Innan jag själv blev mamma hände det titt som tätt att föräldrar framstod som en grupp totala galningar.

Låt mig ge två exempel.

Exempel 1: Jag är på skidsemester med ett par kompisar. Det blåser hårt på Åreskutans topp och vinden slipar pisten till en kana av is. Det är en mardröm att ta sig ner, snön viner in under kragen och fingrarna är stela av köld. Nedanför mig åker två knattar med hjälm. De åker i stora svängar efter sin mamma.

Då händer det. En isfläck får mina skidor att glida i väg. Som ett bowlingklot med skidor slirar jag rakt mot käglorna, alltså knattarna.

Barnen faller, men backen är rätt plan och de klarar sig bra.

Men mamman! Hon löper formligen amok. Hon glider ner till mig och börjar slå på mig med sin stav. Hon svär och skriker samtidigt som hon måttar slag efter slag. Barnen tittar storögt på. Det hela är som en fars.

Jag tar mig upp, mumlar förlåt och åker ner till ett fnissande kompisgäng. I total symbios skakar vi på huvudet åt ”galna mammor”.

Exempel två: Det är en ljummen sommarkväll och Martin har poolparty. Det känns nästan som i Melrose place. Vi kanske låter lite för mycket, vi kanske skrattar lite för högt. Vi kanske inte har sett skylten om att ”man ska respektera lugnet efter 22.00.”

Klockan 22.01 uppenbarar sig en pappa på en balkong. Han har randiga kalsonger och klassisk pappamage. Håret står på ända och han ser helt vild ut.

Med ett darrande finger pekar han på oss som om vi vore brottslingar.

– Jag hade just fått henne att somna! Hon vaknade! På grund av er!

Poolpartyt stannar upp och vi tittar frågande på varandra. Barnet har vaknat, so what? Hon somnar väl om? I total symbios skakar vi på huvudet åt ”galna pappor”.

Men nu vill jag säga förlåt. Föräldrar, jag är på er sida nu.

Du, mamma som slog mig med en stav i Åre för 20 år sedan, jag förstår dig.

Jag har också kämpat med att knäppa pjäxor på små fötter och släpat barn i liften. Jag har också mist tålamodet i en blåsig backe full av is. Än har jag inte slagit någon med en stav, men vem vet? Vaknätter och vab skapar desperation.

Du pappa vid poolen, jag håller med dig. Innan jag fick barn trodde jag att småttingarna sov när de blev trötta. Men att söva barn är en konst. Och när man väl lyckats så smyger man med ninjasteg ut ur rummet.

Poolpappa, jag skulle faktiskt säga att jag i dag nästan är på din nivå. För mig är det numera självklart att ge onda ögat till alla som pratar för högt nära min barnvagn. Jag skulle kunna skälla på dem, men det riskerar ju att väcka barnet. I stället nöjer jag mig med att stirra argt och eventuellt peka övertydligt på mitt slumrande barn.

Föräldraskapet förändrar, på många sätt.

Utan att tveka inrättar jag mig nu i ledet av totala galningar. Jag ansluter mig till en grupp som lider av ständig sömnbrist och sedan länge har mist förmågan att avsluta meningar. Så se upp i backen. Och vid poolen.

4x tankar i mitt huvud:
1. Jag är besatt av…
…italienska och det har hänt att jag förföljt turister för att få höra ytterligare ett ord av detta magiska språk.

2. Jag trivs särskilt bra när …
… jag för en gångs skull lyckas läsa böcker fast barnen är vakna. Jag ser det som en form av gerillaverksamhet. De måste ju se att vuxna läser.

3. Min mest oväntade talang är …
… att jag kan baka bröd av nästan vad som helst. Svart te är till exempel en oväntat användbar ingrediens.

4 Jag längtar som en tok efter …
… ljuset. Blå himmel. Långa kvällar.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Gör: Reporter på Aftonbladet Söndag.
Bor: Stockholm.
Familj: Maken Erik, tre barn. Två katter.