Kristofer har fått vika hädan för ett annat av redaktionens modelejon. Emma ses här i retrotrendig sailorjumper och jeans med casualkänsla. Vår fashionintresserade redigerare Magnus har blivit tydligt inspirerad i sitt klädval.
Japp, urtjusiga Veronica gör en Greta Garbo: tar aldrig av sig solbrillorna.
Går förbi Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen. Klockan är strax efter fem och folk kommer ut genom glasdörrarna. Mona sitter ju inte kvar länge till, partiet är i gungning. Jag kollar om oron för partiet märks i deras ansikten och tycker mig se flera bekymmersrynkor vandra iväg. Jag går vidare, ska möta upp en väninna på ett kafé. Kommer tidigt och tar ett bord. Som vanligt söker jag efter grannar att tjuvlyssna till. Två tonårsbrudar snackar mobil-appar, jag hänger med en stund men tröttnar ganska snart. På min andra sida sitter ett sällskap i 50-årsåldern. Två män och två kvinnor. De är förväntansfulla inför bion de ska se.
– Vad hette filmen nu igen? frågar en av männen.
– ”Fyra år till”. Den handlar om en folkpartist som är bög, svarar den kvinna som jag antar är hans fru. Mannen vänder sig till de andra i sällskapet och flinar.
– Ja, det här ska verkligen bli spännande. Politiker i tidningarna, politiker i tv och nu ska man behöva stå ut med dem på film också. Jag är så jävla trött på alla självgoda politiker. Säg mig, finns det en enda vettig en?
– Men älskling nu är det inga riktiga politiker vi ska glo på i två timmar. Det är ju Björn Kjellman!
Jag fnissar åt det jag hör men kommer samtidigt att tänka på de där bekymmersrynkorna på Sveavägen. Får genast en bitter smak i munnen. Vad är det som gör att vi sitter inne på ett sådant politikerförakt? Slentrianmässigt skäller vi på våra förtroendevalda. De är dumma. De är korkade, lata. Ja, till och med fula och giriga.
Visst finns det de som missköter sig och självklart ska kritiseras, som alla andra. Men borde vi inte fokusera på de goda politikerna? Borde vi inte hylla alla dessa eldsjälar som vågar ta ställning och som kämpar för det de tror på, för ett bättre samhälle? Bör vi inte sända över lite kärlek till de som i stället för att sitta och njuta av dum-tv med oss andra väljer möten i muggiga källarlokaler. I demokratins namn. Och gud vad det ska tjatas om våra ministerlöner. Kan vi inte sluta med det? Kom igen, är de verkligen så höga? Varsågod och jämför med vad Linda i ”Bonde söker fru” fick i höstas för att gå runt i kohagen och presentera kärlekskranka bönder. Och vad tjänar Maria Montazami när hon pratar med en giraff i Vingreklamen?Nej, mer kärlek och respekt åt politikerna, tycker jag!
Säg ”Alla hjärtans dag” till min man Dan och han fnyser föraktfullt:
– Kommersiell skithögtid! Det är väl inte romantik att ge bort röda rosor när alla andra gör det?
Jag är benägen att hålla med, men hoppas ändå i smyg att finna en bauta-bukett på köksbordet när jag kommer hem från jobbet i morgon.
Varifrån seden att strössla omgivningen med geléhjärtan och blommor kommer, tvistas det om. Jag väljer den mest sagolika versionen: Den som säger att Valentin var en medborgare i antikens Rom som gjorde till sin livsuppgift att få kärleken att glöda. Han gav förälskade par vackra blommor och såg till att de gifte sig. Men vigselakterna blev hans död, eftersom dåvarande kejsaren Claudius II bara ville ha ogifta män i sin armé. Därför åkte Valentin i finkan och avrättades den 14 februari år 269.
Så i morgon är det alltså 1742 år sedan den romantiske romaren dog martyrdöden och blev Sankte Valentin. Vi på Söndag har valt att fira redan i dag (och struntar i surpuppan Dan) genom att fylla tidningen med kärleksförklaringar:
– Kärlek är att hålla ihop, säger till exempel Staffan Fryklund, 70. Han träffade sin Renate redan 1965, samma år som jag föddes, och paret har alltså hållit ihop i en hel (min) livstid.
Vad är kärlek för dig? Kanske är det att värna om världens utsatta? Läs då Peter Kadhammars och Urban Anderssons gripande reportage om Haitis bortglömda slavbarn. Barnen som har absolut lägst rang. Barnen som aldrig får tröstande pussar eller kramar. Barnen som, i bästa fall, kan hoppas på att inte få stryk.
Nej, det går inte att köpa kärlek. Men det är möjligt att hjälpa dessa barn till en bättre framtid genom att skänka en slant. Det är kärleksfullt – på riktigt.
Summan hamnar på 343 kronor. Jag drar obekymrat mitt Visakort, samtidigt som jag småsnackar med en ytlig bekant i Konsumkön.
– Eh, det står ”uttag medges ej”, säger killen i kassan.
– Va? säger jag medan rodnaden bränner på kinderna.
Jag stirrar dumt på kortet, stirrar sedan lika korkat på terminalens förnedrande meddelande om att kontot saknar cash.
Kassakillen skruvar på sig. Jag tittar skamset på bekantingen och undrar:
– Kan du betala för mig?
– Ja, jo, visst … svarar hon lite tveksamt., rasslar fram sitt betalkort medan jag gräver i fickorna och fiskar upp två hundringar. Jag ger dem till henne, samtidigt som jag förklarar med aningen för hög röst (så att det ska höras ända till köslutet, förbi Karamellkungens lösviktshyllor):
– JAG TOG FEL KORT! SÅ DUMT! DET HÄR ÄR JU TILL EXTRAKONTOT. MITT ANDRA KORT ÄR HEMMA… Helst vill jag dra på lite extra och påstå: ”Det kortet finns det sjukt mycket pengar på… ”, men jag avstår. Tänker att det är bättre att tiga ihjäl pikanta pinsamheter.
Sedan uppstår det en besvärande tystnad medan hennes mjölk, fil och grevéost blippar förbi kassascannern. Det känns som timmar innan processen är över och jag kan fly ut ur butiken, samtidigt som jag lovar min väninna:
– Jag åker hem och hämtar kontanter, sedan kommer jag till dig på momangen. 143 kronor, var det, va? Du, du får 150 spänn. Jag kommer direkt. DIREKT!
Känner du igen dig? Men varför är det så generande att bli stående utan kosing i en snabbköpskassa? Varför är det snudd på värre än att få brallorna nerdragna och stå med rumpan blottad mitt på Sergels torg? Det, mina vänner, reder Söndags Johan Gunnarsson ut i dagens tidning!
Ha! Modeveckan lider mot sitt slut och som en sista hyllning till alla landets fashionistas – här kommer den: dagens Kristofer!
I dag är han sobert välmatchad i marinblå rutig skjorta under en elegant v-ringad lyxjumper i samma nyans. Materialmixen i den flotta tröjan andas klassisk elegans: 50 procent siden, 50 procent finbomull.
Den som hakade på vår modegurus stil i dag var ingen mindre än Aftonbladets informationschef, Nicke Franchell. Hans blårutiga skjorta ackompanjeras av en burgundyröd v-ringad stickad pullover, inköpt i modemeckat New York.
Trevlig helg!
SÖNDAGS moderedaktion
Ni är många som undrar: vilket fashion statement ska Söndag bjuda på i dag?
Jo, ta-da: Kristofer är rätt i smalrandig t-shirt och boho-chic askgrå cardigan. Och vem har följt i modeguruns spår, om inte vår redigeringssamordnare Nils Paulsson? Han grävde i garderoben och valde en topp med rejäla ränder i tre olika djärva färger och matchade med en ärtgrön kofta.
Snyggt, sobert, stilsäkert!
Jajamen, även vår stilsäkre Kristofer, trendsättare och modeikon här på Aftonbladet, sätter modeavtryck även utanför Söndagsredaktionen. I dag är det features bildchef Marco som låtit sig inspireras. Kolla in killarnas sköna och lediga citychica stil: jeans, t-shirt – och rutig skjorta. Nog märks det att Stockholms modevecka pågår runt knuten?
Det är lätt att tro att det är Ehva Löpp som är Söndags stilikon. Men nej! Det är biträdande redaktör, Kristofer Forssblad Olsson, som alla vill likna. I dag är det reportern Hanna Radtke som lyckats bäst och därför får äran att posera bredvid vårt modelejon!
Hon sliter upp kuvertet, prasslar fram sitt ”betygsliknande omdöme”, skannar av dokumentet med en min som går från förväntansfull till förfärad.
– G?! Mamma, varför fick jag bara G i svenska?
– Ja men det är väl jättebra, gumman, försöker jag, men är lika förvånad.
Vår Freja, som lärde sig själv att läsa som fyraåring (på två språk!), författar deckarnoveller och skriver filmmanus har bara fått G i sitt toppämne. Hur är det möjligt? Den nya svenskaläraren måste vara en jubelidiot, tänker jag och är på god väg att ringa rektor, men hejdar mig.
– Det är ju inget riktigt betyg… mer en vägledning, ropar jag mot hennes ledsna rygg, som försvinner uppför trappan. Hon stänger in sig på sitt rum. Besviken, sviken, missförstådd.
Men, nästa dag när hon kommer från skolan, strålar hon:
– Vet du vad? ALLA i klassen fick G i svenska!
Den nya svenskaläraren är just – ny – och känner inte eleverna tillräckligt bra för att kunna sätta något annat betyg. Förklaringen funkar för Freja, betyget känns plötsligt jätterättvist.
– That means that I am good enough! säger hon med sitt bredaste leende.
Ja, det är hon sannerligen. Hon duger mer än väl, hela tiden och jag bara hoppas att hon ska kunna behålla den känslan, oavsett hur någon annan väljer att värdera henne. Livet är ju, som bekant, fyllt av besvikelser.
Många av er som läser blir, till exempel, säkert besvikna i dag, då vi på Söndag säger hej då till krönikören Malin Wollin. Inte för att hon inte är good enough, tvärtom. Hon är så bra att många andra också vill ha henne som skribent. Så vem tar över krönikepennan? Jo, vi har tjingpaxat författaren Josefine Sundström. Henne är vi ensamma om.
Gud nåde den redaktör som snor henne!
