Jag satt på ett tåg i somras och lyssnade i kapp på Sommar-program jag missat. Ett av dem var av författaren Elin Olofsson, som pratade om sina anmödrar, kvinnorna som gått före henne i släkten. Hon berättade om sin farmor som hade dött bara 53 år gammal, när Elin Olofsson själv var liten flicka. Hon sa att det hände ungefär samtidigt som Olof Palme mördades – och då gick som vanligt räkneverket i gång i mitt huvud.
Hm få se, hennes farmor dog alltså 1986, hon var 53… alltså var hon född 1933. -33! Då var hon ju bara åtta år äldre än min pappa, och arton år yngre än min farmor.
Jag märker att jag gör det där allt oftare, räknar efter och placerar i tid. Det ligger förstås ingen värdering i det utan jag tror att jag liksom vill räta ut länkarna i kedjan, se var i tiden vi befinner oss. Självklart har det att göra med min egen stigande ålder, säkert också med att min pappa just har dött – då blir man akut medveten om vilka dörrar som stängts, vilka frågor som inte länge kan få några svar.
Men det handlar också om vilka perspektiv som finns kvar i bredare mening. För genom
våra familjeberättelser löper ju också vår gemensamma historia.

Jag tänker på mina farföräldrar som var födda 1913 respektive -15, i ett land som fortfarande var fattigt och lortigt, men som sakta blev allt bättre. En tid fjärran mig och oss i dag – men som jag ändå via mina farföräldrar har fläckvis kontakt med, genom sakerna de ofta lite i förbigående berättade. Vissa saker fastnade. Som att farmor, som inte vuxit upp särskilt fattigt, började jobba när hon var 14, för så funkade det. Eller farfars berättelser om fylleriet bland en del av de chaufförer som körde ut bröd från bageriet vår släkt hade – en del tog en sup på varje stopp och blev så berusade att någon annan fick öppna dörren när de kom tillbaka och de föll ur bilen.
Sen pappa, född -41, med ett typiskt svenskt 40-talistliv. Den första som läste vidare, som flyttade bort från stan där han växt upp, som uppfostrade mig och min syster likadant som mina två bröder – jag minns fortfarande min totala oförståelse när farfar föreslog att jag skulle stryka mina bröders kläder.

Själv föddes jag 1970, rakt in i ett Välfärds-Sverige på topp, världens modernaste land. Kalla kriget, med ett barns tankar på den där bomben som en man kunde släppa när som helst. I dag tänker jag ofta på att när jag föddes hade det bara gått 25 år sedan andra världskriget tog slut – herregud, 25 år är ju ingenting. Låt räkneverket snurra bakåt från nu och du kommer till 1993. 1993 var ju nyss!
Vilka berättelser som blir kvar efter oss kan vi inte veta. Och jag kan inte säga att jag ångrar att jag inte frågade mer medan de som kunde svara levde, för det är ungdomens privilegium att bara titta framåt. Men jag tror vi ska berätta ändå, lite i förbigående eller varför inte i ett Sommar-program. En del fastnar och lever på så sätt vidare ett tag till – och skapar perspektiv.

4 x tankar i mitt huvud

1 Mitt hjärta slår lite extra när …
… jag hör ett plötsligt ljud i mörkret.

2 I högstadiet var jag …
… allvarsam och duktig.

3 Jag mår som bäst när…
… jag är mätt, varm och med vänner.

4 Jag är trött på att prata om…
… svenska värderingar. Jag vet, jag kommer inte att gilla valrörelsen.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson. Ålder: 48.
Bor: På Lilla Essingen. Familj: Nej, ingen egen. Gör på Aftonbladet: 
Redaktör för fredagsbilagan Femplus.

Egentligen fanns alla tecken där, om man nu hade vetat vad man skulle kolla efter. Och visst hade jag väl hört talas om sköldkörteln och att man kunde få problem med den, men inte lagt någon större tankeverksamhet på det utan gått vidare med livet och tänkt att det där det gäller nog inte mig.
Det där med att jag ständigt frös och hade kalla händer och fötter, det fanns det ju förklaringar till. Var det inte väldigt kallt på jobbet? Och drog det inte lite från fönstren där hemma? Jo, så var det nog.
Och den där ständiga ångesten som hade hjärtat i ett stenhårt grepp och som vägrade att släppa taget, den behandlade man väl bäst hos en psykolog? Så jag började i terapi, och visst det var inte bortkastat för det fanns saker att reda ut, men just det här rådde det inte bot på. Där fick jag lära mig tekniker för hur jag skulle hantera min ständige följeslagare. Man skulle tänka sig en buss där man generöst bjöd in ångesten att åka med men vänligt men bestämt förklarade att den fick sätta sig längst bak i bussen och sedan stiga av vid ändhållplatsen. Problemet var bara att den här ångesten inte ville sätta sig längst bak i någon buss, den ville ta tag i ratten och styra rakt in i en bergvägg, och kliva av vid någon ändhållplats var den inte intresserad av.

Men så gick det några år och ångesten avtog och terapin avslutades. Och livet flöt på, ganska bra till och med, tills den stora nedstämdheten gjorde entré tillsammans med sin sidekick tröttheten. Men visst klagade väl alla på att de var trötta? Jag hade aldrig känt av vintermörkret tidigare men det kanske var så här en vinterdepression kändes? Jo, så måste det vara.
Så jag ökade timmarna på gymmet, för motion är ju minst lika bra som antidepressiva, har man läst. Och att isolera sig hemma är ju inte att tänka på om man är deprimerad utan man ska ju sysselsätta sig. Så jag släpade mig iväg på alla aw:ar, middagar och fester som jag blev bjuden på. Men jag hann knappt sätta foten innanför dörren innan jag började tänka på när man fick åka hem. Jag som alltid varit den som haft mest energi av alla, som aldrig ville åka hem när det hände något roligt. Vad hade hänt?
Men så av en slump tyckte en läkare, som jag träffade av en helt annan anledning, att vi nog skulle ta ett blodprov och kolla sköldkörteln också. Resultatet kom och det visade sig att det visst var problem. Blodproven visade på hypotyreos. Jag googlade som besatt symtom och insåg att jag kunde bocka av samtliga. Men hade fortfarande svårt att smälta det. En kronisk sjukdom var verkligen inget som ingick i min livsplan. Jag ville ju fortsätta att kryssa i alla nej-rutor i hälsodeklarationer, vilket jag hulkande förklarade för läkaren. Men ibland vill livet annorlunda. I stället fick jag ett recept på levaxin i handen.

Nu ett drygt halvår och åtskilliga blodprov och medicinjusteringar senare känns det som om jag faktiskt har fått livet tillbaka. Tröttheten är som bortblåst och livsglädjen är tillbaka. Dessutom har jag lärt mig den hårda vägen att det är bättre att gå till läkaren en gång i onödan än att ställa egna amatördiagnoser. Man vill ju inte vara till besvär. Men att vara besvärlig hade nog gett mig tio år, ge och ta några år, då jag faktiskt hade kunnat må bra och njuta av livet i stället.

4 x tankar i mitt huvud

1 När jag är sjuk vill jag …
… krypa ner under täcket och vara oklädsamt ynklig.

2 Jag dansar om …
… det spelas musik.

3 Jag önskar att jag hade skrivit  …
… Harry Potter för då skulle jag vara oerhört rik nu.

4 Som sista måltid i livet skulle jag välja …
… sushi!

Veckans krönikör

Namn: Anna Lundkvist.
Ålder: 40.
Bor: Aspudden.
Jobbar: På Aftonbladet.

Måsarna i Magaluf skrattar inte längre.
Men mallorquinerna skränar sig däremot hesare än på länge.
Katalanerna på en av världens mest populära semesteröar har nu mer än självständigheten att tänka på. De har fått nog av turisterna, för de får inte plats längre.
”Staden tillhör invånarna, inte besökarna!” Så har det låtit när organisationen Ciutat per a qui l’habita dragit fram. Det har klagats på nedskräpning, fylla, bråk och om att de stackars invånarna i huvudorten Palma inte längre orkar ta sig fram i trängseln på veckans marknad.
Jag skulle alltså kunnat tro att jag hamnat på ett resmål på gränsen till kollaps, när jag
efter en sedvanlig tortyrväntan vid biluthyrningen rattade ut från flygplatsen i Palma i går vid lunchtid.
Men så är det förstås inte. Tvärtom är jag lika förvånad som alltid över hur välskött och
genuint fin ön är. Mallorca är inget annat än en gåta som, efter att det vällt in svenskar, norrmän, engelsmän, tyskar och andra nyfikna i ett halvt sekel, fortfarande är en favorit för så många.
Är Mallorca helt enkelt FÖR bra?
Där har ni en fråga man absolut kan ställa sig.
Vandrare, cyklister, foodies, barnfamiljer, soldyrkare… många är grupperna som älskar ön. Det är också anledningen till att varken mallorquinerna eller vi andra Mallisvänner behöver vara oroliga.

Den mallorquinska turismledningen gör bara som den alltid gjort – och lyckats med – när öns krona hamnat lite på sned. Den skriver nya lagar. Massor av nya lagar.
Och de som drabbas hårdast av dem är budgetturisterna, ungdomarna, fylleresenärerna.
Inför högsäsongen 2018 har turistskatten höjts vilket för ett par som väljer att bo en vecka på ett fyr- eller femstjärnigt hotell betyder 500 kronor mindre i reskassa. Vilken lyxresenär
bryr sig ens om det?
Dessutom har ett batteri av förbud riktats just mot fylleturismen. Organiserade pubrundor och partybåtar kan ni härmed glömma på Mallorca – och det gäller även offentligt sex och flashande av bara bröst.
Även förbud mot balconing – dykande i pool från hotellbalkong – hittar vi bland de nya lagarna. Det låter som en ovanlig akt, men har faktiskt i många år uppmärksammats på Mallorca och Ibiza. Bara i år har tre personer dött när de försökt hoppa eller klättra mellan balkonger – nu väntar böter på uppemot 3 000 euro (31 000 kronor) för den som upptäcks.
Som av en händelse blev det balkongfritt för familjen den här gången. I stället bungalow på hotell österut i Ses Salines, en bra bit från gnället i Palma. Hotellet håller dessutom ett antal restauranger och barer levande i grannkvarteren. Det känns extra bra.

Ciutat per a qui l’habita kämpar vidare i Palma och har nu också fått staden att
besluta om uthyrningsförbud av privata bostäder – av skäl som vi känner igen: nedskräpning, stök, fylla och bråk.
Jag har tidigare mest sett Airbnb och andra privata hyresinitiativ som något fint, som ger boende en chans till en extra inkomst eller, som i fallet New York, tvingar överprisade hotell att sänka priserna. Och på köpet får turisterna en chans att komma nära lokalbefolkningen.
Men vem vill tvingas lyssna på sommarens hitlåtar på högsta
volym natt efter natt – och vada i sopor och tomglas i trapphuset när partysugna gäng flyttat in i grannlägenheten?
Uthyrningen har bromsats ner något efter beslutet men kan knappast stoppas helt.
Mallorca är helt enkelt för bra för det.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är …
… att vänta till sista stund med att göra måsten, som om det är en sport. Det är tyvärr inget man blir rik på. Det kan ett par handläggare på Skatteverket intyga.

2. Jag får en sötchock när …
… jag ser en hundvalp.

3. Det gör jag för att göra världen bättre …
… Jag blir bättre och bättre på att sopsortera, engagerar mig starkt när djur far illa och så försöker jag få folk att skratta så ofta jag kan. Det där sista funkar inte alltid.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren …
… Sorry seems to be the hardest word med Elton John. Jag minns en hemsk vinter…

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind. Ålder: 57.
Bor: Stockholm. Yrke: Redaktör på
Aftonbladet Plus (ansvarig för rese-guider och tester). Familj: Gift, tre barn, två barnbarn.

Under några veckor har jag var och varannan kväll gått till sängs med Therese Bohman.
Det var mycket enklare att somna med Sven Wollter.
Hans nya roman Britas resa, skådespelarens andra, är en riktig bladvändare. Ett spännande, engagerande och starkt kvinnoporträtt, som sträcker sig från 1930-talet och framåt. Blev snabbt en favorit lite på samma sätt som Henning Mankells Daisy sisters blev när jag läste den tidigt 1980-tal, innan han blev det svenska deckarundret personifierad. Liknande intrig och
tematik som i Wollters bok, om hur tufft det var (och är?) för kvinnor ur arbetarklassen att bli fria och självständiga människor.
När jag lagt ifrån mig Wollters bok på kudden bredvid, har jag somnat omedelbart. Har inte behövt grubbla över hans relation till Brita.
Historien är ju så uppenbart påhittad, även om Wollter givetvis bottnar i skildringen av samhället Brita lever i, då han medvetet gjort henne till generationskamrat till sig själv, bara lite äldre.
Inte så med Therese Bohman.
Hennes böcker hade funnits i det undermedvetna några år, jag hade läst om dem, men jag hade aldrig kommit till skott. Det är alltid så mycket man ska läsa i jobbet. Men nu hade jag masat mig upp en tidig morgon till årets bokrea och var på väg att besviket lämna bokhandeln, när den bara låg där med sitt snygga omslag och sa ”köp mig!”. Therese Bohmans tredje roman Aftonland. Bara 65 kronor.
En mycket engagerande historia om en kvinnlig professor i konstvetenskap. Kärlek, sex, konst och ganska mycket ensamhet. Också en blad-vändare. Men inte lika lätt att lägga ifrån sig på kudden bredvid. Dels för att den, irriterande nog, inte är indelad i kapitel. Var/när ska man sätta stopp? Dels för att jag började tycka att huvudpersonen hade vissa likheter med kulturskribenten Therese Bohman som jag alltid läst med stort intresse i Expressen. Och då började tankar att snurra i skallen och det blev svårt att somna.
För jag är väl knappast ensam om att bli smått besatt av att vilja veta ännu mer om författare som mer eller mindre öppet skriver om sig själva?
Manliga författare lockar inte på det sättet. Är inte alls sugen på Karl Ove Knausgårds
150 000 sidor om sig själv. Jag vet redan hur män tänker.
När kvinnliga författare som Erica Jong, Marilyn French, Kerstin Thorvall med flera slog igenom och deras böcker ibland lite nedlåtande kallades för bekännelselitteratur, såg jag uttrycket snarare som en kvalitetsstämpel. Ju mer man lär sig om det motsatta könet,
desto bättre.
Intervjuade en gång Erica Jong i hennes dåvarande lägenhet på Upper East Side
i New York. Hennes unga älskare serverade oss massor av vitt vin. Annars hade jag säkert rodnat när hon detaljerat, och off-the-record, började berätta om hur intima scener i hennes romaner förhöll sig till verkligheten.
Therese Bohmans andra roman Den andra kvinnan (2014) orsakade inte
samma sömnsvårigheter. Känns inte alls så självbiografisk, men är en väldigt stark berättelse, om att ”bara” vara älskarinnan i ett förhållande. Nu fortsätter jag bakåt
i min omvända Therese Bohman-utforskning. Debutromanen Den drunknade (2010) blir mitt sällskap när flygplanet mot New York lyfter.

