En stark karisma. Det ska man ju ha. Man ska vara intagande och färgstark. En sån som får andra att känna sig betydelsefulla. Charmerande men inte nödvändigtvis snäll. En som ryter till ibland, som han i tv-serien Arga kocken. Det väcker ju vår beundran och respekt, eller?

Åh, en stark karisma, det skulle man ha!

Men vad betyder det egentligen? Jag började fundera på det när jag träffade min gamla klasskompis i helgen. Hon sa att hon inte gillade karismatiska människor. Det var så ovanligt sagt. Jag blev förvånad.

– Nu när jag är äldre tycker jag att folk med stark karisma är läskiga. Jag gillar mer den grå typen. De brusar inte upp och är mer stadiga att ha omkring sig. Jag tror det har med mognad att göra. I dag skulle jag aldrig falla för en man med stark karisma. Det här gäller även vänner. Nu söker jag mig till dem i utkanten. De som inte tar all ens energi. De sviker inte och jag kan vara mig själv med dem. De håller i längden, berättade hon.

Hm, tänkte jag; måste en människa med stark karisma vara opålitlig? En människa som tar ens energi? En svajig typ som likt Gordon Ramsey tar en konflikt genom att skälla ut?  Och om det nu är så vi tolkar begreppet, vad finns det då att gilla? Väldigt lite, eller hur?

En av mina bästa chefer brukade säga att han var konflikt­rädd. Det kanske han var. Han var också snäll. Så när konflikten kom löste han den inte med att skälla eller snabbt brusa upp. Han ­tänkte. Det tog ett tag, ganska länge. Sen löste han den. Och så kunde han ta kritik. Åsikterna flödade fritt, alla fick vara sig själva.

I motsats har jag sett chefer som gormat och ställt till med scener. De kunde sin sak. De var skickliga. Men varför var de då så korkade? Deras utskällningar ledde ju inte till något kreativt alls. Det var bara dumt. Och ­omodernt.

Okej, vad är min poäng? Jo, att de ”tuffa” cheferna ­kallades karismatiska och starka. Tillåt mig här att retoriskt skratta. Deras utagerande tydde ju på något helt annat. Från mitt lilla hörn tänkte jag att de måste ha brist på något. Var det vitamin D? Eller EQ?

Så kan vi inte omvärdera betydelsen av stark karisma, om du nu också tolkar ordet så här? ­Eller i alla fall sluta hylla det så förutsättningslöst? Kan vi inte i stället ära alla de som är in­kännande, smarta, de som bryr sig om och inte tar allt utrymme? För som min gamla klasskompis sa: De håller i längden. Och jag tror vi har fått nog av kort­siktighet i den här världen.

PS! I veckans tidning har vi skrivit om mördare som ­blivit kändisar. Jag läste en biografi om en av dem, ­Charles Manson, nyligen. ”Han hade en stark karisma”, vittnade flera i hans omgivning om.

Sant är att reglerna runt arbetskrafts­invandring måste ses över.

Exempel på närmast slavliknande förhållanden för utlänningar som har sökt sig en framtid i Sverige saknas inte. Löne­dumpning och livsfarliga miljöer är inte smickrande för ett av världens mest framgångsrika länder.

Med det sagt finns det även goda anledningar att fråga sig varför reglerna, införda 2008 efter en överenskommelse mellan alliansen och miljö­partiet, tolkas så fyrkantigt som de gör.

Pressen har de senaste åren berättat den ena historien efter den andra om hårt arbetande och hederliga människor som slängs ut ur landet på grund av banala misstag av arbetsgivaren, men en nyligen publicerad utredning visar att eländet är betydligt mer utbrett än vad som har framgått av rapporteringen.

Granskningen Arbetskraftsinvandrares rättslöshet i Sverige är genomförd av journalisten och blivande juristen Johannes Forssberg för stiftelsen Centrum för rättvisas räkning och omfattar samtliga 450 fall som prövats i domstol år 2015 och första halvåret i fjol.

Lagen, visar det sig, har lästs på ett sätt som endast kan glädja en författare som vill skriva en samhällskritisk dystopi och behöver inspiration.

303 av utvisningarna beror på att anställningsvillkor inte anses ha varit uppfyllda. Ofta handlar det om småskit. I vissa fall av ren illvilja från Migrationsverkets sida.

Ta bara den kinesiske ingenjören med spetskompetens vars arbetsgivare först då anställningen pågått ett tag insåg att trygghetsförsäkring saknades.

