Längst framme vid altaret flämtar ett ljus och kyrkans golv är iskallt när jag rullar ut yogamattan. Fridfulla toner fyller rummet.

När passet startar rinner stressen av mig. Det är veckans lugnaste stund. Det är total närvaro.

Den kvinnliga yogaläraren leder oss med mjuk röst mot eldandning, små korta andetag genom näsan.

Vi blundar och därför ser jag inte när det sker. Jag bara hör hur något hårt slår i golvet.

Kvinnan bredvid mig, en dam i sjuttioårsåldern klädd i grön träningsdress, har fallit bakåt.

De första sekunderna infaller sig en tvekan och oron går som en vind genom gruppen. Kvinnan drar ett rosslande andetag, andas ut och det är som att livet lämnar henne. Hon blir alldeles stilla.

Tumult. Panik. Någon börjar gråta.

En kvinna kastar sig fram för att påbörja hjärt- lungräddning och får snart hjälp av andra.

Jag ringer ambulansen och förvirrat försöker jag förklara vad som hänt. Min röst bär inte och orden stockar sig när jag ska ge adressen.

Sedan står jag handfallen. Väntar på ambulansen, väntar på att livet ska återvända, väntar på att allt ska bli normalt.

Kompressionerna ser så tunga ut, kvinnan i grön träningsdress så liten.

Ambulansen kommer efter en evighet, det vill säga 13 oändliga minuter. Två sjukvårdare skyndar in med stress i stegen och andan i halsen.

De kollar puls, hjärta och fortsätter med kompressioner. De räknar högt, precis som man sett på film.

Men sedan skakar en av dem på huvudet. De lyfter upp kvinnan på båren de haft med sig och bär ner henne i ambulansen. Nu är stegen lika långsamma som sorgen.

Jag vet fortfarande inte vem hon var, jag vet bara att hon, precis som jag, hade tänkt yoga den där kvällen för fyra år sedan. Hon hade troligen också föreställt sig en stund av stillhet.

Jag minns att hennes jacka hängde kvar på kroken och att jag tänkte att någon väntade på att hon skulle komma hem. Någon skulle om en stund titta på klockan och kanske börja undra.

Och sedan: orden, beskedet, som skulle förändra allt.

Jag är inte troende men just då var jag tacksam över att befinna mig i kyrkan, på en plats som är van att hantera livets skeden, som inte skyggar för döden. En vagn med te trollades fram. Någon ställde stolar i en ring. En diakon kom, och bara var där, lugn och trygg mitt i det som just skett.

Vi satt i den där ringen och som jag minns det pågick inte mycket till samtal, för det fanns inget att säga. Några grät, andra stirrade rakt ut i intet. Kyrkorummet skapade en självklar gemenskap som inte behövde markeras eller kläs i ord.

”Hjärtstopp”, meddelade diakonen efter en stund, ”det hade kunnat ske var som helst.”

Jag tog sällskap hem med en av kvinnorna från passet. Vi sa ingenting till varandra, tystanden var redan full av så mycket.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou
Ålder: 38.
Gör: Reporter på Söndag.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, tre barn.