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… nog betraktas som en politisk vilde, då det inte riktigt längre finns något parti som jag helhjärtat kan stödja.

2 Jag skäms över…
… att jag alldeles för ofta skjuter upp saker. Senast att få lite ordning i den överfyllda bokhyllan.

3 Min ovanligaste vana är…
… att ta ett glas vitt vin och ett femtontal Mariekex med smör som kvällsmellanmål. Mycket gott!

4 Jag skulle vägra äta…
… palsternacka, plommon, pumpa och päron. Det är något som är fel med bokstaven p.

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 63. Familj: Olle, 19, och Greta, 18, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

Tick-tick-tick-tick-tick. En till sömnlös natt. Tankarna snurrar. Runt inget speciellt och runt allt dumt jag
någonsin sagt eller gjort. Fortare och fortare. Varför somnar jag inte? Har jag lagt ner deon i gymväskan? Kommer jorden gå under under min livstid? Varför spänner jag ansiktet när jag försöker sova? Och hur högt kan klockan ticka egentligen? Vänta, jag har ingen klocka … Aha, det är min puls …

Jag har haft sömnproblem hela livet. Det ligger visst i släkten men jag har en tendens av att jämt behöva vara värst. Så jag sover minst.
När jag var liten lyssnade jag på kassettband vid sänggående. Nalle Puh var favoriten och jag kan fortfarande recitera delar av bandet. För jag vände på den där kassettjäveln minst tre gånger per natt.
Tick-tick-tick-tick-tick. Hur ska egentligen tungan vila i munnen när man sover? 1,5 timme sedan jag släckte. Faaaaan.

Jag reflekterade knappt över att jag var trött. Det är man väl alltid? Jag kunde leva på 4–5 timmar om natten. Tills jag inte ens fick det. Trodde att jag äntligen skulle sova ut under jullovet från universitetet. Men icke. Ni vet sådana där nätter när man inte märker att man sover och man kollar på klockan var 20 minut? Tre veckor.
Vanliga följder av sömnbrist är koncentrationssvårigheter, att minnet försämras och att man blir känslig. Jag tror jag glömde nycklarna i dörren tre gånger på en vecka och grät så fort någon frågade hur jag mådde. Tick-tick-tick-tick-tick.
Varje kväll. Samma sak. Hur kan man vara så trött och ändå inte somna? Testade naturläkemedel (som om en ört skulle kunna söva mig?!), vanligt sömnmedel och sedan ”bedöva en häst”-sömnmedel.
Jag sov. Som om jag vore död. Det tråkiga var bara att jag kände mig död även dagen efter, som att jag blivit överkörd av en lastbil ungefär. Ändå åt jag pillren av och till under tio år.

Tick-tick-tick-tick-tick. Verkligen hjärnan, är vi här igen? Om jag bara somnar exakt nu får jag ändå sova tre timmar.
Jag är van. Vuxna ska sova mellan sex och nio timmar per natt, men alla har inte så stort sömnbehov. Jag kanske inte behöver mer än fem timmar? Fast det vore ju fint att få fem timmar i sträck… I alla fall mer än två. I alla fall någon natt.

Tick-tick-tick-tick-tick. Är cancer vår tids pest? Vad ska jag äta till middag imorgon?Började jobba skift som startade 05. Tre veckor senare kraschade jag. Men inget ont som inte har något gott med sig, eller vad nu utvilade positiva människor säger. Efter en tripp till företagshälsan fick jag börja i sömnterapi.
KBT i grupp och sömnrestriktion. Ni läste rätt – sömnrestriktion. Fem timmar fick jag vara i sängen. Läggdags 01.30 och uppstigning 06.30. Tills jag klarade av att sova 85 procent av den tiden en vecka i sträck. Då fick jag gå och lägga mig 15 minuter tidigare.
Det var förjävligt. Jag tror det tog en månad innan jag fick lägga till min första kvart. Sedan två veckor för en till. Men det funkade till slut. När terapin var över låg jag sju timmar i sängen och sov sex av dem. Jag började känna en konstig känsla
i kroppen. Utvilad? Är det så här det känns?
Inte dumt …

Tick-tick-tick-tick-tick. Amen va faan. Jag hade ju lärt mig. Fast ett socialt liv är ju också kul att ha, och då är det svårt att följa det militäriska ”lights out”-schemat. Och den där yttre stressen är svår att påverka hur mycket yoga man än gör. Men efter KBT:n är jag ändå lugnare. Jag kommer inte dö för att jag sover dåligt ett par nätter. Den onda sömn-cirkeln går att bryta, även om man inte tror det mitt i natten.

