Det är fredag, strax före läggdags. Min man jobbar natt, barnen sover, jag har tandborsten i munnen när telefonen ringer och en målbrottsröst säger:

– Hej, din katt har hängt efter oss ända ifrån skolan.

Jag är inte förvånad. Vår Mimmi är en extremt sällskaplig sort, som kärvänligt hakar på okända personer tills hon befinner sig alltför långt borta för att hitta hem. Den här gången har hon slagit sig i slang med ett gäng 15-åringar och hänger nu alltså med dem utanför Konsum på Ekerö.

Jag, som inte är ett dugg sugen på en kvarts promenad i pyjamas och duggregn, försöker:

– Det är inte så att ni ska tillbaka mot mitt håll?

– Nä, vi ska dra till centrum, svarar målbrottet.

– Vad synd. Jag som är ensam med sovande barn, min man har nattskift

Det blir tyst i luren medan tonåringen funderar och sedan undrar:

– Är katten rädd för ljud?

– Nej … (tror jag).

– Då skjutsar vi hem henne på moppen.

Bingo! 

Synen som möter mig vid radhusområdets vändplan är obetalbar: En tonårsfinnig kille vid styret, på bönpallen hans tjej, med Mimmi instoppad innanför jackan. Jag tackar med en hundring i bensinpengar samtidigt som jag funderar på vart vår kisse ämnar äventyra sig nästa gång. Hade jag kunnat snacka katt, som djurkommunikatören Margareta Tärnström gör i reportaget på sidan 38, hade jag kunnat fråga Mimmi direkt om hennes reseplaner.

Men en knapp vecka senare får jag ändå svaret, då en kvinna ringer:

– Har du en grårandig katt?

– Ja… (suck). Var är hon nu då?

– På bussen mot Älvnäs. Hon klev på vid Ekebyhov.

Dagens tydliga redaktionstrend är ränder mot grå botten matchat med slanka jeans. Mannekängerna Cecilia Gustavsson och Emma Landelius väljer chica svartrandiga kreationer, medan Veronica Larsson sticker ut på understated vis i en roströd nyans.

Diskussionen just nu på redaktionen: Hur farlig är en panda, egentligen?

Emma: – Allvarligt, det är ju grizzlybjörnsvibbar på dem!
Magnus: – Alla djur ser hur gulliga ut som helst, när de i själva verket vill äta upp dig, hela tiden.
Gunilla: – … men en koala då?

England tar förstapriset i många kategorier: där finns till exempel fräckaste fotbollsligan, knasigaste kungahuset, bästa bärsen och trivsammaste tv-programmen. Det påståendet håller säkert många av er med om, eller hur? Men om jag sticker ut hakan och hävdar att den brittiska kokkonsten är bland de främsta i världen? Ha! säger ni, ler hånfullt och tänker att jag blivit skvatt galen. För inte kan väl det engelska köket över huvud taget jämföras med la cuisine française eller vår hederliga svenska husman?
Åjo. Den som smakat en riktig Shepherd’s pie, lagad på lammfärs som fått puttra med knapriga morötter, nyskördade ärtor och en skvätt Worcestershiresås innan den toppats med ett tjockt lager potatismos mixat med vällagrad cheddarost och gratinerats gyllenbrun, instämmer.
Liksom alla som suttit på en pir i Londons East End (eller för all del – Brighton, Bornemouth eller Burnham-on-Sea) och smaskat krispigt friterad fish n’chips från the local chippie, eller njutit av brittisk barbecue med kryddiga cumberlandkorvar och ”bangers” späckade med äpple och persilja istället för flottiga flintastekar och Dennis hotdogs.
Ja, ja. Jag heter Scott i efternamn, är en aning färgad av min makes nationalitet och av att ha bott i England under sju år. Men eftersom det är jag som bestämmer på den här tidningen, kan jag ju pracka på er ännu en stor bit brittisk matkultur: afternoon tea. För i dagens Söndag bjuder den engelske konditorn Lee Newby på sitt (hittills) hemliga recept på scones, lemoncurd och minimackor.
Och vill ni inte fixa fikat själv är det bara att besöka hans kafé nästa gång ni är i Nacka utanför Stockholm. Var beredda på att köa.
Enjoy!  

Den automatiserade Comhem-rösten säger: ”Beskriv ditt ärende med egna ord, så ska jag hjälpa dig vidare”.

– Flytt, säger jag. 

Rösten envisas: ”Beskriv ditt ärende, så hjälper jag dig.”

– H u s f l y t t, provar jag, men Comhem fattar fortfarande inte, utan fortsätter lugnt: ”Okej, då ska du få knappa dig fram”.

Jag knappar med växande irritation, tills en riktig röst tjoar: 

– Hej, det här är Jessica, hur kan jag hjälpa dig?

Jo, jag har anmält vår flytt via hemsidan, men nu behöver vi få tv och bredband inkopplad lite tidigare.

– Ja, faktiskt redan i dag, säger jag och förbereder mig på att Jessica inte kommer fixa biffen. För erfarenheten säger att inget är så enkelt som det borde vara. Särskilt inte tekniska saker. Det är alltid något som strular: en sladd saknas, en pinkod har ramlat ur minnet, eller ett bredbandsbolag tjurar.

– Inga problem, Erika. Det ordnar jag direkt, Erika, barnen måste ju kunna koppla upp sig när de kommer från skolan, Erika.

– Eh, ja, det vore bra… (hur vet hon att vi har barn?).

– Nu är det grejat – gratis! Herregud, Erika, du har ju gjort flyttanmälan på nätet, fattas bara, Erika! Ha ha ha!

– Tack … (går människan på droger?).

– Erika, du kan ringa oss när som helst, vi sitter här och svarar. Ja, Erika. man kan säga att vi är dina slavar, ha ha ha!

Det sista övertygar: Jessica tar starkt uppiggande extrakt av någon sort. Spelar roll? Hon har just löst ett problem som hade kunnat nöta på tålamodet i flera dagar. För livet blir ju lätt skavigt, med eller utan tekniktrubbel. Därför har vi på Söndagsredaktionen listat våra bästa knep för att vardagen ska bli lite smidigare. Och har vi inte nyckeln till just ditt dilemma på sid 40, kan du alltid ringa Jessica. 

Nyansen må vara dyster, men minerna glada! Vi featureredaktörer hade svårt att hålla oss för skratt när vi upptäckte att vi alla hade valt heta vårfärgen grå grå grå grå …(för att citera Brasse). 

Det händer att jag blir småskraj när jag åker tunnelbana. Under mörka kvällar, när perrongen ligger öde och det står en klunga coola killar med huvtröjor vid spärrarna, kan jag tänka: ”Snälla slå mig inte.”
För i min föreställningsvärld ser vardagsvåld ut precis så.
Unga män i grupp som ger sig på kvinnor/äldre/barn snabba cash, mobiler, kontokort och smycken.
Men, visar det sig, jag borde kanske vara minst lika orolig när jag möter ett gäng tjejer i framtiden. Att unga kvinnor som beväpnar sig och attackerar oskyldiga blir allt vanligare. Trenden är stark i USA och håller på att sprida sig i Europa.
2007 härjade just en sådan rånliga i Stockholm. Sex tonårstjejer attackerade äldre, ofta handikappade damer. De slog och knuffade omkull dem för att komma åt deras handväskor, där de – i bästa – kunde lägga vantarna på några ynka hundralappar.
Fallet chockade både allmänhet och polis. Flickorna föll ju inte in i mallen för vilka som ägnar sig åt grova våldshandlingar. Fortfarande är det ytterst ovanligt att kvinnor dödar, misshandlar och slåss. Men de som gör det, löper lika stora risker att hamna i evigt fördärv som killar. Om de inte får rätt hjälp i tid.
I dagens Söndag har Lennart Håård intervjuat några av flickorna i tjejligan. Det har gått fyra år sedan de åkte fast och tack vare närvarande vuxna i forma av föräldrar, socialtjänst och polis, är flickorna i dag fria från kriminalitet. 
Härligt, eller hur? För vem gillar inte lyckliga slut?
Men – hur hade historien sett ut om den handlat om sex unga män på glid? Grabbar har ju ryckt väskor, rånat och misshandlat i alla tider. Hade de fått samma uppbackning? Tveksamt, tror jag.
Vad tror du?

Femme, woman, kvinde, nainen, kadin, -dona, mojer, frau, muller, vrouw, fanm… Ordet ”kvinna” både ser ut och låter helt annorlunda beroende på var i världen det skrivs eller uttalas. Och på samma sätt skiljer sig en kvinnas vardag och verklighet åt, beroende på var i världen hon råkat födas som flickebarn. 

På tisdag, den 8 mars, firas den internationella kvinnodagen för 101:e gången. Varför då, kan man undra? Nu när vi brudar både har rösträtt och tillträde till styrelserum. Nog är det lite fånigt och förlegat? 

