Brooke Shields fick veta i programmet att hon hade rötter i det franska kungahuset.

STRANDBERGS KRÖNIKA 12 DEC

För att veta vem du är måste du veta varifrån du kommer, säger speakerrösten i ”Vem tror du att du är?”, släktforskarprogrammet som jag varit besatt av hela hösten och vintern. 

För några år sen avslöjades en stor hemlighet i en god väns familj. Ingen, inte ens de närmaste, hade anat. Och jag blev besatt, inte bara av hemligheten utan av själva skapandet av hemligheten: Mitt i 50-talet, där så mycket var tabu, hade två släkter tvingats gå samman och prata om det onämnbara – för att sen kunna lägga locket på och aldrig tala om det igen. Hur såg det mötet ut? Hur levde de sen, år efter år, bakom fasaden? Och jag tänkte på hur många som blir inblandade i den där sortens stora livslögner. Både släkten runt omkring och kommande generationer.

Jag använde historien till min roman ”Halva liv” och många läsare har berättat om sina egna släkthemligheter, den ena mer häpnadsväckande än den andra. Men släkthistorier behöver inte vara spektakulära för att vara värda att berätta. Jag tänker ofta på hur lite jag vet om min egen släkt. Mina vänner säger samma sak: Varför blir det aldrig av att fråga? En dag kommer det att vara för sent. Så jag skulle vilja uppmana alla föräldrar, morföräldrar, farföräldrar och barnlösa mostrar: skriv ner berättelserna om släkten. Vilken fantastisk gåva ni kan ge oss: kunskap om våra rötter och därmed oss själva. 

Tonårsstjärnorna blir allt fler – och det blir också deras sammanbrott. Demi Lovato är en av de senaste som fått besöka behandlingshem.

MATS STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 5 DEC

Britney Spears och Lindsay Lohan slog igenom som äppelkindade små solstrålar i Disney-produktioner. Vi vet alla hur det gick sen. Det har cyniskt spekulerats hela hösten om 18-åriga Miley Cyrus skulle bli nästa Disney-stjärna som spårar ur, men förra månaden lades 17-åriga Demi Lovato in på behandlingshem. Det ryktas om ätstörningar och självskadebeteende. Det är uppenbart att de unga stjärnorna inte mår bra. Vägen från genombrott till sammanbrott verkar bli allt kortare. Men varför?

Det finns fler tonårsstjärnor än någonsin – och de jobbar hårdare än sina föregångare. Under 2000-talet har en ny lönsam målgrupp nämligen upptäckts: ”tweens”, en förkortning av ”in-betweens” – inte längre barn men ännu inte tonåringar. 

Att skapa stjärnor för dessa tweens är en mångmiljardindustri; en tv-serie blir en turné som blir biofilmer som blir tv-spel som blir en attraktion på ett nöjesfält. Demi Lovato turnerade 300 dagar på ett år, och när hon kom hem var det dags att göra PR för nästa projekt.

Och allt de här tonåringarna gör – och hur de ser ut när de gör det – kommenteras på nätet och Twitter. Jag tänker på när jag själv var 17. Hur jag trodde på allt som andra sa om mig, eftersom jag fortfarande inte visste vem jag var. Och allt sammantaget måste jag undra varför inte FLER tonårsstjärnor får psykbryt.

STRANDBERGS KRÖNIKA 28 NOVEMBER:

Jag kommer på mig själv med att tänka på Kungafamiljen. Jag, som aldrig brytt mig om det där vaxkabinettet på Drottningholm. Men nu är det som om de blivit levande. Blivit människor. 

