Startsida / Inlägg

Hon ser hur kistorna staplas i Italien igen

av Söndagsredaktionen

Mitten av mars:
Hon kommer att förlora sin business. Hon vet om det.
Ändå går fingrarna flinkt genom håret på kvinnan framför spegeln.
Och hon ler, men det är ett ansträngt leende.
Kroppen håller än, hon är 73 och har starka vader.
Den ena stamgästen efter den andra får sitt hår lagt, passerar och lovar att återkomma.
Alla vet att det inte är sant.
Ändå kommer löftena att fortgå tills myndigheterna sätter stopp.

Hon är min före detta svärmor och hon flyttade från ett krigssargat Italien som barn till ett bättre liv i Australien.
Och livet blev bra.
Ungarna å barnbarnen lika så.
Hon öppnade en hårsalong och allt det där.
Hon fick bra grannar och stort hus med vacker trädgård.
Någonstans på vägen bleknade Italien.
Men nu.
Nu dör hennes folk på andra sidan jorden. Förs bort i hundratals kistor, varje dag.
Hon slår av tv:n. Vankar. 59 år efter flytten till Perth i västra Australien ligger hon sömnlös över det som händer i Italien.
Hon hade stoppat efterkrigstiden i en liten ask. Låst igen.
Ägnat sig åt det nya. Trodde hon.
Men nu dör dom igen. Som dom gjorde då.

Slutet av mars:
Hon var fjorton när hon klev på båten i Neapel och tog farväl av stora delar av familjen.
Hon såg dem aldrig igen.
Det blev bara inte av.
Hon fick ett annat liv. Saker kom ju emellan.
Men nu drabbas det nya landet.
Viruset har kommit.
Hårsalongen måste stänga.
Allt måste stänga.
Sjukhusen förbereder sig.

I Italien staplas kistorna fortfarande på varandra, i Trumps Amerika bunkrar folket
vapen och i Sverige, där barnbarnen bor, är toalettpappret slut.
Allt en definition av samma sak.
I olika stadier av upplösning.
I hennes del av världen får man nu gå ut två och två. En timme om dagen. Det går ju att vänja sig.
Hon promenerar med sin man, håller avstånd till andra med munskydd.
Kommer hon någonsin att träffa barnbarnen i Sverige igen? Överlever hon viruset?
Kanske borde hon aldrig ha lämnat Italien?
Hon vankar igen.
Livet blev samma till slut i alla fall.
Lyckan varade kort.
En ny ordning gjorde slut på det nya som skulle ha blivit ett steg upp på trappan.

Allt det som livet varit från det ögonblick hon nyfiket klev av båten i Australien fram tills nu, var allt det bara en dröm?
Varar drömmen om ett bättre liv bara ett ögonblick?

3x tankar i mitt huvud:
1. Jag blir rädd när…
… jag tänker på viruset och på hur det har – och kommer att – förändra allt.

2. Jag är oerhört svag för …
… Skype-samtal, karantän- vin och allt annat som har med någon form av umgänge att göra.

3. Jag vill bli bättre på
… att leva i stunden.

Veckans krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 48.
Familj: Tre döttrar och en katt.
Bor: Årsta i Stockholm.
Gör: Journalist på Aftonbladet.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB