Startsida / Inlägg

Den gamla bilden ger mig rysningar

av Söndagsredaktionen

Min man, Dan håller upp sitt senaste loppisfynd. Ett svartvitt familjeporträtt från slutet av 1800-talet monterat i en tung guldram.
– Visst är det häftigt? säger han och ler.
Häftigt? Nej. Den gamla bilden ger mig rysningar.

Modern och fadern sitter på hårda stolar med händer korslagda över knän. Bakom dem står dottern som ser ut att vara 16–17 år och på faderns vänstra sida en pojke i tioårsåldern. Alla poserar med bistra miner och slätkammade frisyrer. Pappan ser sträng och frikyrklig ut medskepparkransskägg, stärkkrage och kravatt. Kvinnornas blusar är prydda med broscher i halsgropen medan pojken är klädd i vit skjorta, dubbelknäppt väst och har fått sitt lockiga hår tyglat i mittbena. Fyra personer med finkläder på och sådant allvar i blick att de ser livlösa ut. Porträttet skulle kunna vara ett så kallat post mortem-foto. Greppet att föreviga släktingar som gått bort genom att staga upp dem i soffor eller stående, som vore de fortfarande i livet, blev poppis under den viktorianska eran och nådde sin kulmen i slutet av 1800-talet.

I dag känns bilderna osmakligt morbida, men då var det inte helt ovanligt att skapa ett sista ”levande” minne av sina närmaste, särskilt om döden hade kommit i förtid. En googling på ämnet trollar fram mängder av fotografier på mödrar med avlidna spädbarn i famnen, gruppfoton av släkt med den döde huvudpersonen placerad i mitten av sällskapet och välregisserade syskon som samsas runt en död bror eller syster. Alla bilder är fascinerande, men en får mig att haja till lite extra. En ung kvinna halvligger i famnen på sin far, modern har lagt handen varligt på dotters arm. Både fadern och modern är suddiga. Skärpan är fokuserad på den unga kvinnans ansikte, vilket gör att det är hon som ser ut att vara full av liv medan föräldrarna bleknar bort i bakgrunden. Effekten är inte ovanlig på den här typen av bilder eftersom dåtidens fototeknik med lång exponeringstid ställde enorma krav på motivens orörlighet. För den som hade gått bort var det så klart ingen utmaning att hålla sig totalt stilla, medan minsta darrning hos de efterlevande resulterade i grumliga drag.

Den här traditionen att avporträttera döda kallas också memento mori, latin för ”kom ihåg att du är dödlig”. En sorts makaber carpe diem-uppmaning, fjärran från dagens glassiga instagraminlägg om att fånga dagen i motljus. På familjefotot som min man precis kommit hem med är det pojken som ser allra mest död ut. Det är som om själen saknas, ögonen är tomma och stirrar på en punkt långt förbi både lins och fotograf.

När jag säger till Dan att jag inte vill ha den läskiga tavlan i huset rycker han på axlarna.
– Ramen är fin, vi skulle kunna sätta in spegelglas i stället, säger han och tar ut fotografiet. Han vänder på det, men hittar ingen ledtråd till familjens ursprung. Inte ens namnet på fotostudion.

Vi låter glasmästaren förvandla ramen till en spegel, men det bär emot att kasta det bisarra fotografiet. Det får bo i garaget så länge som en kuslig hälsning från andra sidan om att livet är kort, kort, kort. Så ta väl hand om det – och varandra!

3x tankar i mitt huvud:
1. Jag blir rädd när:
… jag inser att jag är äldre än min mamma var när hon fick sitt första barnbarn.

2. Jag är oerhört svag för:
… ost.

3.  Jag vill bli bättre på att:
… inte äta ost.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott.
Ålder: 54.
Familj: Gift med Daniel, 50, ”barnen” Joel, 22, och Freja, 20, och hunden Monty, 10.
Bor: I Stockholm och Järvsö.
Yrke: Journalist och författare.

  • Tjänstgörande redaktör: Mikael Hedmark, Jenny Åsell, Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB