Pulkabacken är glashal. Barnskratt och ilande skrik far genom den smällkalla februarikvällen.

Från höger kommer plötsligt en kvinna i sextioårsåldern krypande på alla fyra. Runt huvudet har hon virat en halsduk och hon håller något i handen.

– Jag stod och tittade på barnen en stund. Det såg så härligt ut att jag ville prova. Då hittade jag den här.

Hon håller upp en brädlapp, sätter sig och inväntar fartvinden.

Jag och ungarna ser på. Men inget händer och hon tittar så besviket på brädlappen att vi ger henne vår pulka. Hon susar ner för backen, halsduken fladdrar och jag tycker mig höra ett ”tjoho” från kvinnan. Väl nere vinkar hon glatt mot oss.

Några dagar senare tar jag en promenad i skogen. Den är lite som Drottninggatan just nu, fullt av folk som irrar omkring utan riktning. Men där i skogen ser jag det igen. I en glänta har någon klätt en julgran. I vanliga fall, när världen är full av upplevelser, skulle julgranen på sin höjd framkalla ett leende. Men nu blir den klädda granen mitt i skogen en symbol för något annorlunda, något roligt, något som händer och bryter tristessen.

Ett kompisgäng har samlats runt granen, de ska ta ett foto och någon kommer på den  briljanta idén att alla ska hoppa på bilden. De hoppar – och skrattar lite för högt och lite för länge.

Jag tänker att händelserna är tecken på samma sak. Vi har hållit i och hållit ut så länge nu. Dem vi håller av, håller vi på avstånd.

Och därför har vi dammat av det slitna uttrycket carpe diem och griper små halmstrån för att sätta all guldkant vi kan på tillvaron. Vi vill uppleva det lilla som finns till fullo, för just nu finns inget annat.

Jag gör det också. Jag skrikskrattar i pulkabacken lite för högt och lite för länge och skulle, kanske, hoppa på en bild om någon bad mig. Eller nä, bara om det var ett barn som tog bilden.

Det sägs att Astrid Lindgren och hennes syster började alla samtal med ”döden, döden, döden” för att ha det överstökat. Nu tycks hela Sverige ha kopierat konceptet, men när vi avhandlat covid tycker jag mig se att allt fler vill prata om att glaset ändå är halvfullt. Någons mamma klarade sig med bara syrgas, en annan blir snart vaccinerad genom jobbet i vården.

Vi verkar vilja lämna mörkret bakom oss, blicka framåt. Och under tiden vill vi fånga dagen så mycket det bara går.

En brädlapp eller ett fnissigt foto kan vara räddningen.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder:38.
Gör: Reporter på Söndag.
Bor: Stockholm.
Familj:Man och tre barn.