För några veckor skrev jag i min Facebookstatus: ”Tänker att ALLA borde köpa bikini på Detailsbutiken på Magnus Ladulåsgatan. Där finns en underkvinna som fick mina tuttar att växa och mitt omfång att minska på 3 sekunder. Jag är en 70E! Det ni! Och ja, jag accepterar nu mitt gäddhäng, att det valkar sig lite och att magen är sladdrig. Hon sa att jag var HÄRLIG!”

På den fick jag 24 ”Gilla”, massor av ”tokgillar” och en kommentarstråd lång som ett ösregn. Inte så konstigt, att stå halvnaken och försommarblek i provrumsbelysning är inte … kul. Alls. Min egen bikiniångest har gjort att jag kört med samma badset i ett decennium. Men i år funkade det inte längre. Tyget var dassigt, bh-banden uttänjda och trosorna hade utvecklat hängbak. Jag repade mod, steg in i butiken på Södermalm och kom ut som en ny kvinna. Både på utsidan och insidan.

För där fanns hon, butiksbiträdet som i ett nafs plockade fram bh och trosor i rätt storlek, nöp, lyfte, puffade och puttade tills mina behag ramlade rätt. När jag gnällde att det valkade sig på sidorna, kontrade hon med att tvinga tillbaka armhålefettet under bh-banden och hojta:

– Du är så smaaaaal, det är tuuuuur att det finns lite att ta i. Du är så snygg, du är jättefiiiiiiin!

Ja, banne mig. Jag var överskön där jag stod, halvnaken med muffinsmidja och pösande extravalkar. Tack vare damen på Details gick jag hemåt med stolta steg och två bikinisar och tre bh:ar i påsen.

Ett annat kroppsproffs är vår stylist Ehva Löpp. I veckans Söndag bjuder hon på badmodeinspiration för alla former: platta, bystiga, smala och bulliga.

Och du – glöm inte, när du ser dig själv i provrumspegeln, att du är så snygg, du är jättefiiiiiiin!

Vi sitter i bilen, jag och sonen, på väg till mina föräldrar i Jämtland. Det är dagen före midsommarafton, klockan är fem och bilköerna är precis lika förfärliga som förväntat. Jag förbannar planen att fira helgen i Norrland, men min dotter Freja är redan där och jag längtar efter hennes mjuka kramar, mammas salta matjestårta och pappas iskalla nubbar. Vi är inte ens i Solna då vi blir omblåsta av ambulans, polis och ett par brandbilar.

– Helvete, väser jag. Joel tittar på mig och flinar, samtidigt som min mamma ringer:
– Hur långt har ni kommit? Uppsala?
– Nej mamma, morrar jag, och fortsätter med skarp röst:
– Olycka, det är köööööö! Jag ringer när det lossnar, okej?

Joel tittar upp från sin mobil, milt road.

– Vadå? hojtar jag. Jag kan inte snacka, jag måste KONCENTRERA mig!

Vi sniglar förbi Frösundavik, saxar mellan filerna fram till Upplands Väsby och kan börja gasa efter Arlanda. Vi har varit på väg i två timmar, och det är drygt 50 mil kvar till kramar, matjessill och nubbe. Jag ringer mamma, som försöker peppa:

– Åh, ni måste vara trötta!
– Ja, svarar jag genom tänderna.
 – Vi längtar!
– Mmm.
– Kör försiktigt…
– JA!
Nu kan inte Joel hålla sig:
– Gud, vad du är otrevlig mot mormor!
Jag vet. Mamma är nog den jag kan vara surast mot i hela världen, tänker jag, och funderar på varför. Jo, för att hon är också den enda människa i hela världen som jag KAN låta så där mot och som ändå står kvar. Varje gång.
 Jag förklarar min teori för Joel och säger att det är troligt att både han och Freja kommer göra samma sak mot mig. Och att jag kommer stå kvar. Varje gång.
Kanske är det som vi firar i dag, på Mors dag, att världens morsors står kvar? För sina barn. Varje gång.

Johan, har utfört ännu ett hjältedåd. I går ägnade han hela dagen åt att laga upp och fotografera redaktionens favoritsillar inför midsommarnumret. I dag bjöds det därför på sillagille av rang i Schibsteds personalmatsal. Snacka om att Söndagsredaktionen fick avundsjuka blickar från samtliga koncernkolleger.

Om det var gott? Jajamen – snart kan du också smaka. Recepten kommer i Söndag den 19/6. Missa inte! 

Så fort jag öppnar dörren sköljer doften av försommar över mig. Hägg, poppel och nyklippt gräs samsas i näsborrarna och väcker minnen från många andra somrar.