Att företaget korrigerade misstaget hindrade inte myndigheten från att utvisa mannen. Så kan ni inte göra, konstaterade migrationsdomstolen och skickade tillbaka ärendet till verket.

Men en envis byråkrat struntade i domen och fattade samma beslut igen. Så nu är ärendet än en gång överklagat.

Andra människor, närmare bestämt 82 stycken, har förlorat arbetet och tvingats lämna Sverige på grund av något så futtigt som att en annons bara legat ute i kanske åtta dagar i stället för de tio som har stipulerats.

Att Sverige infört en så rigid regel beror på att EU önskar att det ska vara på det viset. Märk väl: det är ett önskemål, inte ett för Sverige rättsligt bindande krav.

Och nu kommer det värsta. 20 personer hann slängas ut ur landet eftersom deras ansökan om förlängt arbetstillstånd kommit in någon dag för sent innan migrationsverket insåg att det inte finns stöd i lagen för sådana beslut.

Människor har med andra ord fått sina drömmar om ett liv i Sverige grusade för att byråkrater har fått feeling och tolkat paragraferna uppåt väggarna.

Det är för väl att justitieminister Morgan Johansson har fått nog av denna svarta fars och bestämt att reglerna ska ses över.

För de redan drabbade är dock detta en klen tröst.

Veckans krönikör

Namn: Oisín Cantwell.

Ålder: 52.

Yrke: Nyhetskolumnist.

Familj: Sonen Henry.

Bor: Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är …

… whiskey.

2. Sist jag blev skitför­bannad var …

… när jag glömde mina dyra handskar på Arlanda express härom veckan.

3. Alla borde …

… se filmen Älskling, jag krympte barnen… eftersom det är filmkonstens största ögonblick.

4. Jag blir charmad om …

… någon visar sig vara intelligent.

Jag kan fortfarande framkalla ljudet av hennes klor mot parketten, min älskade­ hund som följde mig överallt när jag var ung. I kanoten och på tältutflykter med kompisar som barn, på lydnadstävlingar i tonåren och på en och annan fest i vuxen ålder. Hundar,­ och i ärlighetens namn också andra djur som katter, hästar och getter, var mitt liv när jag växte upp.

Fast det är många år sedan vi skiljdes åt kan jag fortfarande sörja att den delen av mitt liv nu är hopplöst förbi. Jag blev drastiskt påmind om det när jag såg på Facebook att en kompis är ­ledsen för att ha förlorat sin mångåriga följe­slagare. Och jag förstår det så väl. Ett älskat ­husdjur blir saknat när det är borta.

I själ och hjärta är och förblir jag alltid hund­ägare. Många vanor från den tiden sitter fortfarande kvar. Det märks inte minst på att jag ­kliver upp alldeles för tidigt på morgonen – även när det är helg och ledigt från jobbet.

Att Instagram och Facebook flödar över av hundar i allehanda miljöer gör inte min längtan mindre. Där finns fyrbeningar i flytväst som tronar i fören på guppande båtar, familjehundar som tas på bar gärning efter att i ett obevakat ögonblick ha snott den tänkta middagen eller älskade latmaskar som vilar lättjefullt på soffan. Och jag älskar dem alla!

Varje gång jag snubblar fram över stock och sten på min löprunda tänker jag att det hade varit­ ljuvligt med ett lurvigt sällskap på turen. Alltid landar jag i funderingar kring vilken ras jag skulle välja. Först kommer en tervueren, som den jag hade. Eller varför inte en schäfer, jag har ju alltid varit svag för schäfrar. Nej, kanske­ en border collie skulle vara bäst, de är lättlärda och härliga? Tål att tänkas på.

Klart är i alla fall att det ska vara en rejäl hund, även om också små söta saker får tummen upp eller ett hjärta av mig i sociala medier, ska ­erkännas.

När jag tycker som mest synd om mig själv för att jag inte kan skaffa någon hund igen så för­söker jag övertyga mig med motargument. Som att jag gillar att resa och att det skulle vara ­väldigt krångligt med en hund, någon måste ta hand om vovven som inte får följa med. Eller att jag jobbar långa ­dagar och i så fall skulle vara tvungen att ­ordna dagis och det är ju ­jobbigt, alla ­hämtningar och lämningar inte minst. Men det tyngst vägande skälet är ändå det som ­avgör. Allergin som ­satte stopp för mitt ­intresse och som tyvärr också ­drabbat fler i min närhet.

Jaja, sånt är livet.

Till dess forskningen har gått så rejält framåt att vi kan ut­öka ­familjen med en hund så får jag ­glädjas åt bilder och filmer av era ­älsklingar.

Så kör på bara – hit med era bästa foton.

Veckans krönikör:
Namn: Anette Holmqvist. Ålder: 49. Bor: Stockholmsförort. Yrke: Politik- och samhällsreporter på Aftonbladet.

”Jag gjorde den inte för att någon annan skulle tycka att den var vacker.” På sidan 15 berättar Charlotte Richardsson, 44, om sin tatuering. Om varför hon gjorde den. Om vad den betyder för henne. Ibland vill hon dölja den. Inte för att hon skäms utan för att slippa alla kommentarer. Tatueringen är hennes och bara hennes. Hon gjorde den för sin egen skull. Inte någon annans.

Så är det nog för de flesta som tatuerar sig, tänker jag. Ändå verkar många tro att det är fritt fram att kommentera och ifrågasätta. Vi skulle aldrig säga till någon att hen inte passar i den där tröjan. Inte heller skulle vi fråga: Ska du verkligen ha det där på dig? Särskilt inte till människor vi knappt känner.

Men med tatueringar är det fritt fram. Vi har åsikter som vi tror är viktiga att framföra. Det vittnar min kompis Eva som har tatuerat armarna om. ”När jag gjorde min första var det många som kom med invändningar. ’Tänk på när du blir gammal, då är det inte lika tufft längre’ eller ’tänk på när du blir mormor’. Som att jag eller någon annan skulle bry sig om hur jag ser ut när jag är gammal? Eller som att jag skulle skrämma mina barnbarn. Haha. Barn ­älskar ju mina tatueringar och när jag berättar om dem. Mina ­armar är som sagor.”

Ibland händer det att ­människor runt omkring henne reagerar med en miss­riktad inlevelse, eller om de bara tänker högt. ”De ­tittar på mig och förklarar att de minsann ­aldrig skulle tatuera sig. ’Nehe’, säger jag och har lust att dra till med att jag aldrig skulle sätta på mig en Ralph Lauren-tröja. Men jag håller mig”, säger Eva.

”Sen är ju folk vänliga också. Oftast ­faktiskt. Eller fascinerade. Men visst, det är inte alltid man vill bli kommenterad av okända oavsett om de är aningslösa eller bara snälla och nyfikna”.

Det är kanske så Charlotte Richardsson också känner när hon berättar om att tatueringen bara är hennes. Våra kroppar tillhör bara oss. På ­sidorna 12–18 kan ni läsa om henne och om Sara Grey och Pia Johansen som också är tatuerade. De har inte gaddat sig för att
vara snygga för någon annan. De har gjort det för sin egen skull. För dem betyder tatueringarna styrka, frihet och förvandling. Och att de, och ingen annan, har makten över sig själva.

I december publicerade Aftonbladet artikelserien Den dolda svälten om problemet att många äldre blir undernärda på grund av att de får i sig för lite mat.

Eller gjorde vi verkligen det? Kanske sitter jag här och ljuger. Det menade i alla fall en läsare som mejlade strax efteråt.

”Invandrare kan ni skriva om men när det gäller våra gamla som svälter då ska det tystas ner”, skrev mannen upprört.

Det här får mig att tänka på ”nyheten” om nio­åriga Alva som valsade runt på nätet för ­något år sedan. Alva fick kvarsittning för att hon hade ett Iphoneskal med svenska flaggan på.

Den utpekade skolan blev nermejlad av argsinta människor – problemet var bara att ”nyheten” inte var sann utan påhittad av en satirsida på nätet.

När FB-användaren Mats blev upplyst om ­lurendrejeriet skrev han följande kommentar:

”Jag skiter i att det är fejk det är förjävligt ­ändå”

Det här var ju hejdlöst roligt då, men i dag, ett drygt år senare, fastnar skrattet i halsen.

Vad som är sant verkar inte längre vara så ­viktigt. I stället tycks allt fler bestämma sig för vad man vill ska vara sant och sedan letar man rätt på ”fakta” som bekräftar den sanningen. Och allt som talar emot avfärdas rätt och slätt som lögner och hittepå. Precis som läsaren som mejlade härom veckan.

Jag tror tyvärr att vi fungerar så här lite till mans. För att världen ska bli begriplig bör det helst inte dyka upp något som vänder upp och ner på allting.

Det är helt enkelt jobbigt att behöva inse att man har fel.

Just nu är ”sanningen” att allt håller på att ­braka ihop – och därför är vi oroliga. Oavsett om hotet kommer från, som i brevskrivarens fall, invandringen, eller från en ny president i USA så är vi oroliga. Och ingen förnumstig förståsigpåare ska komma och påstå att vi inte har fog för vår oro.

Har jag bestämt mig för att tidningarna bara skriver snyftreportage om invandrare och inte om äldre som svälter så är det så.

Oron har helt enkelt blivit vår nya trygghet. Den ska bekräftas, inte stillas. Och den får absolut inte ifrågasättas.

Och visst, det finns en hel del att vara bekymrad över men det finns en gräns när oron bara blir destruktiv. Som en snuttefilt för vuxna.

Jag var på en middag härom veckan och alla vi runt bordet var rörande överens om att nu är det fara på färde. Vi var jätteoroliga – och faran fanns där ute, utanför den trygga lägenheten. Vi var rädda för alla de andra oroliga.

För det är ju inte så att vi alla oroar oss för samma saker.

En stor grupp har bestämt sig för att ­invandringen är orsaken till all världens ­problem, – andra oroar sig lika mycket för ökad rasism.

Sedan sitter vi där på varsitt håll och ­väntar på systemkollapsen – och i värsta fall går det så långt att vi blundar för fakta eftersom ”det vet man ju hur det är” och ”det är förjävligt ändå”.

Sedan en tid tillbaka har våra politiker fått upp ögonen för den här oron och från höger till vänster talas det nu om att ”ta människors oro på allvar”.

Lycka till, säger jag. Själv ska jag försöka ta min egen oro på mindre allvar.

Veckans krönikör

Namn: Kristofer Forssblad Olsson.

Ålder: 50 år.

Familj: Fru och två barn.

Bor: I Hägersten.

Gör: Debattredaktör.

3 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för…

…julmust. I december drack jag oerhörda mängder. Bäst är Zeunerts på glasflaska.

2. Bästa resan går till…

…Porto. Perfekt weekendstad som svenska rese­arrangörer verkar ha missat.

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna vara utan …

…te, socker, brödrost, en radio – och numera även läsglasögon.

Jag dammade av bokhyllorna häromdagen. Det är ju nästan olidligt trist, så när jag hittade mitt gamla fotoalbum tog jag en paus. Vad länge sedan det var jag bläddrade bland fotona! Och herregud så jag såg ut! Jag vänder blad och förfasas. Där står jag med fransjackan som jag tyckte jag var ascool i. Där står jag med Pretty woman-­höga stövlar.

Där står jag med en pagefrisyr som det var meningen att den skulle se fransk ut. Men med mitt  tjocka och självlockiga hår såg jag ut som en lampskärm redan några dagar efter frisörbesöket. Och där har jag klippt luggen själv. Den skulle bli Södra Latin-rak men gick mer åt volanggardinshållet. Mitt hårs vägar äro outgrundliga.

Sen ser jag bilden på mig i en park någonstans i Fulham. Jag har den stora kavajen på mig. Vart tog den vägen? Som jag älskade den.

Jag ser bilder på mina vänner. De ser inte heller särskilt kloka ut. Jo, visst finns det en och annan snygg bild på oss, såna som man kan lägga upp på instagram en torsdag. Men de flesta skriker ”hej kom och hjälp mig”. De är rörande. Och roliga. Vi experimenterade och testade både kläder och smink lite som vi tyckte. Lite på känn. Robert Smith-eyeliner och trasig stickad tröja den ena dagen. Storrutiga skjortan den andra.

Det var inte så allvarligt. Vi ville sticka ut. Ibland blev det rätt. Ofta fel. Det var tiden innan sminkexperterna visade oss hur man skulle göra på You­tube, det var när stylisterna ännu inte hade ­talat om vad man skulle bära i vår. Eller inte ­bära. Vi var fria. Vi var häjkon bäjkon. Men vi var aldrig någonsin tråkiga.

På sidorna 20–27 har vi låtit tre ­power-kvinnor berätta om sina stilar genom tid och karriär. Lill-Babs, Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson är stilikoner, still ­going strong. De bar ­Marimekko-klänningar, byxdresser och färgglada fitness-kläder.  De var djärva och starka. Det är de fortfarande. Och aldrig ­någonsin är de tråkiga.

Han sa: ”Helena, är du en sådan där glasmänniska? En som verkar stark och hård, men när du väl går sönder, då går du verkligen sönder.”

Jag sa: ”Det är möjligt”, och tänkte på att krossat glas inte går att laga, det lägger man i en sån där igloo för återvinning, och hoppas att man fick med sig allt så att det inte ligger kvar små flisor som barnen kan få i fötterna när de glatt ovetande går omkring barfota.

Glasmänniskor är helt enkelt ett oskick, en fara för omgivningen.

Åtminstone när de går sönder.

Men vad gick inte sönder 2016, egentligen?

En junimorgon i en lägenhet i Barcelona sitter vi med våra telefoner och scrollar fram och tillbaka, men hur mycket vi än bläddrar har Brexitsidan vunnit.

En novembermorgon vaknar jag och har samma fel på telefonen. Hur jag än vänder och vrider på den påstår Aftonbladet att Trump har vunnit presidentvalet i USA.

När jag den morgonen pulsar till tunnelbanan i Rissne börjar jag gråta. Inte för att staden är lamslagen av snö, det är ju mysigt, åtminstone första dagen, och dessutom festligt med norrlänningar som skummar av raseri över oss fjantar som inte kan köra på blankis med sommardäck och inte kan forcera halvmeterssnö med skodon av något elegantare snitt än skoterkängor. Utan bara för att allting känns så overkligt.

Fler saker går sönder detta år:

Diskmaskinen spyr ut vatten över köksgolvet kvällen innan jag ska åka till Berlin, garageporten fastnar i stängt läge, vi har elavbrott i sju timmar och jag glider på sommardäck i väg och köper pizza för pengarna som egentligen tog slut redan på Potsdamer Platz. Sedan dör bilbatteriet, och när vi byter däck går mojängen man skruvar ur bultarna med sönder.

Det känns som en tragikomedi utan ände, hela hösten. Det som knäcker mig är inte de stora mänskliga katastroferna eller annat som verkligen betyder någonting. Utan det är mina fullständigt triviala problem.

– Hur ofta är du tacksam över att du har elektricitet? frågar han som tycker att jag är av glas.

Svaret är såklart: Jag är aldrig tacksam över elektriciteten. (Mer än den nanosekund den återvänder efter strömavbrottet.) Det är ingen idé att ens försöka. Om en medelklasskvinna i vår del av världen skulle skriva tacksamhetsdagbok skulle den bli så oändlig att hon inte skulle ha tid att gå till sitt hyfsat välavlönade jobb. Om hon inte bara gör copy and paste. Men det skulle bli för tråkigt. Och ingen orkar höra på lovprisningar. Bättre då att älta problem. (Som ingen egentligen heller orkar höra på.)

Och som för att fullborda fiaskot skaffar jag Tinder. Han som tror att jag är av glas är ju ändå av ett helt annat material. Första person som tilltalar mig på Tinder vill ha mitt telefonnummer omedelbart. När han inte får det skriver han ”Jävla fegis!” och min lust att ha med någon människa över huvud taget att göra svalnar betänkligt.

Det blir födelsedag, jul, nytt år. Jag skriver en lista på saker som behöver lagas och betar långsamt av den. Sedan skriver jag en över saker som inte behöver lagas, sådant jag är tacksam över. Den blir ändå ganska kort: Barnen. Hälsan. Jobbet. Vännerna. Familjen. Ett relativt välstånd. Och elektriciteten.

Och ja, jag är möjligen av glas. Men i så fall polykarbonat, en transparent termoplast med exceptionell hållbarhet.

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter.

Ålder: 47.

Familj: Stora E, 17, och Lilla O, 12.

Bor: I utkanten av Stockholm.

Gör: Featureredaktör på Aftonbladet Plus.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är….

…riven färsk ingefära i hett vatten. Men den ska tas i förebyggande syfte.

2. Sist jag blev skitför­bannad var…

…troligen något relaterat till min bil. Har numera ett väldigt aggressivt för­hållande till den.

3. Alla borde se filmen…

…de andras liv eftersom den är så himla bra.

4. Jag blir charmad när… …folk uppför sig som folk.

”Det blåser upp till storm”, säger någon. ­Vågorna slår upp mot stranden. Vid klipporna bildar det ett vitt skum. Ljudet är kraftfullt och berusande. Till och med de slöa strand­katterna har vaknat till liv. Vi promenerar i snabb takt. Upp för berget och ner för ravinen. Vi svettas. Vi beundrar det dramatiska landskapet. I några minuter står vi helt tysta: Inom oss finns draman, minst lika starka. De är slående och vidunderliga som havet. Som klipporna. Som Afrikas vind. Precis som vi beundrar naturen beundrar vi varandra.

För att vi orkar, för att vi vågar vara svaga, för att vi berättar och för att vi fortsätter kämpa och se det som är fint. Vi känner oss starka nu. Vi är fulla av energi. