Jag känner mig som Patrick Swayze där han står på scenen under avslutningsdansen på the Kellermans hotel and resort. 

Jag har alltid gjort slutdansen och det här året har någon sagt att jag inte får.

Jag har skrivit här i Söndag i ett år och nu har någon sagt att jag inte ska göra det längre.

Patrick Swayze slänger av sig skinnjackan och tar över skivspelaren med sexig självklar pondus.

Själv har jag nog bara att finna mig i mitt öde. Jag säger tack för mig och går ut bakvägen medan de där överviktiga damerna med pälsar lyssnar på långsam orkesterjazz. Det blir helt enkelt lite svårt för mig att dansa mig kvar. 

Jag har gillat mitt hörn längst bak i tidningen. Mitt lilla krypin där vi pratar om allt, jag och ni. 

Vi pratar om relationer, mat, ungar, underkläder och annat som är livet.

Det är verkligen som ett filmögonblick, detta att säga adjö till er. 

Händer det här på riktigt?

Ja.

Som på film.

Som Jim Carrey som ser kvinnan han älskar sedan fem minuter gå genom flygplatsen, han kör utanför, han sjunger för sig själv: Goodbye my LOOOOOVE och så krockar han och får airbagen i truten och det är slut på kärleksbetygelserna. 

 I den här branschen är det ruljans, folk slutar och börjar och kommer tillbaka. Det passar mig inte. Jag är en litet vanebarn som vill att allt ska vara som det alltid har varit. Inga förändringar tack. Som Måndag hela veckan. Jag förstår inte varför Bill Murray tyckte att det var ett problem. Och så plötsligt en dag ringer en redaktör och genom luren kastar hon en näve grus rakt in i mitt vardagsmaskineri. Och man vill lägga på luren som folk gör på film, med ett brak rakt ner i klykan så att backelittelefonens mamma får ont. 

I den här branschen vet man aldrig riktigt varför man får gå. Mediebranschen är som filmen ”Inception”, det spelar ingen roll hur många gånger du spelar upp scenariot, du förstår ändå inte varför alla kan dö om och om igen. 

Att bli entledigad av en redaktör är lite som när man gör slut med en pojkvän i ett romantiskt drama: 

”Det är inte du, det är jag” Om man tar bort ”det är jag”.

Det är inte du, det är inte jag, det är medierna. 

 Men det kanske var precis det här jag behövde. En knuff och ett fönster som öppnar sig. Alltså inte att någon knuffar mig ut genom ett fönster, det är aldrig särskilt nyttigt. 

Men en knuff ut i en tidslucka som plötsligt uppenbarar sig. Och jag vet precis vad jag ska göra med den tiden. 

Så nu säger jag adjö och farväl och tack för allt. 

Och precis som i Jerry Maguire: You had me at hello. 

Om vi ponerar att ni just sagt hello.

MALIN WOLLINS KRÖNIKA UR SÖNDAG 23 JANUARI

Jag satt ensam hemma. Det var kväll. Joachim befann sig i Jönköping för utbildning och hockeymatch.

Jag hade haft besök av en kompis. Vi hade ätit gott, skvallrat och mumsat både choklad och chips, trots att det bara var en tisdag. Så fort hon försvunnit och omslutits av det slafsiga vintermörkret kom de. Ljuden. Jag stängde dörren, dubbelkollade att den var låst, tittade i hallspegeln att ingen stod bakom mig och så kom de över mig. LJUDEN SOM LÅTER. Nyss var det tyst trots att vi var två och nu när jag är ensam låter det överallt. 

Det är inte pumpen i Joachims akvarium. 

Det är inte ett barn som vänder sig i sängen så att en bok faller ner till golvet. 

Jag pratar inte om lite knäppetiknäpp i något
trägolv eller vinden i träden eller ens den spöklika
tujabuskens buffande mot sovrumsfönstret. Jag pratar om mystiska ljud utanför fönstret. Smygande manssteg, onda fingrar på fönsterbläcket, en svart skepnad skyddad av mörkret som omger
honom. En namnlös ansiktslös ondska som vill sprätta och skvätta med kniven som han hittar i köket (i diskmaskinen förmodligen).

Jag bestämmer mig för att skärpa till mig och inte vara en pussy. Jag sätter mig i soffan med chipssmulorna och intalar mig att alla ondskefulla ihjälmördare befinner sig i andra städer. 

Dessa ljud, tänker jag för mig själv. Hur uppkommer de? Om ett ljud låter och Joachim är hemma, hörs det ändå?

Och så plötsligt. Ljud av rörelse. Bonk och bank och material mot material. Eller kropp mot kropp? Ett slagsmål? En kamp på liv och död i våt snö? Någon som ihjälmördar Joachim utanför ytterdörren? 

Älskade Joachim! 

Men aldrig i livet att jag öppnar dörren för att se efter. Omsorgerna om Joachim sker på den här sidan en reglad dörr. 

Det blir tyst. Jag har hållit andan och hjärtat. 

Jag smyger till sängs och förtränger genom att låtsas att kläderna i Elloskatalogen är snygga på riktigt. 

Klockan 00:51 kommer Joachim hem. Då har jag hört honom komma hem sju gånger på en halvtimme. Hur kan det låta ”någon går upp för trappan och ställer ner en väska och plockar upp nycklar” utan att det händer på riktigt? 

Har vi ett spöke som går igen därför att han för 100 år sedan halkade ihjäl sig på trappan när han skulle plocka upp nycklarna? 

Morgonen efter går jag ut på trappan bara för att se att grannarnas altantak rasat in. 

Hela taket, de tjocka takbjälkarna har knäckts som tändstickan en sexuellt frustrerad man i en bar bryter mellan fingrarna. 

Så nu har jag svaret på ljudet. 

Och nu ligger jag sömnlös på grund av helt ny frågeställning;

Hur kan ett inrasat altantak låta som ett slagsmål?

/Malin

MALIN WOLLINS KRÖNIKA I SÖNDAG 16 JANUARI

Jag är livrädd för att flyga, säger jag en gång om året. 

Det är så ofta jag flyger. 

”Men att flyga är säkrare än att åka bil!” säger någon då och kan inte låta bli att låta lite ”lilla gumman”.

Och jag vill lägga in en stark protest. 

Jag har aldrig dött när jag har åkt bil. Nu har jag aldrig dött när jag har flugit heller men jag vill påstå att jag är närmare Gud än dig när jag är 10 000 meter upp i luften än i rondellen framför Coop forum. 

Att rulla fram i en bil är säkert. De som krockar är många gånger fulla, trötta, för gamla, för unga, pratar i telefon eller kör för fort. Hur många olyckor blir det kvar om man tar bort det dåliga omdömet och ersätter det med gott omdöme? 

När jag kör bil tänker jag att jag ska leva länge och dö gammal i den mån jag alls tänker på livet och döden. 

När jag flyger tänker jag alltid att jag snart ska dö.

Det hjälper inte att tänka att det rent statistiskt är mer sannolikt att dö när man korsar gatan (populärt argument bland orädda – dödsföraktande – flygare). 

Statistik hjälper sällan den som är död. 

Statistiken säger: risken är en på hundra att du smittas av hiv om du har oskyddat sex med en hiv-smittad.

Jag har svårt att tro att den som just blivit smittad med hiv tänker att han är en på hundra. Att han mitt i all otur inte bara hade vanlig otur utan EXTREMT mycket otur och blev den hundrade.

Statistik är för fåntrattar som tror att de kan lura döden bara för att flygplan ”väldigt sällan ramlar ner från himlen”. Jag undrar om de där människorna i Air France-planet tänkte så? ”HJÄLP VI DÖR! Men tänk ändå så sällan det händer att flygplan ramlar ner från himlen”. 

Hur många gånger när ett flygplan störtar, ramlar ner, brinner upp, flyger in i ett berg, händer det att någon överlever? När flygplan ramlar ner från himlen eller flammar upp till en stor boll av eld dör ALLA. Ingen klarar sig. Bara på film. 

Man kan inte nästan klara sig på ett flygplan. Man kan bara dö ordentligt. Man kan, när planet börjar skaka och vingarna lossnar, vara säker på att sista stunden är kommen. 

För ett par veckor sedan flög vi hem från Gran Canaria och när planet hamnade i ”normal turbulens” fick jag panik, började gråta och hyperventilerade in i en servett.

Efter ett par minuter gick det över och jag beställde in 18,75 milliliter rött vin. En timme senare meddelar piloten att planet kanske inte kan landa eftersom dimman ligger tät över flygplatsen. 

När vi en halvtimme senare landar med ett studsande brak börjar 185 passagerare applådera vilt. 

Inte jag.

Jag klappar gärna händer men jag tänkte inte vara tacksam för att jag inte dog i ett färdmedel som är lika säkert som en buss.

/Malin

WOLLINS KRÖNIKA UR SÖNDAG 9 JANUARI

Jag handlar mycket på Tradera. Mest kläder eftersom jag inte litar på second handteknik, jag litar inte ens på splitterny direkt-från-kartongen-teknik. Jag tror att teknik har en dold agenda och begagnad teknik är dessutom ratad teknik med hämnd i siktet. 

Jag köper klänningar i glada färger till tjejerna, mysiga tröjor till minsta fisen och dyra märkesplagg som någon tröttnat på till mig själv. 

Någon gång i månaden kommer ett hårt packat paket gjort av plastpåsar och tejp med en hemmagjord adresslapp på och i det paketet ligger ett plagg som någon annan har vuxit ur. Jag tycker det är vackert. Det är återbruk och billigt och härligt. Och om det blir för många hemmagjorda paket så river man upp dem fort, kastar bevisen och visslar oskyldigt när Joachim kommer hem från jobbet. Och om Joachim frågar om det är en ny klänning Saga har på sig (ja han ser sånt trots att han är man) så svarar man: 

– Den är köpt begagnad för en krona, trots att den kostade 199 plus frakt. 

Miljövänligt och vackert är det att köpa andras plagg.

Vad som är lite mindre vackert är hur folk beskriver sina objekt. 

Det heter ”Underbar klänning!” och ”Finaste blusen någonsin!” och de annonserna aktar man sig noga för, det kan ju helt enkelt inte vara sant att de säljer den snyggaste klänningen någonsin. 

Den snyggaste klänningen i världen är väl sannolikt den som man inte säljer till något pris under några som helst omständigheter och särskilt då
inte till en kronas utropspris och riskera att
VÄRLDENS SNYGGASTE KLÄNNING säljs
för en krona plus frakt till Ingegerd i Borås. 

Klänningar på Tradera är de som man tröttnat på, som sitter illa. 

Som den URSNYGGA Acnetoppen som jag fyndade för 250 kronor. Den var ful-gul, stickad, kortärmad med polokrage samt magkort. Men det var ju en Acne, fint som snus, Acne som är så creddigt. Alla som är någon kommer se att jag har en Acne.
Åh, se Malin har en Acnetopp, hon har verkligen koll. 

Men när jag drog toppen över huvudet och stod framför spegeln i en magkort, gul och mycket ful tröja som dessutom var så trång att håret såg ut som om någon just fött fram mig genom ett sköte av ylle, ja då var det inte lika mycket Acne. Det var mest ful gul tröja som någon sålde till märkesförblindat fån. 

Jag använde aldrig tröjan utan gav den till syrran. 

Som sedan genast sålde den på Tradera. 

Ska vi gissa att rubriken löd: SNYGGASTE
ACNETOPPEN NÅGONSIN?

/Malin

MALIN WOLLINS KRÖNIKA UR SÖNDAG 26 DEC

Nyss var det jul. Var du där?

Shit vad kul det var. 

Fick du något roligt?

Jag önskade mig fred på jorden och snälla barn. 

Jag fick en bok.

Vidare kan jag berätta att jag inte fick underkläder i år heller. 

Och det gör ingenting. Ibland är jag en B och ibland är jag en C och jag är en kvinna alltså är det omöjligt att reducera mig till en bokstav. 

Första julen Joachim och jag firade, fick jag ett svart och mycket dyrt set från Dim. Joachim hade det inte så fett på den tiden och att han hade frågat om hjälp i en butik och kommit hem med underkläder för många hundralappar gjorde mig rörd. Tills jag tog på mig bh:n. Den var lite för liten. Där brösten slutade började två bonusbröst till böljande flikar. Men jag härdade ut. Jag krummade ryggen och lät barmen slappa till sig så att den inte tog så stor plats. 

– Haha du har four-pats! hånade en kompis trots mina försök att mentalt trycka ut brösten genom ryggen. 

Ja, jag hade four-pats. Och bh:n blev liggande så snygg den var. 

Och trosorna fastnade i tvättmaskinen och blev ett sådant där draperi som bohemer har i dörröppningen. 

Det här med underkläder, är det inte lite överskattat? Och med lite menar jag väldigt. Är det inte väldigt överskattat vad man lägger rynktutten i? Ingen ser dem och den som ser det kollar mest åt ett annat håll. Eller är det de som är ute på krogen och flirtar som har sexiga underkläder som matchar? 

Överallt i tidningar och magasin fanns inför julen härliga mustiga uppslag med röda bh:s och läckra trosor. Som en stor påse lösgodis som man alltid ångrar efteråt. 

Det är ju väldigt läckert med spetsen och färgerna och de rundade brösten som kröner verket. Men ingen ser det! Slöseri med skönhet är det. 

Programledaren Sofia Wistam fick en gång fylla i påståendet; ”Jag lämnar aldrig huset utan…” och valde då ”matchande underkläder”. Jag har aldrig lämnat huset i matchande underkläder. 

Jag är så himla glad om jag på tvättstugans golv intill pannrummet hittar ett par RENA trosor i en hög av spilld pellets, damm och spindelnät. Som jag önskar att mitt liv var matchade underkläder.

För det finns ju bara två plagg som jag bär närmast huden. 

1. En hudfärgad slät bh utan mönster. 

2. Hudfärgade mjuka trosor i boxermodell som inte är ett streck i röven.

Det är slätt och beige och enkelt och porrfritt. 

Och när jag klär av mig på kvällen ser jag ut som en bibliotekarie. 

WOLLINS KRÖNIKA UR SÖNDAG 19 DEC

Snart är det jul. Igen.

Jag tänker; Snart är det jul snart är det jul snart är det jul. Får inte glömma att baka med barnen, tvätta bakom skåp som står nära väggen, duscha bakom öronen på mig och alla jag har fött fram, handla lagom dyra och lagom många klappar till alla som är snälla, skicka in texter till uppfordrande redaktörer som vill ta julledigt. 

Snart är det jul snart är det jul snart är det jul, tänker jag och är så oerhört koncentrerad. 

– Malin, i morgon är det julafton. 

– VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT TILL MIG?

Vem gör en julkalender för vuxna? Så att VI kan räkna ner. Julen är för barnen, det säger alla. Men vem tänker på oss som ska fixa allt? Och då behöver jag personligen inte lägga in så mycket som en ledsen sill i matväg. Jag åker runt och äter mig rund hos nära och kära och ändå är julen ett ok. 

– Ska vi skicka julkort i år?

– Jamen, det är klart att vi ska. 

– Jamen, är det någon som bryr sig?

– Jamen, det är väl klart. 

– Jamen, vilka skickade till oss förra året?

– Jamen, det minns väl inte jag.

– Jamen, jag vill inte skicka till de som inte skickar till oss.

– Jamen. 

– Jamen?

Varför blir det alltid så här, varje år? Varför blir jag överrumplad och överraskad över isen en tisdag klockan 19 när jag gråter över spisen?

Jag tror jag har kommit på varför. 

Jag stänger av. 

Jag stänger av hjärnan. Av-stängd.

När det blir december så tänker jag: ”JUL!” och då stänger ju allt, eller hur?

– Astrid måste äta något före handbollen. 

– Vadå, det är väl ingen handboll i dag, det är ju jul.

– Det är den sjätte december.

Handboll och simning och målarskola och teater och dagis och skola och lämning och jobb och videofilmer som ska lämnas tillbaka dagen efter. 

Allting rullar på och jag rullar inte med. Jag springer högst upp på den där rullningen, ni vet som någon som i panik steppar ovanpå en rullande tunna nerför ett stup. I stupet väntar stöpet av ljus som jag aldrig stöper. 

Jag köper ljus på Ikea som jag låter tvååringen bryta av på tre ställen eftersom han i alla fall är tyst och snäll när han gör det. 

Jag springer på julen som rullar och chokladkalendrar som får öppnas först när tvååringen har somnat. 

Jag springer och springer och just som jag sätter mig ned vid köksbordet och ropar att NU BLIR DET PEPPARKAKSBAK FÖR ALLA BARN så kommer Joachim och säger att julafton var i går. 

/Malin

MALIN WOLLINS KRÖNIKA 12 DEC

Joachim är sjuk och sitter i soffan framför Kunskapskanalen, belästa mäns snuttefilt. 

Bredvid honom sitter jag. 

Jag försöker jobba. Det går så där.

Han blippar ett varv mellan kanaler vi aldrig tittar på, nej, han fastnar inte den här gången heller. 

Så han kommer tillbaka till Kunskapskanalen som visar en dokumentär som heter ”Nunna eller bortgift i Himalaya”. Ja, ni hör ju, det är inte en saga med ett lyckligt slut. 

Unga kvinnor har att välja på att bli bortskickade till en man de inte känner eller bli bortskickade till nunnor de inte känner. Bortskickade blir de hur som helst. Att stanna kvar är inte ett alternativ. 

Jag tittar ner på skärmen och försöker koncentrera mig på texten. Bry dig inte om det. Du kommer bara må dåligt om du tittar. 

Jag hör gråt. 

Så jag tittar upp. 

En ung kvinna sitter och knådar bröd i en skål på golvet. Mittemot henne sitter två andra kvinnor. Det är hennes mor och syster. 

Flickan gråter därför att hon just fått veta att hon ska giftas bort. Hon gråter dämpat och hjärtskärande. Men kan höra att hon försöker besinna sig men en döv kan höra paniken i rösten när hon vädjar:

– Jag vill inte lämna er, jag vill vara kvar här. 

– Du gör bäst i att lyda de råd du har fått från de du älskar, annars kan det gå illa, säger modern. 

Jag blir förbannad. Jag brukar ju inte titta på de här programmen därför att:

1. Jag blir bara ledsen och arg.

2. Det finns ingenting jag kan göra åt det, det finns inte ens en insamling att ge pengar till.

Hela världen är full av flickor som blir bortgifta och det finns inte ett skit jag kan göra åt det. 

– Men Joachim, vad är det med de här människorna och deras getter på jordgolv och bortgifte och skit? Kan de inte bara skaffa lite uppkoppling och skärpa till sig?

Joachim himlar med ögonen:

– Men du kan ju betala deras bredband då.

– Men jag tror inte att det räcker så långt. Varför kan de inte komma i fatt och inse att kvinnor kan jobba, de måste inte giftas bort och skickas i väg. 

– Det är deras kultur, kvinnor som jobbar och inte är gifta är horor. 

– Amen det är väl FAN också. 

Lite senare på kvällen beställer jag hämtmat från pizzerian 300 meter bort. Avokadosallad till Joachim och mig. Pizza och hamburgare till barnen. 

Öppnar lådan och börjar nästan gråta. 

– Ameh, Joachiiiim, Rhode Island?

– Förlåt då, jag visste inte vad du ville ha. 

– Men hur länge har vi varit ihop? Vad äter jag tre klyftor av om dagen?

– Vitlök. 

– Så var är min vitlökssås? Åååååhhh. 

– Malin, du är så gnällig. Här har vi en tjej som blir bortgift och ivägskickad av sina familjer och du gnäller om dressing. 

Sabla, sabla Joachim. Jag kan väl inte jämföra mitt lidande med hennes. Då vinner ju hon varje gång. 

/Malin

NK – mitt lilla Barbiehus

MALIN WOLLINS KRÖNIKA UR SÖNDAG 5 DECEMBER

Jag hade åkt till Stockholm för ett par dagars skrivande samt bylinefotografering för bland annat den här läckra sidan. Jag gick raka vägen från Centralstationen till NK. Jag älskar NK, det är som ett tittskåp in i en annan värld. Ibland köper jag ett dyrt plagg och drabbas av svår köpångest, men för det mesta tittar jag som ett barn som är hemma hos en vän som fått ett nytt fullmöblerat Barbie-hus. 

Jag tar vägen från centralstationen, upp via sergelstorg och underjordiska vägen fram till det vackra huset med de vackra sakerna. 

Innan man tar rulltrappan upp till entréplan möts man av en doft så ljuvlig att det känns som om sinnet doftbadar i änglarnas honung. Man tittar åt vänster, kommer det från konfektyren eller kommer det från kaféet intill NK-Ica? Nej och nej. Det är NK’s te- och kaffehandel. -Alla näsors belöning. 

Bakom disken, framför alla de stora burkarna står unga söta tjejer och skopar kaffebönor med liten silverspade och fyller vita papperspåsar till hälften. Sedan väger de, häller i lite extra så att man får två gram på köpet och viker ner den övre delen av påsen och fäster med metallklämmor. 

De är snyggt klädda i välskräddade blå skjortor och förkläden hårt knutna runt midjan de där tjejerna. 

Jag går mot rulltrappan men ändrar riktning i farten. 

– Hej, jag skulle vilja ha lite lyxigt kaffe till min faster.

– Någon särskild sort?

– Det ska komma från kaffeplantor som odlats på Himalayas höjder.

– Fast där växer nog inte så mycket kaffe eftersom det är väldigt kallt där.

Sant.

– Nej, det är klart, men det ska -vara väldigt exklusivt och från något himla berg, hon har ett drömkaffe som jag har frågat om förut, Blue mountain. 

– Det har vi fått in ett litet parti av.

– Är det sant? Det ska vi ha, tänk så glad hon ska bli!

– Hur mycket vill du ha?

Hon visar med ett finger på påsen hur högt man kommer om man -köper ett hekto. 

– Ett hekto kostar 149 kronor. 

– OH SHIT! Amerikansk svordom–när kvinnan själv får välja.

Vad kostar vanligt kaffe, -Gevalia Amalia? 50 kronor för ett halvkilo? Så ett hekto kostar tio kronor? Och det här kostar 149 kronor hektot, -1 490 kronor -kilot. Jag har inte köpt -något för 1 490 kronor -kilot -sedan jag köpte den sju-sitsiga bilen. 

Den unga mycket söta tjejen bakom disken håller kvar sitt expiderande finger mot påsen. Det blir -lite skamligt mycket påse med skamligt lite kaffe på botten. 

– Jag tar två hekto tack.

– Får det lov att vara något annat?

– Ett extrajobb kanske?

WOLLINS KRÖNIKA 28 NOVEMBER:

Jag står i ett provrum på H&M på Drottninggatan i Stockholm. Jag har plockat till mig häftiga partyklänningar med glittrande stenar på (som jag aldrig köper) samt svarta byxor och grå toppar (som jag alltid köper).

Jag älskar provrum. Jag är mitt allra snyggaste i ett provrum vilket är synd eftersom det bara är jag som ser. Det blir inte riktigt samma sak att berätta: ”Jag var så otroligt snygg i provrummet tidigare i dag”. 

Jag hör två tjejer som pratar med varandra över väggarna. Det gör jag alltid. Jag hör alltid tjejer som provar kläder tillsammans, tjejer i min ålder. Jag har inte provat kläder med en kompis sedan gymnasiet. Jag vill vara ensam när jag handlar. Bryta ihop av jeans som är sydda för kvinnor med midja, det gör jag helst på egen hand. 

Tjejerna fnissar. De låter nästan alltid likadant de där tjejerna. De klagar på sina kroppar. De säger saker som: ”Jag ser ut som en korv”, ”Jag har ingen rumpa” eller ”Jag blir galen på min mage”. 

Och nu hör jag dem igen. Jag åmar mig och gör modellposér framför spegeln och tänker att det här är en väldigt snygg klänning som jag aldrig någonsin kommer använda.

– Jag var hos terapeuten i dag, säger tjej ett.

Hoppla. 

– Jaha, vad sa han då? frågar tjej två.

Och då berättar tjej ett det. 

