Min väninna ser hans mun röra sig, men förstår inte orden: ”Det känns inte bra mellan oss”. 
Vadå? Skiljas? Vi? Som har det så bra?
Orden river hennes hjärta mitt itu. Älskar. Inte. Dig.
Hon sjunker ner på en köksstol, han lutar sig mot diskbänken. Medan hon tänker: ”Nu dör jag” och rasar ner i en svart avgrund, lägger han armarna i kors.
– Håll om mig, kvider hon.
Han fingrar på en kaffekopp i diskhon och väjer 
för hennes granskande blick när hon undrar om han träffat någon annan.
– Nej, det är bara inte du och jag längre, säger han. 
– Kan det bli det igen? försöker hon.
Han ruskar på huvudet, säger: ”Det är för sent”. Lämnar köket. Lämnar henne. Lämnar deras liv.
Han begraver sig i jobb och partykvällar med polarna.
Hon ältar med väninnorna, sliter och drar fram trollen i solskenet. För varje gång hon upprepar det onämnbara: ”Han älskar mig inte”, blir sanningen mindre vass. Till sist spricker de fula trolltrynena och hon tänker: ”Jag älskar inte honom heller”.

Och medan han kommer på att hon, trots allt, är kvinnan i hans liv, går hon vidare.
När han vädjar: ”Kan det bli du och jag igen?” ruskar hon på huvudet och säger: ”Det är för sent”. 
Om det är för sent för Per Holknekt att charma tillbaka sin Lena Ph, vet sannolikt bara hon. Men att hon, mitt i separationen, mår lite, 
lite bättre än vad han gör, är tämligen säkert. För enligt experterna är kvinnor generellt lite, lite bättre på uppbrott än vad män är. Varför får du veta på sidorna 30–31 i dagens tidning.
Så älska och värna varandra.
Innan det är för sent.

Jag och min man planerar vår ledighet för barnen. Vad är bäst för dem?
Det får mig att tänka på min barndoms lov. Sommarveckorna i Västerbotten. 
Ljuset där. Luften. Och alla timmar på träsket. En träeka som luktade tjära och fiskrens var min bästa vän. Så mycket kul vi hade, ekan och jag. Så här i efterhand är somrarna svåra att separera. De flyter samman. Från mina första då jag skapade tunnlar genom gräset i kohagen till somrarna i tonåren då jag fiskade gädda med kastspö. Alla somrar påminner om varandra.
Värre är det med vintrarna för mig. Här finns inga traditioner. Vi hade inget vinterbonat paradis. Och min mamma gillade att åka på charter. Vi reste till Kanarieöarna och Tunisien för att förkorta vintern. Det var häftigt, speciellt Tunisien för där luktade det annorlunda och männen bar klänning kommer jag ihåg att jag tänkte.
Efter vinterlovet brukade mina kamrater prata om sina skidresor. Svarta pistar hit och skidlifter dit. Jag skämdes över att jag inte 
förstod vokabulären. Jag hade aldrig åkt skidor. Men så fort jag berättade om en tunisisk afton märkte jag hur mina kamrater lyssnade storögt. En tunisisk 
afton med ringdans och kamelridning var pååttiotalet som en saga för ett barn.
Alla dessa minnen har jag med mig nu då jag planerar mina barns somrar och vintrar. Målet är att vi ska ha svenska somrar på landet. Och vi ska resa till platser som barnen finner exotiska. Och vi ska lära oss älska snö och skidåkning.
Detta känns möjligt. Jo, för vi har sparat föräldralediga veckor som vi kan strö ut tills barnen fyller åtta år.

Allt kändes solklart tills härom veckan. Då ett par vi känner påminde oss om problemet som stavas pengar. Våra bekanta nämnde hur dyrt det är att resa under loven. De hade just bokat en resa för hela familjen på ett trestjärningt hotell under höstlovet. 45 000 kronor skulle kalaset kosta. Och då ingick bara frukost. Exakt samma resa i januari skulle kosta 19 000 kronor. Mer än halva priset alltså.
Men varför måste ni åka just på höstlovet? 
frågade jag.
Vi måste egentligen inte det. Men barnen får inte ledigt från skolan, suckade de. Så nu skulle de inte ha råd med någon fler resa förrän tidigast om två år.

