nu …
… Tilde, sju månader. Målet är att göra andra glada med samma självklarhet som hon.

2 Folk stör sig på …
… att jag tuggar tuggummi på hög volym.

3 Jag stör mig på …
… Trump, min gymdisciplin och brf-grannar som inte tar bort ludd från torktumlaren. I den ordningen.

4 Ett barndomsminne
jag återkommer till …
… när jag, överlycklig, fick min första gädda. Den var bara snäppet större än en Parkerpenna, men hamnade ändå i stekpannan.

 

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind.

Ålder: 58.

Familj: Gift, tre barn,
tre barnbarn.

Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.

Yrke: Redaktör på Aftonbladet.