Jag har stelnat i en sexig rörelse och tänker för mig själv: ”Hör jag rätt? Står de och pratar om detta så att alla kan höra?”För det är ju inte bara jag här (som just nu skriver en text om saken som över en halv miljon svenskar kan läsa), vi står i en rad om 20 omklädningsrum där människor hela tiden kommer och går. Personalen står ett par meter bort och av dem hör jag ingenting, de lyssnar väl de med. 

Tjej ett pratar på om samtalet hos
terapeuten och tjej två lyssnar inkännande genom väggen. 

– Vad sa han om Thomas då? Vad tyckte han att du skulle göra åt honom? frågar hon.

Det blir tyst och sedan hörs tjej ett stamma försiktigt:

– Tja, alltså, eh, låter det. 

– Vill du inte berätta? frågar väninnan.

Tja, så kan det ju vara. Eller också skulle det ju kunna vara så att hon just har insett att hon står i en provhytt i Sveriges största stad där människor bara är ett halvt handslag i från varandra. 

Jag andas ut och börjar krångla mig ur plagget som var en åtstramande storlek för liten när jag hör tjej ett ta sats igen. 

Och så börjar hon berätta. Och jag rafsar ihop galgar och plagg och försvinner ut på Drottninggatan. 

Vill jag höra om vad terapeuten tycker om Thomas så tittar jag hellre på ett avsnitt av ”In treatment”. 

WOLLINS KRÖNIKA 21 NOVEMBER

Har du barn som är över tre år? Då har du en bärbar DVD-spelare. Jag är mamma, alltså visar jag film. Vad gjorde vi innan DVD:n och videon?

När vi har andra familjer över på middag en
lördagkväll och har städat hela dagen, googlat avancerade recept och duschat i den lite dyrare duschcremen så vill vi ha lite lugn och ro. Inte har vi väl skaffat barn för att de ska stå och dra oss i kjolen när klockan är 18:55 och champinjonerna inte vill sautera sig själva i det vita vinet?

– Vill ni se på film? Ja HURRA det vill ni, det blir väl roligt!

– Min tur att välja!

– Det är min tur!!

Yl och vrål och ett sabla liv så himlastormande att doftljuset på gästtoan flämtar i draget. 

Slagsmål på golvet, en vill se ”Lllla Jönssonligan”, den andra vill se ”Kung fu panda”. 

Då tar vi ”Toy story” så får ingen bestämma, ingen blir nöjd. Ner med dem i källaren, in med filmen och en varsin grissini i näven tills maten är klar (som de ändå inte kommer äta). 

Hur gjorde våra föräldrar? säger vi ofta till varandra. 

Jamen alltså allvarligt talat, hur stod de ut? 

Men på åttiotalet fanns ju i alla fall tv:n, hur gjorde de för 50 år sedan, eller 100? 

Jag ser framför mig pappa 1983, bärandes på en blytung projektor, en väska med rullband och den ihoprullade skärmen på ben: Anita, vi behöver
släpet om vi ska få med oss den bärbara super 8:an.

1942 fanns ju radion. Jag ser de utarbetade mammorna från förr i tiden där de står framför järnspisen som inte vill ta fjutt därför att veden är fuktig. Utanför i den grådisiga kvällstimmen ser hon sina långa mensbindor hänga på tork. Mannen, som är bonde, kommer aldrig hem. Han går runt på leråkern där det bara finns lera och sten och inga potatisar, oxen är lat och timmen är sen. Bondmor har fött åtta barn och nu är de uttråkade, de har lekt med kottar och pinnar i flera timmar, de vill något mer. De blir jobbiga, trots att de är barn från förr i tiden och borde frukta faderns ris som står lutat mot väggen i hörnet intill den öppna spisen. Vad tar stackars lilla mamma till? 

– Nu ska mamma laga rovor, nu får ni sätta er framför lite propagandaradio från Tyskland som pappa varit så snäll och rattat in.

– Jag vill sitta närmast radion!

– Det är min tur!

Yl och vrål och lilla mamma knyter näven runt en jordig knöl och förbannar det faktum att hon inte föddes i mulitmediatidens gyllene era.