Det här fick mig att börja förhöra mig i bekantskapskretsen. Det visade sig finnas fler kommunala skolor som snålade med sammanhängande ledighet. Och där hade det börjat visa sig att rika barn kom hem brunbrända varje lov, medan de andra fick nöja sig med att spela tv-spel hemma. Så om jag nu har fattat saken rätt så säger skollagen och grundskoleförordningen att en elev får beviljas kortare ledighet under tio dagar per läsår. Fint, om inte vissa skolor och kommuner vägrar bevilja SAMMANHÄNGANDE ledighet. Bah, så orättvist! En sak är nu säkert, jag kommer att noga förhöra mig om möjlig sammanhängande ledighet innan jag väljer skola till mina barn!

Det är under en jobblunch som vår hovreporter, Jenny Alexandersson, plötsligt avslöjar:
– Hon är hur vanlig som helst! Älskar att traska omkring i sina gamla trätrallor, packar sin egen müsli på resor och vill alltid äta frukost i lugn och ro.
”Hon” är ingen mindre än vår kronprinsessa, och trots att alla i redaktionen så klart fattar att Vickan egentligen är lika folklig som sin Danne, så sätter Jennys detaljbeskrivningar av hur det går till i de kungliga kulisserna rejäl fart på lunchdiskussionen:
– Att hon vill äta frukost i fred är väl en sak, men GÖR hon sin frukost? Kokar hon sina egna ägg? undrar Hanna, en av redigerarna.
– Ja, hon vill inte ha personal runt sig då och hon brer sina mackor själv, svarar Jenny.
Och Jenny vet. I sin roll som kunglig reporter har hon hängt kronprinsessan i hasorna under närmare ett decennium, fått veta stort som smått om Victoria och Daniel och kan konstatera att de är precis som vi. Oftast.

I mitt huvud är det särskilt en bild som fastnar: Den av ett par väl nedslitna träskor utanför köksdörren på Haga slott. Jag ser hur Victoria kommer hem från en lång dag av bandklippningar, kastar lilla dräkten på sängen, sparkar av sig pumpsen, drar på sig favveshortsen, skuttar nerför trappan, sticker tårna i sina älskade träskor och sjunker ner i en solstol på trädgårdsterrassen. Och titta där! Där kommer prins Daniel strosande på gräsmattan med lillsessan i famnen. Han kysser sin fru ömt på läpparna innan han lägger dottern i de kärleksfulla modersarmarna.

Eller vänta? Han är lite sur? Fräser: ”Här, ta ’na. Stelle har gnällt HELA dagen. Nu är det din tur! Jag ORKAR inte mer, jag drar till puben”.
Jaha, de är precis som vi.
I mitt huvud.

Ingen har väl missat debaclet med H&M:s skokrämsbruna bikinimodell? Hon som i våras gav hudcancer både ett ansikte och en extremt vältrimmad kropp?

Själv tänkte jag: ”Coolt”, första gången jag såg kampanjen med den brasilianska skönheten Isabeli Fontana, eftersom jag trodde, på riktigt, att klädjätten hade anlitat en svart modell. När jag nanosekunden senare insåg att kvinnan egentligen borde vara lika blek som jag, var tanken: ”Knäppt”. Att försöka kränga baddräkter med en mannekäng, som inte bara är extremt solbränd, utan där brännan med största sannolikhet förstärkts i bildbehandlingsprogrammet photoshop, känns så 1982.

Tro det eller ej hade jag själv (trots mitt blekfisiga normaljag) en matchande hudton just sommaren –82, något jag skyller fem veckor vid Medelhavet och kokosdoftande Hawaiian tropic dark tanning oil på. Behöver jag nämna att oljan hade noll solskyddsfaktor?

Men färgen krävde sitt pris i form av brännblåsor på axlar, bröstkorg och panna. Då hade jag attityden att om jag inte hade lite solfrossa på kvällen, hade jag inte pressat tillräckligt länge. Och att den extrema UV-strålningen skulle ge solskador i form av rynkor och kanske till och med malignt melanom, det sket jag som 17-åring korkat högaktningsfullt i.
Men att H&M, 30 år senare, publicerar bilder som befäster ett livsfarligt skönhetsideal, är anmärkningsvärt. Att företaget officiellt ursäktar: ”Vi beklagar om någon har blivit upprörd över vår senaste badkampanj”, duger föga.

Inte när 40 000 svenskar får hudcancer varje år. Då krävs det faktiskt att de supervälbetalda reklamarna gör skäl för sina arvoden och tänker ett varv till.
Och ger fan i photoshoppandet.

Sommarlovets första kväll sms:ar 15-åringen: ”Jag kommer hem rätt sent.”
Hemma före midnatt är husregeln, men textmeddelandet antyder att han tänker trotsa den och sladda genom ytterdörren … ja, just det, när? Jag ställer frågan i ett retur-sms och får svaret: ”Jag blir seeeeen”.

Och det blir han. För den unge mannen dyker inte upp. Alls.

Jag ringer och sms:ar både honom och alla hans polare, men möts av tonårsförälderfasan Den Totala Radioskuggan, medan min hjärna spelar upp den ena skräckscenen efter den andra. Joel nedslagen i en park. Joel på Mälarens botten. Joel delad mitt itu av ett tunnelbanetåg.

När jag till slut får kontakt visar det sig att han ska slagga hos polaren i Sundbyberg och mumlar: ”Förlåt”, när jag ryter bra-att-du-lever-men-fatta-hur-orolig-jag-varit-och-gör-ALDRIG-om-det-där-igen! …

Min ilska är född av kärlek och ur ångest över att inte kunna skydda det finaste jag har. Och jag är långt ifrån ensam om mina känslor. På Facebook har Texasmamman Shelley Stephenson Hepners löfte till sina barn delats igenkännande i statusar över hela världen. För Shelley lovar att fostra, förmana, läxa upp och jaga sina gullungar som en blodhund.
Om och när det behövs.

I dagens Söndag berättar vår hovreporter Jenny Alexandersson hur drottning Silvia kärleksfullt lägger sig i sina barns liv, om och när det behövs, vilket gör det ännu tydligare: En morsa är en morsa. Först som sist.

Oavsett om hon gett liv åt kungliga knoddar, amerikanska busfrön eller telefonstrejkande Stockholmstonåringar.

I flera år på raken, har vi semestrat i pittoreska Sitges, strax söder om Barcelona, men nu ska vi inte vara såna tråkmånsar. Nehej då, vi ska inte boka samma fyrstjärniga hotell (det som inte bara är gay friendly, utan också välkomnar gifta heteropar med bångstyriga barn), inte slentriansladda in på favoritkrogen med en underbara calamarin, eller spendera dagarna enligt formeln: sand och strand på morgonen och soft poolhäng efter lunch.
Nej, i år ska vi uppleva kusten norr om Barcelona. Vi måste ju prova något nytt. Vara lite vilda och galna. Våga något annat.

Så vi köper billiga Ryanbiljetter, landar i Girona, styr hyrbilen mot Blanes och checkar in på ett trestjärnigt 12-våningarshotell som sett hyfsat lyxigt ut på webben, men som i verkligheten är extremt sjabbigt, och inte det minsta charmigt.
Vårt ”generösa familjerum för fyra”, är inte större än en skokartong – när barnens soffa bäddats upp försvinner all golvyta och att öppna balkongdörrarna är ett mission impossible. I matsalen slamrar servisen omkring med sina diskvagnar mitt bland borden. Personalen KASTAR besticken i baljorna (våra öron ringer av tinnitus i flera minuter efteråt), alla är extremt otrevliga och visar tydligt att vi – gästerna – inte är ett dugg önskvärda.
Vi pallar i två nätter, sedan checkar vi ut, med ursäkten: ”Urgent family matter”, fast vi inte behöver motivera beslutet ett enda dugg. Vi är inte charterturister (vilket olycksfåglarna på sidorna 42–45 är). Vår bokning är reguljär, vi har inte betalat något i förväg, utan kan ta vårt pick och pack och dra. Vilket vi gör.
Till Sitges.

Min lunchträff sväljer sista tuggan av den smörstekta torsken och undrar:

– Jaha, och hur ser era sommarplaner ut då?

– Eh, pja, vi har faktiskt inga. Alls.

Väninnan (som bokat in midsommar med 17 släktingar på skärgårdstorpet, följt av Lisebergshelg, två veckor på Amalfikusten och som slutkläm: anläggande av villaträdgård) lägger ner besticken och ser bekymrad ut:

– Nehej, så ni kommer att spontanboka en sista minuten?

Kanske. Troligtvis inte. Det enda som är riktigt säkert är att ungarna ska till farmor i England under de fem sommarveckor då jag och maken jobbar. I övrigt är almanackan tom. För vi har varken lantställe i behov av nytt soldäck eller någon träkåk som ska skrapas och målas. Vi har en bostadsrätt med balkong och en bryggplats med styrpulpet, så vi kan göra vad vi vill.

När vi vill. Om vi vill. Vilket är ovanligt i dag, enligt ”stressdoktorn” Tomas Danielsson, som på sidorna 32–34 ger sina bästa tips för semesterharmoni. Han menar att många av oss fyller ferien med stugrenoveringar och storstads-sightseeings tills semesterveckorna blir en enda lång kravfylld upplevelsefest – mer utmattande än återhämtande.

– Att göra ingenting och ha lite tråkigt är underskattat, säger jag.

Väninnan är inte övertygad.

– Men NÅGOT måste ni väl ändå fylla all tid med?

Jodå. Vi ska spela whist med barnen, nakenbada från båten, plantera om i balkonglådan och njuta av många glas iskall rosé.

När vi vill. Om vi vill.

Qaisar Mahmoods bok Jakten på svenskheten landar på mitt bord och omslagstextens första meningar får mig att småskrocka: ”Trösklarna till det svenska folkhemmet är höga och svåra att komma över för många som flyttar hit. Som nyanländ invandrad blir man insläppt i farstun, men väldigt sällan till vardagsrummet”.

Ja, varför är vi svenskar så misstänksamt introverta? Hur kommer det sig att det är absolut knäpptyst i en fullproppad tunnelbanevagn under morgonrusningen och varför tänker bara ett fåtal: ”Det jämnar ut sig” och betalar inte bara sin egen, utan också kompisens stora starka när kollegerna är på after work?

Det kan man fråga sig så här dagen före Nationaldagen. Men så blir det varmt, på riktigt, i några dagar och plötsligt exploderar stan. Det picknickas, jongleras och spelas kubb i parken utanför vårt vardagsrumsfönster. Jag ser hur några småglin kickar boll rakt genom tulpanplanteringen och blir uppläxade av arga tanten på sju trappor. Först hytter hon med fingret, sen satsar hon för fullt och tåfjuttar bollen hårt längs gräsmattan så att en Jack Russell tar ett förskräckt hopsasteg åt sidan. Jag ler och tänker: ”You go, girl” medan grabbarna skamset lommar iväg.

Sedan slås jag av en annan tanke: Vi svenskar är inte introverta. Det är vårt väder som är det. För så fort solen värmer, häggen blommar och engångsgrillarna glöder, lyfter vi våra blickar från trottoarerna och ser varandra.

På gott och ont, tycker nog småglina med fotbollen.

På söndag uppvaktas de flesta av Sveriges 2,7 miljoner mammor på mors dag med en blomsterkvast och möjligen frukost på säng. Fel, fel, fel, enligt en undersökning som Svensk handel har gjort. För runt 40 procent av alla mödrar vill hellre ha på en god middag än snittblommor.

Nåja, nu tror ju inte vi på Söndag att någon mor som får en vacker bukett blir bindgalen av besvikelse. Men – vill du vara helt säker på att lilla mamma blir riktigt nöjd och glad, då skickar du med veckans Söndag också. Den kostar en tia extra, men du får en supermascara från Face på köpet (värde 119 kr). Och en sån vill ALLA kvinnor ha: Mödrar, döttrar, svärmödrar, systrar, fastrar, mostrar…

Ja, du fattar? Köp flera, vetja!

På tisdag är det högtidsstund för alla rojalister, då lillsessan Estelle döps i Slottskyrkan under överinseende av Europas blåblodiga och politiska potentater. I dagens Söndag avslöjar vår hovexpert, Jenny Alexandersson, att nätta 400 gäster är bjudna. Gissningsvis är de som tillhör den bernadottska falangen fler än antalet tillresande Ockelbobor. För, eftersom det är en tronföljare som ska upptas i Kristi kyrka, är det extra viktigt att traditionerna följs till punkt och pricka. Och självklart är det de kungliga riterna som ska bevaras, snarare än Daniels släktseder.

För hur skulle det se ut om prinsen propsade på att hans dotter skulle bära Westlings familjesärk när det finns en kunglig 106-årig version som alla bernadotter döpts i sedan Gustaf Adolf var bebis? 

Eller om Victoria bejakade sin folklighet fullt ut och beställde en flaska kranvatten från Bagarmossen till dopfunten istället för, som nu, H2O från en källa på Solliden?

Jo, det ska jag tala om: Den kungliga glansen skulle mattas ännu lite mer. Att Victoria gjorde sin personlige tränare till prins var vågat nog. Många hovfanatiker tyckte att en man av folket som gemål till vår blivande drottning var så nymodigt att det skulle utarma monarkin.

Modernast av allt vore så klart om Vickan och Danne skulle skippa dopets heliga sakrament och ställa till med en rejäl namngivningsbaluns för Estelle Silvia Ewa Mary. Men, då skulle kungakramarna säkerligen få tokfnatt, kicka ut kronprinsessparet från Haga slott ögonaböj och forsla dem till en hyrestrea. 

I Bagarmossen.