Tick––tick––tick––tick–tick.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är …
… ickeexisterande, blir jag förkyld går det aldrig över.

2. Sist jag blev skit- förbannad var …
… på jobbet.

3. Alla borde se filmen…
… Star wars, åtminstone originaltrilogin och efterföljarna eftersom vi då har något att prata om.

4. Jag blir charmad om…
… någon tycker att jag är fantastisk.

Veckans krönikör

Namn: Tove Björnlundh. Ålder: 32. Familj: Ganska stor sådan men närmast sörjande är katterna Baron Bosse och Flora. Bor: Stockholm. Yrke: Reporter på Aftonbladet och Game of thrones-expert.

Jag har ett komplicerat förhållande till 
sommarsemestern. Visst, den innebär några veckors välkommet avbrott från vardagen. Med lite tur kan det till och med vara behagligt sommarväder här hemma i Sverige. Semestern ger tid för avkoppling och reflektion, tid med barnen, tid att bara göra vad man vill. Tid att resa.

Jag fattar allt det där. Men det är ändå inte riktigt så enkelt. Jag har nämligen full förståelse för den allt mer högljudda proteströrelse som växer fram på de stora turistdestinationerna.
Som Mallorca. Den lilla ön i Medelhavet har knappt 900 000 bofasta men tar varje år emot 
15 miljoner besökare (siffrorna ska dock tas med en nypa salt eftersom de är hämtade från Wikipedia). Det vore som om Sverige tog emot 160 miljoner besökare varje år.

Inte nog med att den här massturismen med allt vad den innebär av krimskrams och dålig smak fullständigt tagit över Mallorcas stränder och gator.
Nu håller den på att ta över hela ön. Sedan svenskar och andra mer eller mindre välbeställda nordeuropéer börjat köpa semesterboenden på ön har nämligen bostadspriserna ökat dramatiskt. Det har gått så långt att Palmas befolkningen inte längre kan hänga med i budgivningen och därför tvingas flytta allt längre ut från stan.
Organisationen Ciutat per a qui l’habita (Staden för de bofasta) kräver nu högljutt ett stopp mot 
utländska köpare och att turismen begränsas.
Ett annat exempel är Florens i Italien. Där har 
turisterna fullständigt tagit över den medeltida stadskärnan. Vid lunchtid förvandlas varje portuppgång och trappa till en picknickplats för lättklädda selfieknäppare. Där har det gått så långt att de ansvariga börjat jaga bort kortbrallorna från trapporna med hjälp av vattenslangar.
Om möjligt ännu värre är det i Venedig, sedan länge en av Italiens riktigt stora turistattraktioner. Där utbröt fullständiga kravaller i våras när de få kvarvarande venetianarna rev ned de grindar som ställts upp på gatorna för att slussa horder med turister. ”Detta är inte Venedigland”, skanderade demonstranterna i protest mot massturismen som hotar förvandla den historiska staden till en sorts Disneyland.

För att inte tala om Thailand. Där har flera av de populäraste öarna och stränderna stängts på grund av massturismen. Nu senast var det den världsberömda filmstranden Maya beach på Phi Phi island som fredades från besökare.
När Hollywoodfilmen The beach spelades in där för 18 år sedan var Maya beach förmodligen så nära man kan komma en plats i paradiset. Men den fullständiga invasion av turister från hela världen som följt i filmen spår har 
effektivt förvandlat platsen till 
en soptipp.

Paradoxen är att alla de här destinationerna är mer eller mindre helt beroende av turismen. De lever i många fall relativt gott på de pengar som semesterfirarna gör av med. Men nu hotar de duka under av trycket från miljoner och åter miljoner besökare.
Och det är någonstans där som mina dubbla känslor till semestern kommer in i bilden.
För snart går jag själv där och trampar: arktiskt blek och uppenbarligen förflyttad till en plats där jag inte hör hemma.
Och jag är inte säker på att jag gillar det.

3 x tankar i mitt huvud

1 Min dröm om paradiset består av …
… en värld utan turister 
i trekvartsbyxor. Vad är grejen med alla farbröder i för korta brallor?

2 Mitt livs soundtrack är…
…Highway to hell med AC/DC, så klart.

3 På sociala medier lajkar jag mest …
… absolut ingenting. Jag skiter fullständigt i sociala medier.

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 51.
Yrke: Reporter.
Bostad: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

Som jag minns det var det alltid fint väder de där lördagarna när tvåkronan låg i min svettiga, hårt knutna näve i Strömsbro. Inte tappa, inte tappa.
Det var lördag och jag, min syster och några andra av ungarna i radhuskvarteret var på väg till kiosken. Det var en evighetshändelse, för alla skulle ju ha en påse blandat smågodis. ”Jag vill ha två tefat, tre sega råttor, två Riff, en kolarem – nej, förresten, jag tar två sockerbitar…”

I dag köper vi sällan smågodis över disk, vi plockar själva. Och mynten har som bekant blivit mindre värda. Någon fullpackad godispåse går knappast att få för (den nyligen återinförda) tvåkronan. Och snart tycks slantarna inte bli värda någonting alls, om man ska tro prognoserna.
Den 24 mars 2023 ska de svenska kontanterna vara utrotade. Om knappt fem år. Det har Niklas Arvidsson, docent i industriell ekonomi på KTH, kommit fram till i en studie. Då har den genomsnittlige handlaren ingen lönsamhet från kontanthandeln, menar han.

Bankerna måste jubla över att sedlar och mynt försvinner. Fler avgifter lurar bakom hörnet när kontanter blir museiföremål. 2012 lanserades bankägda Swish, i dag har 6,3 miljoner användare laddat ner appen. Tanken var från början att varje transaktion skulle kosta. Priset skulle då ligga på mellan en krona och en och femtio – per transaktion.
Hur ofta Swishar du per vecka? Till kollegan som lagt ut för lunchen? Till kompisen som lagt ut för konsertbiljetter? Eller till barnet som behöver pengar till klippning på en gång?
Nu pratas det om avgifter på Swish för privatpersoner igen. För företagare kostar det en procent för varje transaktion.
Men det finns fler än affärsbankerna som kan tänka sig digitala pengar. Just nu pågår Riksbankens utredning om en eventuell e-krona. Först i slutet av nästa år ska den vara klar.

I min lokaltidning läser jag om ett fik, som när konkurrent efter konkurrent ratar kontanter, har dragit i handbromsen. Här är det enbart kontanter som gäller – och det beror på bankernas höga avgifter.
– Om jag börjar med kort 
tvingas jag höja alla priser med en femma. Och det tror jag inte 
kunderna skulle uppskatta, säger ägaren.
Om, eller när, kontanterna försvinner utrotas också talesätten i ett slag. Redan om sisådär tio år kanske du säger till ditt barn eller barnbarn att det fanns en tid då du måste ”vända och vrida på varenda krona”, eller att du ”köpte det för dina sista slantar”, att ”det är inte värt ett rött öre” – eller varför inte ”vända på en femöring”. Du kommer inte att få annat än oförstående blickar tillbaka.
Det här handlar förstås inte om att jag enbart är någon kontantkramare. Det handlar om att ha möjligheten att vara det.

4 x tankar i mitt huvud

1 Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag är duktig på att hålla tiden.

2 Jag längtar alltid till …
… hösten, då färgerna är som vackrast och luften lätt att andas.

3 Det mest korkade jag har gjort är …
… att införskaffa ett kylskåp second hand, ta hem det i taxi och sedan tvingats ”dansa” in det i lägenheten. Men det är en halv livstid sedan.

4 Kärlek för mig är …
… väldigt privat.

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh.
Ålder: 56.
Yrke: Journalist.
Bor: Stockholm.
Familj: Sönerna Chris, Sean och Nick.

Min morbror Leif hade en röd gammal Lada som jag och mamma fick låna. Vi åkte rally längs landsvägen ut mot Barnens ö. Ja, inte rally på riktigt, men mamma var kommentatorn som fick det att verka så.

Med nasal, försök till sportradio-manlig röst rattade hon den svängiga grusvägen: Åååå, här kommer Larssons i kurvan och dääär drar de ifrån, åååå nu ligger de i täten, åååå de gasar
pååå, åååå där är de i mååål! DE ÄR I MÅL! JA HERREGUD VILKEN RYSARE! LARSSONS HAR GÅTT I MÅL! DETTA ÄR STORSLAGET!

Jag satt i baksätet utan bilbälte och kiknade av skratt. Jag tyckte mycket om den bilen. Inte bara för att det var så roligt att åka fort. Nej, den hade en annan mycket mer attraktiv kvalitet än så. Den hade Elvis. När loppet var klart sjöng han That’s alright mama any way you do, Let’s rock everybody let’s rock och It’s one for the money two for the show. Jag sjöng med på ett helt egenuppfunnet språk, ja inte var det engelska i alla fall. Och på riktigt trodde jag att Elvis ingick med bilen: ”Mamma mamma! Kan vi inte fråga Leffe om vi får låna Elvis-bilen igen?”