2010 är året då rapporteringen om familjen Bernadotte vänts helt upp och ner. Förut: insmickrande, underdånigt, okritiskt. Nu: en enda stor dokusåpa. Dramaturgin är ju helt obetalbar (även om vi betalar för den med skattepengar). Kronprinsessan gifte sig med en ”man av folket”. Madeleine bröt sin förlovning när Jonas otrohet blev löpsedelsstoff. Carl-Philip blev ihop med en före detta utvikningsbrud. Och sen kom boken som drar fram Kungens skelett ur garderoben. Ett av dem, Camilla Henemark, skramlar högljutt i en hel serie Expressen-intervjuer. Så nu går jag här och grubblar. Visste Silvia hela tiden? Har hon också legat runt? Vad säger Daniels pappa till nyfikna grannar i Ockelbo? Vad hade hänt med bröllopet om boken kommit ett halvår tidigare – och hade Victoria fortfarande velat att Kungen skulle överlämna henne vid altaret? 

Det är nog inte alltför muntert runt söndagssteken på Drottningholm i kväll, men i längden kommer monarkin att tjäna på det här. Det är logiskt i vår dokusåpafierade värld. Nu tror vi oss kunna relatera till familjen Bernadotte. Vi engagerar oss i deras privata öden och äventyr. Och det är nog enda sättet att göra ett kungahus relevant på 2000-talet. 

I dagens tidning skriver jag om den japanska popstjärnan Hatsune Miku, som toppar listorna och uppträder inför fullsatta konsertlokaler – men hon är ett hologram.

Kolla in det här klippet. Man tappar hakan, lovar. Det är som att se en scifi-film.  Framtiden är här, mina vänner. 

STRANDBERGS KRÖNIKA 21 NOVEMBER:

Det finns vissa kändisar som jag älskar ännu mer bara för att ingen annan verkar förstå dem. Sandra Bullock var en sån. Det var mitt personliga korståg att sprida budskapet om Sandras storhet. Förklara att hon var underskattad och bara råkade göra väldigt olyckliga rollval. Så när Sandra vann en Oscar för ”The blind side” var peppen enorm. Jag och min enda Sandra-dyrkande frände hyrde filmen så fort den kom på dvd och bjöd en Sandra-skeptiker på middag. Nu skulle kättaren omvändas. Se vår gudinna skina och skimra i ett mästerverk som dessutom blev nominerat till bästa film!

Vi kände oss smutsiga efteråt. ”The blind side” är motbjudande på så många nivåer. Som om man bakat ihop alla de äckligaste ingredienserna i amerikanska pekoral och byggt en bajstårta i flera lager. Framför allt är den så sjukt rasistisk. Alla svarta beter sig som djur, typ elaka skabbkatter som rotar i soptunnorna i en Disney-film. Men den rika vita Sandra och hennes familj plockar upp ett av de herrelösa djuren i sin bil när de ser honom komma lufsande i regnet. De ger honom mat, husrum och familjevärderingar tills de nästan sprängs av sin egen godhet. Och jag kunde förlåta ”Speed 2” och ”Miss secret agent 2” men det kommer, ironiskt nog, att ta lång tid att förlåta den film som blev Sandras storhetsstund. 

Hyllningarna av ”The blind side” är ett av filmhistoriens största mysterier.

Le Ann Rimes var en populär sångerska tills hon råkade falla för en gift man och bli ihop med honom. Sedan dess kallas hon ”horan” och ”hemförstöraren”, bojkottad och snudd på bränd på bål. När tidningen Shape satte henne på omslaget möttes de av så massiva protester att chefredaktören bad om förlåtelse och kallade alltsammans för ett ”fruktansvärt misstag”. 

Samtidigt hämtades Charlie Sheen på ett hotellrum där han kalasat på kokain och en lyxprostituerad kvinna. Ny skandal, samma gamla ingredienser. Hans liv är en oändlig loop av droger, hustrumisshandel, otrohet och eskortfirmor. Så varför är LeAnn en bespottad byhora medan Charlie är som teflon mot skandaler – han bara fortsätter jobba? 

Tja, till skillnad från LeAnn är Charlie en man. Han har också, till skillnad från Lindsay Lohan som anses ”omöjlig att anställa” efter sina knarkeskapader, rykte om sig att vara pålitlig att jobba med. Visst, Charlie hotade sin exfru med kniv, men han dök åtminstone upp på inspelningarna i tid. Till skillnad från Chris Brown, som pucklade på Rihanna, har han inte gett sig på någon med fler fans än han själv. Och till skillnad från korsriddaren Mel Gibson finns det inget skenheligt över Charlie. Tvärtom får han rekordlön för att spela en halvalkad horbock – som också heter Charlie – i ”2 ½ män”. Men framför allt: han fortsätter dra in pengar åt sina chefer så länge publiken fortsätter förlåta honom. 

Hej alla Söndag-läsare! Idag är eder nöjeskrönikör förkyld och har mest bara snor i hjärnan. Sitter på ett fik och tankar mig själv full med grönt te medan jag skriver en krönika om Sandra Bullock som publiceras i tidningen nästa vecka. Jag frilansar ju och träffar därmed den sköna redaktionen alldeles för sällan – men just idag ska de vara tacksamma för att slippa den Strandbergska smitthärden. De övriga gästerna på det här fiket har inte samma tur.

Men en väldigt rolig grej som hänt idag är att jag ÄNTLIGEN får berätta om min kommande tonårsbok Cirkeln, som ges ut av Rabén & Sjögren i vår.

Det är jag och en kompis, manusförfattaren Sara Bergmark Elfgren, som skrivit den tillsammans. Tänk er Fucking Åmål och Twilight och Mitt så kallade liv och Buffy the vampire slayer, ungefär, men utan vampyrer. Och lite Twin Peaks, om det låg i Bergslagen. Skräck och kärlek, med andra ord. 

Såhär beskriver förlaget vår bok:

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De har inget gemensamt. De vet inte hur de kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.

Ärligt talat, jag är så fruktansvärt stolt över det här projektet.

Jag hoppas att ni vill kika in på min blogg och läsa mer om boken här!

Jag och Sara, under en paus i skrivandet i somras.

STRANDBERGS KRÖNIKA 7 NOV:

TV4:s svenska version av ”Biggest
loser” är det senaste exemplet på hur våra kopior av amerikanska dokusåpor alltid blir mycket blekare. Det sägs
ofta att det beror på att amerikanerna har så otroligt många fler människor att välja bland när de letar deltagare. Och så är det förstås. Men framför allt handlar det om att amerikaner överlag är så fruktansvärt bra på att prata.
Särskilt om sig själva. Till och med suputarna
i ”Jersey shore” är bättre på att artikulera sina känslor än de flesta av oss svenskar.
Den amerikanska drömmen och den amerikanska folksjälen gör dem till födda dokusåpadeltagare. Men dessutom märks det att USA är ett land där det ingår i alla collegeutbildningar att lära sig prata inför folk. Amerikanerna står där framför ”Project Runway”-juryn eller sitter i ”Dr Phil”-soffan och beskriver vad som hänt, hur de känner, vad de tror och vad de tycker. De tar sig själva och sin rätt till en åsikt på allvar. De är tydliga, fokuserade och engagerande. Jag kan avundas amerikaner det där. 

Under tiden sitter vi svenskar framför kameran och hummar och brummar lite vagt om det som händer runtomkring oss. Lite gnälliga och smånöjda om vartannat. Lyssnar hellre på andra än pratar om oss själva. Sympatiskt, kanske. Men det blir inte mycket till show av det. 

Blev kopia av originalet, trots svett och tårar

Såg på Gomorron Sverige i morse, ännu en filmkritiker tipsade om skräckfilmer till Allhelgona – men eftersom filmkritiker oftast inte tar skräckfilmer på allvar så är det alltid samma gamla skåpmat som dyker upp i deras tips… Exorcisten? Psycho? Nähä?

Bra filmer förvisso, men jag tänkte passa på att lite snabbt tipsa om några av mina favoriter från de senaste åren. Alla finns på dvd.

TEXAS CHAINSAW MASSACRE – nyinspelningen av klassiska Motorsågsmassakern. En sån där film som får en att panikskrika ”MEN SPRING FORTARE DÅ!” från soffan – och absolut inte kunna ha fötterna på golvet.

Se trailer här!

EDEN LAKE – skräckfilmer är som allra bäst när de faktiskt illustrerar verkliga samhällsproblem. Den här brittiska filmen är inte bara sinnessjukt effektiv horror, utan får en hel del sagt om klassförakt på vägen.

Se trailer här!

INSTÄNGD – en grupp väninnor återförenas efter en tragedi och ska återknyta banden mellan sig med ett äventyr. De klättrar genom underjordiska grottor och blir – som titeln antyder – instängda. Och de är inte ensamma därnere i de trånga gångarna under berget. Hej klaustrofobi.

Se trailer här!

SWITCHBLADE ROMANCE – filmen som banade vägen för en fransk skräckfilmsvåg. Splatterfiesta med en cool ofrivillig hjältinna!

REC – klaustrofobisk spansk film om ett hyreshus som sätts i karantän av myndigheterna. Vad är det egentligen för virus som de boende har drabbats av…? Kul med skräck som inte utspelar sig på de sedvanliga skräckplatserna (idylliska villaområden, ensliga stugor i skogen) och inte handlar om de sedvanliga småkorkade tonåringarna som vill röka gräs och göka.

BESATT – underskattad film som baseras på en sann historia, om en rättegång mot en präst som åklagats för vållande till annans död efter en exorcism. Jennifer Carpenter, som numera är känd som lillsyrran i ”Dexter”, fick sitt genombrott med den här filmen och hon är helt lysande.

SAW – glöm alla kackiga uppföljare. Lågbudgetfilmen som startade hela fenomenet är faktiskt genial. 

PARANORMAL ACTIVITY – filmen spelades in på bara tio dagar, för nästan inga pengar alls, i regissörens eget hus. Och sen blev den en världssuccé. Ärligt talat – den är urläskig. Som ett avsnitt av ”Möte med det okända” på anabola ungefär.

28 VECKOR SENARE – uppföljaren är faktiskt ännu bättre än den första filmen, ”28 dagar senare”, som jag tycker föll samman nånstans i mitten.

VACANCY – ett par som ligger i skilsmässa (Kate Beckinsale och Luke Wilson) checkar in på ett motell och upptäcker att de är tilltänkta huvudpersoner i motellägarens nya snuff movie. Enkel och effektiv och sorgligt bortglömd liten panikpärla.

Jag gillar också:

The Devil’s rejects, The Grudge, The hills have eyes, Resident Evil-serien, Dawn of the dead, Them, Barnhemmet, 30 days of night … och hörni, nyinspelningen av Nightmare on Elm Street var faktiskt inte så pjåkig!

MATS STRANDBERGS KRÖNIKA 31 oktober:

Karlar tänker BARA med kuken. Män är ALLTID otrogna så fort de får chansen, helt hjälplösa när kukkompassen pekar mot närmsta kjoltyg. Lyckligt-vis gör det också att de är lättlurade. Frugan kan alltid få dem att laga bilen, eller åtminstone bära ut soporna, om de antyder att han eventuellt får ligga som belöning. Män är faktiskt nästan förståndshandikappade. Särskilt när det gäller känslor – det är oklart om de har några över huvud taget. De kan bara prata sport och bilar. De glömmer alltid bort att köpa blommor på bröllopsdagen. De kommer aldrig att förstå sig på fruntimmer, de är nästan rädda för dem: Fruarna som alltid gnatar. Mammorna som fortfarande hunsar dem. Och döttrarna som håller på att växa upp och intressera sig för andra män än gamle farsgubben! Vilken panik det är! När dotterns dejt ringer på dörren spänner pappa ögonen i inkräktaren. Han har ju varit ung själv och vet att killar bara vill en sak.  

 Den här bilden av män matas vi med om och om igen, i filmer, tv-serier, böcker och stand up-shower. Och det pratas ofta om kvinnoporträtt, det pratas om kvinnoförnedring och behovet av förebilder – det är bra. Men varför blir inte fler män förbannade av bilden av oss? 

Behöver inte vi också förebilder? Hur ska vi komma någon vart om inte vi också börjar ifrågasätta saker och ting? 

Jag är så trött på tv-serier som handlar om ”män och kvinnor”, i stället för om människor. ”I Jims värld” är ett exempel.