Jag är ingen matsnobb, men jag fixar verkligen inte fiskbullar på burk. Medan klasskompisar gick i spinn varje gång den slemmiga fiskfärsen stod på pluggets matsedel, var jag nära att kräkas av enbart doften i skolbespisningen. Min känslighet beror med största sannolikhet på att rätten aldrig serverades vid min barndoms matbord. Och eftersom mamma är lik sin mamma har inte heller mina barns smaklökar tvingats bänka sig vid denna fejkfisk i hummer- räk- dill- eller skaldjurssås. Tvi vale. Det gör mig och min familj till något av ett unikum, för visste du att det äts en burk fiskbullar var femte sekund i det här landet? Nej, det gjorde inte jag heller. Tills jag surfade in på matjätten Abbas hemsida.

Orsaken till denna masskonsumtion? Jo, konserven är (enligt Abba) svenska barnfamiljers favorit: ”Milda smaker och massor av nyttig fisk, bara att värma. Du kan alltid ha det hemma och middagen är klar när potatisen kokat färdigt”. Från burk till bord på 14 minuter blankt, alltså? Det förklarar saken, eftersom det är exakt så lång tid per dag vi svenskar tillbringar vid kastrullerna, enligt SVT:s ”Landet Brunsås”, som i höstens serie också avslöjat varför vi svenska bälgar i oss mjölk, lever i brödskräck och äter dubbelt så mycket godis som resten av Europa. Och på sidan 36 i dagens tidning får du fler matmysterier ur programmet. Som att vi bantar oss feta, älskar dåligt kött och låter staten bestämma hur maten ska smaka. Men hur det kommer sig att vi stolta vikingaättlingar slafsar i oss en burk fiskbullar var femte sekund (12 stycken per minut, 720 i timmen, 17280 om dygnet och drygt 6,3 miljoner varje år) är fortfarande, för mig, helt obegripligt.

Det går från smek till smocka på en sekund.
Hans varma, torra händer, som hon har lärt sig ömsom älska, ömsom frukta, är inte att lita på. Det är så hon väljer att tänka. Att det är händerna som är skyldiga. Inte han. Aldrig han. Nej, det är de där jättelabbarna. De lever ett eget liv. Går inte att kontrollera när de slår, slår, slår.
Som den kvällen, då hon kommer hem en halvtimme sent. Han möter henne i dörren. Kysser henne djupt. Håller sedan hennes ansikte en bit ifrån sitt. Tittar henne intensivt i ögonen och väser:
– Hora.
Innan hon hinner väja landar en tung näve med ett krasande på hennes näsben.
Nävarnas fel. Hennes fel. Inte hans. Aldrig hans.
Det är ju hon som jobbar för mycket, pratar för högt, har för pladdriga väninnor. Hon som är för tjock, för dum. För ful. Sant, alltsammans. I hans huvud. Och nu i hennes.

Så lever hon. Vi kan kalla henne Sara. I många år. Tills hennes familj kidnappar henne och tvingar honom att lämna stan. Bokstavligen och handgripligen. De baddar hennes yttre sår med bomull. Läker de inre med kärlek, kärlek, kärlek.
Sara är en. Anna och Karin två andra. Tre av mina väninnor har fallit för psykopater. En man slog, de andra ”bara” psykterroriserade sina kvinnor.
Sara, Anna och Karin. Starka, självständiga kvinnor. Inga offer. Förrän de valde fel män.
För psykopater är oftast män och: ”mänskliga rovdjur som använder våld för att kontrollera sina offer”, enligt kriminalpsykologen Robert Hare

På sidorna 32-34 i dagens tidning får du fler tips på hur du lär dig känna igen en psykopat.
Innan han lär känna dig.

Hon gick från likgiltig till fascinerad på ett par timmar. Dokumentären ”Never say never” om popundret Justin Biebers väg från
bordstrummande treåring till vår tids största flickidol fick min dotter Freja, 11, att bli en ”Belieber”.
Inte sorten som hoppas bli den framtida Mrs JB (läs mer om dem på sidan 40 i dagens SÖNDAG), men som får ett lurigt leende i mungipan när hon hör hans sånger, och som troligen kommer att tälta vid Globen om stjärnan någonsin gör en liveshow i Stockholm.

Filmen hade samma effekt på mig. Nog visste jag att den skönsjungande ynglingen med sin slängiga lugg och groovy dansmoves hade charmat miljoner av skrikande tjejfans. Men det var inte förrän jag såg filmen tillsammans med Freja (hennes fjärde visning), som jag begrep: Hela Justin Bieber-grejen är fantastisk.
Varför? Jo, för att han är en genuin supertalang och drivkraften är hans egen. För att hans mamma Pattie är raka motsatsen till den galna
”stage mom”-typen à la hollywoodfrun Gunilla Persson. För att han har ett omtänksamt
entourage av managers, röstcoacher, morföräldrar och barndomskompisar
som säger ”nej, tid för vila och lek”, när han själv vill köra en show för mycket. För att skitungen från landsortshålan Stratford i Kanada
har blivit megastor, trots att etablissemanget hävdade: ”Det går aldrig, inte utan en bakgrund på Nickelodeon eller Disney Channel”.
Never say never.
Justin Bieber sålde ut Madison Square Garden på 22 minuter med ”R’n B-kungen” Usher, Miley Cyrus (från Disney Channel) och Jaden Smith
(pappa heter Will) som GÄSTARTISTER.
Det, mina vänner, övertygar mig.
I’m a Belieber.

Innan jag och min man gifte oss, brukade han (lite för ofta) köra skämtgåtan: ”How do you turn a fox into a whale?” Svaret var, självklart: ”Marry her”. Kul? Jovars. Men den borde ändras så att räven och valen blir en ”him”. För enligt forskare vid Karolinska institutet är det män, i mycket högre grad än kvinnor, som blir fetare och fulare inom äktenskapets trygga hägn. Först när skilsmässan är ett faktum skaffar killar gymkort, byter mysbyxorna mot chinos och börjar putsa skorna.

Varför de börjar anstränga sig? Jo, för att attrahera en ny foxy lady, så klart, eftersom karlar, som inte lever med en partner, mår mycket sämre än kvinnor i samma situation. Det, i sin tur, beror på att kvinnor (ja, jag tillåter mig generalisera) har ett mycket tajtare nätverk och fler nära vänner, och därför inte saknar sina ex-makar nämnvärt. Och eftersom många singesnubbar behöver en knuff i rätt moderiktning blir det allt vanligare att de tar proffshjälp.

Söndags Erik Olkiewicz har träffat Evelina Grandell Rosenlund, certifierad stilcoach som hjälper företagsledare, artister och – nyseparerade män – att hitta en fräsch, men inte fånig stil, som ”kommunicerar” rätt personlighet. I dagens tidning stukar hon om Björn Berling, frånskild tvåbarnspappa, från ”Djungel-George” till en snygging med Per Moberg-touch. Resultatet ser du på sidorna 40–43.

Så hur förvandlar du DIN sunk till en hunk? 
Skilj dig från honom. Eller tvinga karln till stylisten.

De senaste veckornas redaktionsdiskussioner kan sammanfattas i ett enda ord: Svamp. I snacket om hur och – framför allt – VAR denna retromoderna delikatess plockas, har Söndags absoluta superexpert på området uppdagats: redigeraren Gunilla Granqvist. Hon skojar ofta. Men aldrig om smörsopp, kantarell eller stjärnan Den Svarta Trumpeten. Inför svampspecialen på sidorna 52–57 i dagens tidning drog hon med sig vår matredaktör Johan Gunnarsson djupt in i söder om söderskogarna till sitt allra hemligaste svamplyckeställe. Men först varnade hon:

– Antingen får du ha papperskasse över huvudet, eller så måste jag DÖDA dig efteråt. Som sagt, om svamp lattjar man inte. Inte i Gunillas värld.

Att jag helst fyndar mina trattisar i Söderhallarna, fnyser hon högaktningsfullt åt. Förklaringen, att jag fick nog av alla plockutflykter som barn (pappa är sorten som måste rensa mossarna rena från Karljohan, taggsvamp och blodriskor innan någon ens får lukta på O’boy och limpmackor), köper hon inte heller. Snarare tycker hon mest synd om mig som inte har fattat tjusningen med egenhittad, hemrensad och fryst (”absolut inte torkad”) matsvamp. Men, besserwissrandet till trots, har hon tack och lov viss insikt om sin läggning:

– Jag ÄR fullkomligt manisk kring svamp. På gränsen till sjuklig. Så på redaktionen roar vi oss med att komma på vilken titel Gunilla skulle kunna ha på sitt visitkort i ett liv bortom denna tidning. Catchy förslag som ”fungifantast” och ”myceliaist” bollas fram och åter, tills Tommy kläcker den klockrena:

– Gugge, du är ju en klar mykoman.

Hon hinner snudda fjärilslätt vid min armbåge innan hon fladdrar längre in i lokalen och försvinner. Jag sträcker på mig, gör min hals så lång, så lång, men den svarta klänningen har redan drunknat i havet av mörkklädd kulturelit som höstminglar på Bonniers bokfest.
Ögonblicket är förlorat. Besvikelsen bränner. Hur många gånger har jag inte tänkt mejla och berätta? Att jag fullkomligt älskar hennes lördagskolumn i Svenska Dagbladet och blir tagen över meningar som: ”Det gäller att hålla ordning på orden, också. Inte skvätta iväg dem som gamla fimpar …”
Men mejlet har förblivit oskrivet, lovorden osagda. Nu står jag och velar, ska jag leta upp henne? Störa mitt i plockmaten, stjäla tid för att säga:
– Du är min idol.

Nej. Jag förmår inte och i taxin hem ångrar jag det bortsjabblade tillfället, olyckligt ovetande om att jag snart ska få en ny chans. För redan två veckor senare möts vi i jobbets trapphus. Nu tvekar jag inte. Totalt starstruck kastar jag mig fram som en bindgalen stalker och tjoar:
– JAG VILL BARA SÄGA ATT DU ÄR SÅ BRA! ALLTSÅ BÄST, BÄST, BÄST!
Karin Thunberg ser först lite skraj ut. Sedan nickar hon artigt medan jag lyckorusigt förklarar att jag minsann också är journalist, på Aftonbladet, två trappor upp från hennes redaktion. Så sansar jag mig en smula:
– Alltså, jag tycker så mycket om det du skriver. Det var det jag ville säga.
– Tack, det var precis vad jag behövde höra! svarar Karin. Nu ler hon och jag tror hon menar det hon säger. 
Ute på gatan tar vi adjö med en tafatt vinkning och: ”Hej hej”. Jag är så nöjd. Jag fick orden sagda till slut.
Även om jag skvätte iväg dem, lite vårdslöst, som gamla fimpar.

Det där med att dejta kompisar digitalt är verkligen inte min mans grej och han muttrar ofta:  

– Nej, nu stänger jag ner den där skiten. 

Personligen insisterar jag att Facebook är toppenverktyget för att nätverka, hålla kontakten med nya vänner och återfinna gamla. Men att Nisse har checkat in på Sats för ”fight circuit”, Kalle uttalar ordet ”kex” som ”chex” och Pelle äter middag med finaste, finaste familjen, skiter även jag högaktningsfullt i. 

Ändå är det såna statusar – nonsensinfo och rent skryt – som är vanligast på Facebook. En färsk undersökning, gjord av Hotels.com, visar att vi ytterst ogärna outar misslyckanden, i synnerhet när vi är långlediga. Nej, då delar vi manisk foton på brunbrända saltkråkeungar, jovialiska grillkungar och trolska träddungar.

Att ta del av Sommarsverige på Facebook är  extremt alla-har-så-mycket-härligare-liv-än-jag-ångest-framkallande. Fråga mig, jag vet, som var sjuk under hela semestern och hängde, i ren tristess, alltför mycket på Fejan. Uppmuntrande? Inte ett dugg. Jag blev snarare patologiskt avundsjuk, mördande missunnsam och syrligt cynisk av att läsa hur ”alla andra” umgicks över bubbel och rosé, i bästa, bästa vädret, dessutom.

Likadant kände Pirjo, som på sidan 39 berättar varför hon fick toknog och släckte sin vägg efter fyra års facebookande. 

Är det dags för mig att gära en så kallad ”super logout”, alltså rensa kontot och göra mitt patetiska liv osynligt för omvärlden?  Nja, inte än. Jag börjar med att bli mindre deltagande, mer observerande. Ni vet, en sån som mest spionerar och visar sig främst genom att ”gilla”.

Fast bara när statusen verkligen förtjänar tummen upp.

Två av Aftonbladets stilsäkraste pinglor, Söndags Agneta Elmegård och Härligt hemmas Nneka Amu, har äktenskapstycke. I alla fall av deras trendsäkra outfits att döma. Båda har för dagen valt att matcha bohochica, retrocoola bussaronger i pastellpistage med enkla svarta byxor och etnoinspirerade armband.

Det är en listig plan. Under cirka ett halvår pågår ”Operation valp” där den vovvevänliga familjefalangen (barnen och maken) metodiskt bombarderar min mejlbox med bilder på fluffiga sötchocker med stora tassar och bedjande ögon. Logiska motargument som ”astronomiska veterinärräkningar, bajspromenader i skitväder och inga utlandsresor på typ 16 år” biter inte på hundälskartrion. De gaddar ihop sig och drar sig inte för att ta till den allra fulaste känsloutpressningen: ”Gud, vad du är trist”, ”Live a little”, och det pulvriserande: ”Vi är tre, du bara en, ha!” Taktiken tär och i ett ovaksamt ögonblick säger jag: ”gör som ni vill”, när min man visar ett foto på en blågråvit whippetvalp med kennelnamnet Bästa vännens Flanör.

Men jag kastar in en brasklapp:

– Det blir din och barnens hund, Dan. Jag ställer upp. Som en viktig vuxen i vovvens liv.

Men. Det. Är. Inte. Min. Hund. Inte. Mitt. Ansvar. Frågor. På. Det?

Jycken bokas och några veckor senare trippar en Flanör på skakiga ben över tröskeln till vårt hem. Och in i mitt hjärta. För han är det mest förtjusande, tokroliga och fulsnygga filur jag någonsin sett. Spinkig, långnosad, med ängsliga ögon och helt galna propelleröron. Vår nya bebis döps till Monty, (med efternamnet Pyton när han tuggat på dyra skor) och i dag är jag fånigt förälskad i hans milda uppsyn och snokande nos. I dag är jag lika oförblommerat mallig över att vår whippet springer skiten ur alla andra byrackor i Tantolunden, som jag är över sonens bolltalang och dotterns språkkänsla.

I dag. Är. Jag. Hans. Matte. Frågor. På. Det?

Nils: 5-åriga flicka blev mamma… Man åts upp av en flodhäst.

Emma: En hulk från Kina! Shit pommes frites!

Nils: Mannen med hunduret.

Emma: Världens tjockaste cyklist? Vad sa du? 250 kilo?

Nils: Kaninen flyger som en fågel, hund körde bil. Hon luktar bensin.