Jag minns hur ont det gjorde att för första gången gå med vintersköra fotsulor på mormor Helgas krattade grusgång i Anviken, hur kliande myggbett blev svidade när de baddades med Salubrin, hur snabba kyssar bakom Jamtlis dansloge pirrade i magen och hur mammas solbruna hy alltid doftade Delial.

Jag skulle kunna fortsätta, länge: kanel spelar upp min inre film från Böda havsbad på Öland, eftersom vi alltid köpte bullar på väg till stranden medan kombon flottyr och fisk tar mig tillbaka till många lyckliga stunder som småbarnsförälder i England, då vi kladdade med fish n’ chips på piren i Burnham-on-Sea.

Faktum är att ett av våra starkaste sinnen sitter i näsan och vi är kapabla att komma ihåg och associera till cirka 10000 unika dofter. Det är också därför så många av oss velar vid taxfreedisken, sniffar på remsor och – chansar när vi ska välja doft till en vän.

En blandning av koriander, hjärtnoter, pion och peppar kan få dig att drömma om lyxyachter på Rivieran, medan samma mix får din kompis att tänka ”tant”.

För ”gammal tant” var exakt vad reportern Johan Gunnarssons sambo Linda sa om en av parfymerna han valde till henne i Söndags stora dofttest. Då hade Tore bättre tur. Han lyckades välja ”den ultimata strandparfymen” till sin Sara.

Så vilken doft kan min Dan vara säker på att jag ska gilla (Mors dag om en vecka, darling)? Så länge han styr bort från Estée Lauders Knowing, är han säker. Den får mig att tänka på ruttna räkor.

Varför? Å, det är en helt annan krönika.

Döm om min glädje när jag spanade in Lotta Tjulin i Söndagskorridoren! Denna kvinna är inte bara försäljningschef och affärsutvecklare, hon är också ett stilunder. Inte en hårslinga ligger fel, hon är alltid superchic och välmanikyrerad. I dag lyckades jag själv, redaktör Scott, klä mig, om inte lika sexigt sassy, men med samma anslag. Se bara hur vi diagonalmatchar varandra i trendfärgerna jeansdenim och krispigt vitt, och hur vi lyckats välja liknande höga kilklackar, med öppen tå och retrokänsla! 

Vi kallade det för Kikki-effekten. Det var i mitten av 90-talet, jag jobbade som redaktör på en pratshow och vi firade sensationella tittarsiffror, som vi fått tack vare en dansbandssångerska.

Vi i redaktionen var både överraskade och generade. När vi bjöd in Kikki hade vi inte fattat hur stor hon var. Att hon skulle dra tittare. Att folk var så intresserade av hennes privatliv att det gav större effekt än om vi fått Stakka Bo och Camilla Henemark att avslöja alla pikanta detaljer om sitt förhållande.

Dagen efter sändning, när siffrorna rapporterades från TV3, insåg vi: Kikki is da shit. Och funderade på när det kunde vara anständigt att ha henne som gäst igen.

För Kikki var lätt ”att få”. Kikki skulle tacka ja till medverkan, till skillnad från de mer creddiga artisterna, som blockerades av krångliga pr-människor som avvägde och avgjorde i vilket medium, hur och varför deras skyddslingar skulle medverka.

Men, som sagt, Kikki var det bara att ”ringa in” och hon skulle leverera. Vara pigg, pratglad och – oerhört proffsig. Hon är ju sorten som ställer upp på alla gig. Som tänker: ”the show must go on” och samtidigt svarar ärligt på frågor om rattfylla och skilsmässa. För i hela sitt liv har Kikki Danielsson gjort andra människor till lags, även när hela hennes inre skrikit: Nej!. Det inser jag när jag läser Tore S Börjessons intervju med den nu 59-åriga Kikki på sidorna 46–51.

Men nu är det slut med det. Nu går Kikki sin egen väg, släpper första skivan på 18 år, planerar en ny show och skriver på en brutalt ärlig biografi, som vi kommer att ha anledning att återkomma om när den publiceras. 
Därför ställer jag mig upp, applåderar och hojtar: You go girl!

Det där med derivata, ekvationer, logaritmer, partialbråk och roten ur var aldrig min grej i skolan. Trots att min egen pappa jobbade som mattelärare, var min hjärna inte kalibrerad för mer avancerade uträkningar än multiplikation och division. Medan klasskamraterna briljerade i huvudräkning behövde jag använda både fingrar och tår för att komma fram till rätt lösning.

Då, som barn, kände jag mig korkad. I dag skäms jag inte för att min diskalkyliska läggning får 144 + 321 att bli 475, såvida jag inte använder mobilens kalkylator och jag har accepterat att bokstäver är mina bästa polare, medan siffror tramsar omkring utan någon som helst ordning i min skalle.

Men, det är en klen tröst för mina ungar. De har (tack och lov) ärvt sin fars analytiska talang, men det händer ju av och till att det är jag som hamnar bredvid dem vid matteläxan. Och då, mina vänner, spelar det ingen roll att jag – faktiskt – begrep min tids divisionsuppställning, ”trappan”. För nu är den kasserad, omkörd och passé. Det är inte ens ”liggande stolen” som delar ett tal med ett annat. Nej, nu gäller ”förenklad divison”.

Och om du, liksom jag, inte har en aning om hur man löser en sådan, bör du kasta dig över Åsa Passanisis matematikguide för föräldrar på sidorna 38–40. Där får du också veta hur rutnätsmetoden funkar och varför tiopotens (häpp) är bra om du ska multiplicera tal med många nollor. Inte så dumt att kunna, nu när boräntan gått upp igen!

Wallraffning är en journalistisk metod, uppkallad efter den tyske reportern Günther Wallraff, som går ut på att fejka sin identitet och gå in i en roll för att komma åt information du aldrig skulle få genom att visa ett presskort. Det är något vi sällan sysslar med, eftersom det är så kostsamt, inte bara ekonomiskt, utan också känslomässigt, men i dagens tidning har reportern Åsa Passanisi faktiskt gjort en wallraff.

Hon har under en tid grävt i fenomenet ”självutvecklingskurser” och skrivit flera reportage om självutnämnda livscoacher som riktar sig mot sökande – ofta trasiga – människor för att ”behandla” dem utan någon legitimerad terapeutisk utbildning. De tar dessutom tagit duktigt betalt för det.

Efter sina artiklar har Åsa fått massor av mejl från läsare som känt igen sig. De har manipulerats tills de hamnat i situationer där de känt sig extremt obekväma. Några har till och med blivit sexuellt utnyttjade.

För att kunna förstå hur de här kursledarna kan påverka vuxna människor att göra saker mot sin vilja anmälde sig Åsa, under antaget namn, till första delen av ett niomånaders självutvecklingsprogram. Fas ett skulle pågå i två dygn, men redan efter 16 timmar kom ett sms: ”Det här är för galet, jag måste härifrån!” Vad som var så jobbigt? Det får du veta på sidorna 46-53.

Vi har självklart sökt de kursansvariga för en kommentar, men de har avböjt. De är både förnärmade och förbannade. Inte för att vi skriver om verksamheten (”Vi har haft journalister på våra kurser förr”), utan för att Åsa inte berättade i förväg att hon var journalist. När jag frågade hur de hade agerat om de hade vetat att Åsa jobbar på Aftonbladet och inte i affär, som hon angav på sin anmälan, fick jag svaret: – Det vet vi inte.

Det vet inte jag heller. Men helt säkert är att Åsa inte hade fått se hela sanningen.

Det fick hon nu.

http://www.facebook.com/aftonbladet.sondag?ref=ts#!/video/video.php?v=10150150411224123&oid=1692186764

Det står 2011 i min kalender, men ibland undrar jag om året är 1811, egentligen. För fortfarande är det lite pinigt att ha en hjärna som inte är gnisselfri. Jättekonstigt, för ingen anser ju att det är underligt att vara diabetiker, pollenallergisk eller, som jag själv,  glutenintolerant. Men när det kommer till kroppens hårddisk, då ska allt funka hela tiden, för om det inte gör det, då… hu, hemska tanke, då är man ju ”sjuk i huvudet”.
Och det … talar … vi … helst … inte … om.
Detta trots att statistiken visar att 25 procent av oss alla någon gång i livet kommer behöva behandling för en psykisk åkomma. Några av oss blir utbrända, andra förlossningsdeprimerade och somliga får veta att de har adhd, en av de mest omdebatterade diagnoserna just nu.

Vissa menar att ”bokstavsbarn” är modernt hittepå, men det har faktiskt forskats kring denna funktionsnedsättning i över ett sekel. Därför har också psykologer och psykiater på senare år blivit bättre på att snappa upp – inte bara skolungar utan också vuxna – med bristande organisationsförmåga och impulskontroll.
Men trots att diagnosen är så vanlig, hänger viss stigma kvar. Därför gör vi på Söndag en tankekullerbytta för att visa att det inte bara behöver vara en nackdel att ha en hjärna som är ”lite eljest”. För visste du att personer med adhd är överrepresenterade bland egenföretagare, sportstjärnor, skådisar och musiker?
I reportaget på sidan 38 får du veta -varför och, framför allt, att det absolut inte är något att skämmas för att ha en knopp som är lite knäpp.