Nej, tyvärr inte.

Inte när det finns kulturer där tioåriga småflickor -släpas ut i bushen för att få sin klitoris rituellt bortskuren. Inte när ett foster av kvinnligt kön kan -köpas av en man redan i livmodern. Inte när en flicka blir underkänd i skolan för att hon vägrar ligga med sin lärare. 

För så, mina vänner, ser verkligheten ut för alltför många av världens kvinnor, bland annat i Liberia, ett av Afrikas mest våldshärjade länder. 

Brittiska skådespelaren Emma Thompson är ambassadör för hjälporganisationen Actionaid och använder sin stjärnstatus för att påverka politiker och journalister. Och mig har hon verkligen lyckats öppna ögonen på med sitt starka reportage från Liberia. Läs hennes resedagbok på sidorna 48–53 och försök sedan blunda. Blunda för vår planets orättvisor och ojämlikhet. Blunda för att det behövs en internationell kvinnodag. 

Du kommer inte att greja det. 

När ett par längre kärleksförhållanden hade gått i kras gjorde jag upp en tuff kärleksstrategi. Min blivande man skulle vara en bra bit äldre än jag, minst 35 år (jag var 27), vara stadd i kassan och absolut inte bo någon annanstans än i Stockholm.

Taktiken höll inte. En ljum augustinatt 1992 föll jag pladask för ”fel man” på en bar i Portugal. Daniel Scott var för ung (23), tjänade inte direkt storkovan (brandman) och var inte bosatt i Stockholm. Han var inte ens svensk, utan engelsman från ”The office”-sunkiga staden Slough, utanför London.

Ändå: vi kunde inte värja oss. Det sa kraschbombang när våra ögon möttes över en kanna sangria på den där portugisiska baren. Vi blev blixtkära och, trots att det flesta av våra närmaste kraxade ”semesterflörtar håller aldrig”, har vi varit tillsammans i snart 19 år, välsignats med två barn och blivit med ­både hund och katt.

Min poäng? Jo, att passionen drabbar dig när du minst anar och att kärleken, liksom bebisar, kommer när den kommer och låter sig inte regisseras. Ett exceptionellt exempel på det hittar du på sidorna 16–19 i dagens Söndag. Där berättar vi om Pradyumna från Indien och Lotta från västgötska Målsryd som träffades i New Dehli och visste direkt att de var ämnade för varandra. När Lotta var tvungen att åka hem till Sverige saknade Pradyumna henne så mycket att han satte sig på en ­cykel och trampade 969 mil för att få vara henne nära igen.

Riktigt så förälskad var inte min Dan, men han bokade flyg, buss och tåg för att hälsa på när jag pluggade i Sundsvall.

Det räckte för att fånga mig.

Min son var nyfödd och förutom de vanliga bebisbekymren hade jag ett annat stort problem. Mitt hår. Det var en väldigt tjock och hellång hårman som nådde till skulderbladen. Inget fel med det, men efter graviditeten 

hade det blivit extremt trasseltovigt och vid hårtvätt lossnade hela hårsjok. Varje dag var en big bad hair day, så jag bokade klipptid och krävde kallt:

– Av med skiten. Ge mig en kort page!

– Aldrig, sa frisören.

– Jo! svarade jag sturskt.

– Du, lyssna. Jag har jobbat tillräckligt länge för att veta att du kommer att ångra dig.

Uppenbarligen kände han igen min typ: En notorisk byta hårstil-junkie, som hade haft allt från Tintinsnagg och pojkpage till 80-talspermanent utan att ha hittat rätt frisyr. Halvvägs genom utsparade längder, brukade jag få hårpanik och kasta mig in på första klipperi för omstyling. Men den här gången fick jag inte som jag ville, utan killen bara konstaterade: 

– Jag tar en decimeter, och klipper upp det. Kom tillbaka om någon månad, så tar jag lite till. Om du fortfarande vill. 

Det gjorde jag inte. Frisören var, uppenbarligen, en kille med koll. 

Andra hårstylister som vet vad de gör är Örjan, Diana och Juan som gav tre Söndagsläsare ett riktigt lyft. Befriade från kluvna toppar och trista utväxter blev tjejerna inte bara snygga i håret, de ser fem år yngre ut på kuppen. 

Något som – om man som jag är 45-plus
– inte gör ett enda dugg! 

Kolla in resultatet på sidorna 28–35, så garanterar jag att du också vill bli tillklippt. 

Det är du värd!