Hennes kungliga höghet, kronprinsessan, har en hel stab med människor kring sig. De är lojala, diskreta och skygga. Vilka de åtta personerna som står Victoria allra närmast avslöjar Söndags hovreporter Jenny Alexandersson. Och som om det inte vore nog har vår stylist, Ehva Löpp, varit på Barbados för att fotografera vårens vackraste brudmode, vår hälsareporter, Hanna Radtke, berättar hur du kan bli smärtfri utan att knapra piller, Terry Evans förklarar vilka läsarfrågor han kommer att kunna svara på och hur du bäst lyckas fånga hans uppmärksamhet. Till sist – det är inte för sent att hoppa på kampanjen där du samlar streckkoder från Söndag och får byta in dem mot en natt på lyxhotell. Inte så dumt, eller hur? Så missa inte veckans nummer av Söndag.

Populära mediumet Terry Evans, känd från tv-programmet Det okända i Sjuan, får egen frågesida i Aftonbladet Söndag. 

Han hade inte känt sig frisk sedan 30-årsåldern. Journalanteckningarna beskrev diverse diffusa symtom: knepig ledvärk, kliande utslag, krånglande mage, svidande halsbränna, smärta i nacken, oändlig trötthet och molande migränhuvudvärk. Otaliga tester hade lett fram till samma resultat, en förkortning klottrad i marginalen: SVBK. Sveda, värk- och brännkärring.

Pappa var 55 år, hade varit konstigt krasslig i över 25 år, och eftersom läkarkåren gått bet på att ge honom en diagnos, antogs det att han var ett sjåpigt psykfall. Och visst, han var på god väg. För hans mentala tillstånd var skört.

– Det kändes som att skallen var fylld av vadd. Jag kunde inte följa en tanke från början till slut, minns han i dag.

Till slut föreslog han en egen teori. Glutenintolerans? Inte då, trodde läkaren: ”Det är en diagnos som bara småbarn får”. Att min pappa också hade fötts som bebis, låt vara 1935, tänkte inte den gode doktorn på, men tog i alla fall ett blodprov, rekommenderade glutenfri kost och sa: ”Så får vi se”.

Och det fick vi. Gnällgubben, hypokondrikern och migränmannen förvandlades till en handlingskraftig karl i sina bästa år. På 14 dagar.

Gudskelov har det hänt mycket sedan min pappa fick sin diagnos 1990, men fortfarande får mystiskt magknip och besynnerliga besvär ofta stämpeln ”stress” och enligt Svenska celiakiförbundet tar det i snitt tio år innan glutenintoleranta diagnosticeras rätt.

Så, hur är det med din magkänsla? Har du en kista som bullrar, kniper eller krampar, så bör du kolla guiden på sidan 38. Kanske får du också ett helt nytt liv. På ett par veckor.

Jo, det är sant. Köper du Söndag i dag och minst fyra söndagar till, bjuder vi på en övernattning på en herrgård eller ett slott i Sverige. Hur du gör kan du läsa på Söndags baksida i dag. Och inte nog med det. Du får dessutom en hysteriskt kul intervju med Maria Montazami, blir tipsad om hur du hittar träningsglädjen (trots att du alltid varit en soffpotatis) och en rejält kartläggning av kronprinsessans innersta mammakrets. Allt detta för ynka 13 kronor. Så, vad väntar du på? Ta en paus i Vasaloppet och hasta till affären, innan både tidningen och blåbärssoppan har sålt slut!

Den grekiska hotellreceptionisten synar min storasyster Johanna och utbrister:

– Dig måste vi allt göda! Så vänder hon sig mot mig:

– Det gäller verkligen inte dig!

Kommentaren är knivskarp och gör lika ont som ett stick i ryggen. Jag har just gått ut femte klass och är fullt medveten om mina kroppsbrister. Mamma och pappa skrattar generat åt tantens vassa ord, men inga skämt kan tvätta bort min skam. Till skillnad från mina båda storasyskon, är jag inte trådsmal. Jag är den ”runda, kramiga, goa”.

Varför jag inte är slank som resten av min familj? Jo, dels för att jag har begåvats med släktens rultigare gener. Dels för att jag får höra att jag är rund så pass ofta att jag sällan äter när någon ser. Istället länsar jag skafferi och kylskåp i lönndom, men mumsar inte äpplen, kokt potatis och broccoli. Jag frossar på det förbjudna. Smöriga frallor, kolakakor och mjölkchoklad – allt som får vågnålen att stadigt ticka uppåt.

Tills en dag, då jag bestämmer mig. Jag slutar att skåpäta och går självklart ner. Tappar sju kilo på ett halvår, samtidigt som jag växer en decimeter. Förvandlingen är effektfull. Den feta ankungen från femman blir en svanslank niondeklassare.

Karl Fredrik, förra årets ”Biggest loser”-vinnare, bestämde sig också. Och tappade över tio gånger så mycket som jag. I finalen visade vågen på imponerande minus 75 kilo och i reportaget på sidan 38 säger KF att det är ganska lätt att gå ner. Det svåra är att hålla vikten. Jag håller med.

Särskilt för alla oss som begåvats med släktens rultigare gener.

Militärmannen spänner ögonen i oss och hojtar:

– Ni är här för att ni vill ändra er livsstil. GRATTIS! Jag lovar er två saker: Det kommer att bli ROLIGT och det kommer att blir JOBBIGT! Uppfattat?!

Jag och cirka 99 personer till nickar allvarligt. Vi har anmält oss till ett prova på-pass av Nordic military training, en träningsform vars slogan lyder: ”The toughest workout you’ll ever love”, och har sitt ursprung i (såklart) militärfys och exercisdisciplin. Själv är jag supernervös, har drömt mardrömmar om ointagliga hinderbaneväggar och lagkamrater som hånskrattar åt mina undermåliga armhävningar.

Jens (han heter så, militärmannen) delar upp oss i grupper om 30 (jag hamnar så klart i hans), beordrar uppställning i tre ”kolonner” och framåt marsch i lätt jogg. Det som följer är 75 minuter av blodsmak och hög puls, mixat med mjölksyra och lyckoendorfiner. För Jens behandlar oss som en grupp dagisbarn och lurar oss med lek till prestationer vi inte trodde var möjliga. På hans kommando kastar vi oss på marken med rumpan, armbågen eller pannan i först, vi kör stafett uppför isig, kuperad backe och situps i en snödriva. Vi bekantar oss med ”jägarmarsch”, ”björngång”, ”burpees” och upptäcker att ”jägarvila” inte har något gemensamt med ”paus”.

Prova på-passet fick mig helt såld på NMT och sedan den 24 januari kör jag två tuffa pass i veckan. I snöstorm, slask och 15 minusgrader. Extremt kan tyckas, men det är inget mot Carina Hammarstrands träningsprestation. Hennes kall är längdskidåkning och under Vasaloppsveckan deltar hon i nio (9!) olika Vasor. Läs om hennes fantastiska fokus på sidorna 16–19.

Mitt är rena larvet i jämförelse.

Maria från SVT:s presstjänst ringer och pushar för ”Den sjungande trappuppgången”, en av kanalens stora vårsatsningar. Dirigenten Lena Ekman Frisk har fått uppdraget att skapa en amatörkör av ett gäng grannar i stadsdelen Lindängen i Malmö.

Programmets förlaga är den brittiska tv-produktionen ”Kören”, där den karismatiske körledaren Gareth Malone fullkomligt förvandlar människor och deras liv genom att ena dem i körsång. I England är serien en totalsuccé, och har hittills sänts i sex säsonger.

I den första tog Gareth hand om en stökig pojkskola och i den senaste en grupp militärfruar, vars singel ”Wherever you are” sålde sensationella 556 000 ex på mindre än en vecka och därmed knep den åtråvärda förstaplatsen på Storbritanniens jultopplista.

Jag frågar Maria om Lena är lika härlig som Gareth.

– Ja, ni borde verkligen träffa henne och göra en intervju.

– Nej, säger jag och känner hur fan flyger i mig:

– Vi vill inte intervjua henne. Vi vill testa henne. Hon får komma till redaktionen och göra en kör av oss!

