Jag bryr mig inte om människor.

Åtminstone inte på samma sätt som alla andra tv-tittare, bokläsare, radiolyssnare och sociala medier-användare i det här 
 landet verkar bry sig om människor.

Jag tycker att Sommar i P1 är den sämsta skit som någonsin förpestat radiovågorna.

Jag skulle aldrig frivilligt få för mig att titta på Stjärnorna på slottet, Mia på Grötö, Berg flyttar in, Så mycket bättre eller något annat intellektuellt svart hål där kända och halvkända människor tvingas sitta och dramatisera fram något högst alldagligt mörker i sitt förflutna som ska skänka dem åtminstone ett litet skimmer av djup och mänsklighet.

Jag har aldrig läst en biografi jag tyckt om, inte ens om folk jag uppskattar och respekterar.

Kanske är det att kända människor – några andra möter man aldrig i biografiska radioprogram, böcker eller tv-format – faktiskt sällan upplevt något verkligt intressant.

Kanske är det att alla deras historier om då 
filtreras genom ett framgångsrikt nu, att kriser och motgångar alltid är dramaturgiskt eleganta snubbelstenar på den utstakade vägen mot framgång och lycka. Att vi nästan aldrig får höra dem som hade en motgång – och som det fortsatte gå dåligt för. Dem för vilka det aldrig blev bra.

Kanske för att det är en så olidligt icke-unik sak att vara människa.

Jag vet att det här är en impopulär uppfattning 
i dessa dagar, men vi människor är oss faktiskt ganska lika. Överallt på jorden, över alla tider. Ingens bakgrund är speciell. Nästan ingens liv 
utmärker sig över huvud taget.

Faktum är att de flesta av oss under hela våra liv inte upplever en enda sak som inte med minimal variation delas av hundratusentals eller miljontals andra människor.

Varje historia om en persons bakgrund kommer definitionsmässigt att vara en så andefattig uppräkning av i stort sett alldagliga händelser att de enstaka enskildheter som skulle kunna vara intressanta drunknar i flodvågen av själv-
klarheter.

Vi har vänner och antagonister, vi retas och 
blir retade, vi växer upp, vi går i skolan, älskar och får våra hjärtan krossade. Vi väljer väg i livet eller får den vald åt oss, bildar familjer, arbetar, försöker hitta balans i kropp och själ, försöker 
leva och överleva.

Vi har våra drömmar, vi har våra sorger, våra kors att bära.

Det behöver vi inte förklara för varandra.

Det är underförstått när vi möts.

Hej, jag heter Niclas och har blod i ådrorna. 
Jag andas luft. Jag sover på nätterna.

Behöver jag aldrig säga.

Vi vet. Vi är samma.

Kanske är det ännu enklare.

Förmodligen.

Förmodligen är det bara så att cv-samhällets 
biografiska fascination missar hela poängen.

En människa är inte summan av sina 
erfarenheter.

Hon är inte vad som hänt henne, utan vad hon gör.

Inte hur hon behandlats, utan hur hon 
behandlar andra.

Inte var hon varit, utan vart hon ska.

Våra namn och historier smulas sönder av tiden, snabbare än vi egentligen vill kännas vid. Liv flammar upp som små plötsliga bloss i en evig natt och är lika plötsligt borta.

Men den värld vi varit med 
att skapa består.

Så hur ska vi leva med 
varandra?

Hade några stjärnor pratat om det på ett slott hade till och med jag tittat.

 

3x tankar i mitt huvud…
1 Jag drömmer om att jobba som …
… den som hittar på nya Lego-konstruktioner, i en… Lego-fabrik? Jag är osäker på detaljerna.

2 Jag gnäller oftast på …
… att jag aldrig får vara ifred.

3 Det mest korkade jag gjort är att …
… vid något enstaka tillfälle faktiskt dricka sprit som om det var vatten.

Veckans krönikör
Namn: Niclas Vent.
Ålder: 37.
Familj: Sambo, son och dotter.
Bor: Hägersten.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.