Jag var korkad, helt klart, men får skylla på att jag inte hade åkt bil med musik i innan. Jag var bara ett dumt litet barn. Som älskade Elvis. Jag älskade en annan person också – min morbror Leif. Han som visste att jag och mamma tog oss friheter när pappa, som var sjöman, var ute till sjöss. Hur vi då spelade Elvis på högsta volym i vardagsrummet, vickade på höfterna, drog upp ena överläppen och buggade så att stiftet flög över vinylen.Vi sjöng falsksång och var oaktsamma med skivspelaren. ”Trams” hade pappa sagt om saken. Och kanske var vi det, tramsiga. Men vi hade kul. Mamma var roligare när pappa inte var hemma. Vi var obekymrade.
Vi var Moody blues men skrattade.

Allt det där visste Leif om. När jag var hemma hos honom fick jag gå igenom hela hans skivsamling; lyssna och lära mig hur man skötte
stereon. Han var inte så noggrann, skivor liksom allt annat han hade var ju bara materiella ting. Vi pratade om musiken. Om texterna. Det fanns egenskaper hos honom jag ännu inte hade stött på hos någon annan: Han lyssnade tålmodigt på mitt barnsliga pladder och tyckte inte alls att jag var larvig. Han hade alltid en rolig historia från förr i rockärmen och berättade den utan skrytsamhet men helt säkert med överdrift. Som jag fnissade!

När han långt senare flyttade till Dalarna sågs vi mer sällan. Jag var vuxen då. Hade ett annat liv. Han hade ett annat liv. Med familj och barn.Men jag tänkte på honom, jag gör det även nu. På hur sällsynt och viktig han var. För mig,
min mamma och min lillebror. På hur våra liv glimrade när han var nära.

Men han hade ett fel. Ett förbannat jäkla fel. Han ville inte besvära. Han började att gå ner i vikt. Rejält. Han gick och kissade oftare. Men inte FAN ringde han läkaren: ”Det är väl inget fel på mig och varför gå till läkaren som ändå har så mycket att göra.” Jag vill skrika nu. Högt: ”Envisa jäkla gubbe!” Men skriver i stället så här: Om du är man, går ner i vikt utan att äta mindre och kissar oftare: GÅ TILL LÄKAREN. GENAST! SNÄLLA! Min morbror Leif dog av cancer som började i prostatan. Den hade gått för långt, det fanns ingen bot.

Månaderna innan, när han var sjuk, spelade han in några kassett-blandband till mamma och mig. Vi har dem nu. Vi lyssnar på dem. Vi har Elvis som förr i tiden. Då vi åkte i en gammal Lada och diggade längs grusvägen. Då jag hade en morbror som hette Leif.

Veckans krönikör

Namn: Veronica Larsson. Ålder: 46.
Bor: I lägenhet utanför tullarna i Stockholm. Familj: Pojkvän, mamma och lillebror.
Gör: Bitr magasinschef på Aftonbladet och redaktör för Aftonbladet Mode & skönhet.

5 x tankar i mitt huvud

1. När jag är sjuk vill jag…

… vara ensam och osedd.

2. Jag dansar om…

… det är hemmafest.

3. Det skulle aldrig hända att jag…

… ställde mig upp och höll ett spontant tal inför en grupp vakna människor.

4. Jag önskar att jag hade skrivit…

… Och solen har sin gång. För den ödesmättade stämningen.

5. Som min sista måltid i livet skulle jag välja…

… kalops och en flaska strävt rödtjut.

Först hade passet ryckts ur hennes hand. Nu brände den thailändska whiskyn i strupen. Runtomkring surrade myggen och bredvid grät hennes vän.

Tillsammans med tre australiensare och en engelsman befann de sig någonstans i gränslandet Burma, Thailand och Laos.

Äventyret hade kommit av sig sedan två beväpnade män dykt upp från ingenstans.

Den ene mannen knäppte nu av sin polisradio och sa: ”Polisen är på väg”.

Hans kollega kontrollerade återigen att engelsmannen som blivit ertappad med marijuana i sin magväska, höll blicken fäst mot marken.
Så som han blivit tillsagd.

På knagglig engelska frågade han om någon ville ha påfyllning. ”Mer Mekong?”

Kvinnan som blivit av med sitt pass hade precis fyllt 22. Hon hade ingenting med marijuanan att göra, inte hennes vän heller.

Men det spelade mindre roll nu.

Hon ville ha mer Mekong.

För om en timme eller så skulle de bli hämtade av polisen i Chang rai.

Minst två års fängelse skulle det bli, hade männen sagt.

På dagen tjugofyra år senare, sitter jag och min väninna på en restaurang i Stockholm.

Vi har fortfarande svårt att prata om det som hände oss den där gången för länge sedan.

Jag gör ett försök:

– Var tror du att de tog oss?

– Kanske Burma? Kanske Laos? svarar min väninna.

Sedan tystnad. I tankar kring då, fast i vad som hade kunnat hända.

Vi hade klarat oss efter en intensiv förhandling om pengar.

Alla har inte samma tur.

I skrivande stund sitter 200 svenskar fängslade i länder utanför Norden, 67 av dem är dömda för narkotikabrott. Många är unga.

Och jag kan på något vis relatera till delar av deras skräck.

Det där ögonblicket innan. Då fortsättningen ligger i beväpnade mäns händer.

Jag minns hur vi lastades in i en mörk skåpbil, gömdes under filtar och kördes djupare in i djungeln.

Jag minns hur skåpbilen krängde fram, hur mannen vid ratten då och då vevade ner rutan och skrek. Jag minns ficklampor som for runt i mörkret. Och hur vi till slut fick kliva ur bilen och gömma oss i en lada. Och blev kvar tills den andra mannen och våra australiensiska vänner hämtat pengar på en bank.

Alla har inte samma tur.

Alla har inte pengar.

Vi hade inte vetat att det fanns marijuana i jeepen.

Inte frågat, vi var knappt 22.

Ibland handlar livet om tur. Jag tänker ofta på det. På hur hårfin gränsen kan
vara mellan att hamna i ett thailändskt fängelse, bli kvar i en djungel – eller att kunna sätta sig på ett flygplan mot Sverige.

Varje gång jag läser om ungdomar som frihetsberövas eller försvinner utomlands kastas jag tillbaka till min egen erfarenhet.

Jag och min vän var oskyldiga.

Det är inte alla. Absolut inte. Men det finns kanske andra som vi.

Som inte fått komma hem igen.

Det är det enda jag tänker på när vi lämnar restaurangen den här kvällen, på dagen 24 år efter att livet hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.

4x tankar i mitt huvud:

1 Mitt hjärta slår lite extra …

… när radion spelar Do you really want to hurt me med Culture club.

2 I högstadiet var jag …

… ständigt klädd i en ljusrosa Bagheera-overall.

3 Jag mår som bäst …

… när jag har tränat.

4 Jag är trött på …

… att prata om vädret.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Familj: Tre döttrar och en extremt kelsjuk katt.

Bor: I en lite för stor funkislägenhet.

För några år sedan jobbade jag på vår systertidning Härligt hemma. Där fick jag åka runt i Sverige någon vecka varje sommar och titta på andra människors trädgårdar. Och vilka trädgårdar det var! På dammande vägar färdades jag och fotografen långt bort från motorstråken, parkerade på en uppfart vid en vanlig kåk, gick runt ett hus och steg in i en fullständigt ljuvlig lustgård. En renässansträdgård med terrasser i Halland, ett fält av dagliljor invid vajande skånska sädesfält, ringlande gångar och rofyllda skulpturer, vattenfall, hysteriskt prunkande grönsaksland omgärdade av gärdsgårdar byggda med vidjor från skogen.

Jag njöt och tittade. Antecknade latinska namn och odlingstips. Skrev om ”bauersk känsla” och humlor som ”skapar en brummande musik i lavendelrabatten”. Och fattade ingenting.

Visst berättade entusiasterna i mina reportage om pannlampor, som de köpt för att kunna jobba sent under majkvällarna. Visst redogjorde de för sökandet efter kulturarvssorter och penselpollineringen av persikoträdet. Jag fattade ändå inte.

Sedan blev jag med trädgård. En skogstomt, med lerjord och gropig gräsmatta. Det fanns ett grönsaksland, en blomrabatt och en odlingslåda och jag med all min kunskap skulle raskt förvandla den till den grannaste täppan i hela Mälardalen. Jag grävde, sådde och planterade och skröt om alla exotiska sorter jag skulle odla.

I september var jag desillusionerad. Det mesta kom inte upp. Annat dog. Broccolin var frodig, men gav ingen som helst skörd. Jag lärde mig den hårda vägen varför det heter ”trädgårdsarbete”. Det är inte så enkelt att skapa en oas. Det kräver kraft (alltså ren kraft, armmuskler), fingertoppskänsla, kunskap och framförallt tid. Tid att vattna, rensa, gallra och döda mördarsniglar. På sidan 82 kan du läsa om de vanligaste felen i trädgården och hur du undviker dem.

Jag önskar nu att jag hade en käck slutkläm, där jag berättar hur fantastisk min trädgård blivit nu, fem år senare. Tyvärr ser den exakt likadan ut. Skillnaden är att jag älskar den – som den är. Jag odlar numera nästan bara olika sorters lök, jordärt-skocka och potatis, för det trivs i min jord. Jag hovrar oroligt runt min enda vallmo som riskerar att utsättas för gräsklippare och barnfötter. Jag drar i gång små projekt som jag sällan hinner avsluta. Men mest går jag omkring i träskorna och glor på
växterna. Och trivs.