Maria drar efter andan. I Malmö har Lena haft futtiga 13 veckor på sig att få grannar att sjunga stämsång. Hos oss blir det en eftermiddag. Max. Då ska vi klara trestämmigt, i nödfall ta oss igenom en kanon, bestämmer jag.

Men, Lena Ekman Frisk tvekar inte, hon antar utmaningen och redan där tänker jag: ”Respekt”. 
Hur det gick? Det får du veta på sidorna 38–41 och hur det går för Malmögrannarna ser du på onsdag, klockan 21 i SVT1.

Hon har spikrak rygg och en hållning värdig en 1500-talsdrottning. Det är måndag eftermiddag på Harriet Melins balettskola i Östersund och vår lärare, fru Melin själv, sig graciöst genom salen, liksom svävar mellan oss elever under uppvärmningen. Rättar till en plié här och en position där, tills hon klappar i händerna och uppmanar:
– Au coin!

Vi småspringer mot rummets vänstra hörn. Snuddar golvet med fjäderlätta tår, precis som hon lärt oss.

Jag har just fyllt 12 och har dansat för fröken Harriet i åtta år, trots att jag absolut inte är byggd för balett. Jag är lite för tung, lite för rund, lite för lat. Men eftersom mina föräldrar anser att klassisk balett bör ingå i en finare flickfostran, kämpar jag på med jetéer, assembléer och pas de deuxer.

Men det räcker inte. Det blir så klart aldrig någon ballerina av mig. Jag har inte bara fysiken emot mig, jag är inte speciellt intresserad. Och för att lyckas i tåspetsvärlden krävs inte bara en übergracil kropp, utan också en medfödd vinnarskalle och ett rejält lager hård hud.

Allt det, och lite till, har 17-åriga Nikisha Fogo begåvats med. Hon är Sveriges största balettfynd sedan Anneli Alhanko och dansade i höstas till sig en åtråvärd plats på Royal Ballet School i London, piruettkretsarnas motsvarighet till Harvard. Men vägen dit har verkligen inte varit någon dans på rosor (ha ha). På sidorna 13–17 berättar hon hur den snarare har kantats av avundsjuka, iskall konkurrens och extremt hårt slit.

Alltså inget för en lite för rund, lite för tung och lite för lat person.

Jag hatar uttrycket ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Varför? Jo, dels för att jag hört det till leda sedan barnsben (jajamen uppvuxen i en ur och skur-familj), dels för att det är sant. Eller, nåja, det som stämmer är väl att vädret visserligen kan vara uruselt, men att det (om det inte råder polarkyla) alltid går att klä sig tillräckligt vettigt för att klara en jogging-, stavgångs- eller skidtur.

Hemligheten är ju att när du väl kutar, powerpromenerar, eller susar fram i längdspåret, tar endorfinerna över. Du tänker varken på snöglopp, motvind eller spöregn. Du blir ett med din puls, din andning, din styrka.

Visst, de första 750 metrarna är tjuriga. Starten är långsam. Kroppen protesterar, kall och ovillig. Lederna surar, de är stela, sprakar och knakar. Men med Kylie Minogues ”2 hearts” i lurarna lossar oviljan. Den suggestiva versens bastakt funkar fint för de första minuternas uppvärmning och i takt med refrängen ökar i volym höjer du själv tempot. Plötsligt har du flow, känner för att sjunga med Kylie som hetsar: ”Two hearts are beating together, I’m in love – oh, I’m in love – oh …”, men det gör du inte, det är för corny.

Du ökar takten ytterligare, byter låt och har nu S Club 7 och ”Don’t stop moving” i öronen. Definitivt inte läge att tralla med, du skulle helt säkert bli idiotförklarad. Du nickar dock i leende samförstånd mot andra motionärer i spåret: Jaha, du också? Visst är vi bra? Nog är det härligt? Och tänk så skönt det ska bli att komma hem, duscha, ta en kopp te och macka … 

Känner du igen dig i beskrivningen? Bra! Om inte: bläddra fram till sidan 36. Där får du ännu fler trotsa vädergudarna-argument av Söndags hälsareporter och vinterlöpningsfantast, Hanna Radtke.

Om du joggar, springer, lufsar eller går spelar mindre roll. Ut med dig bara!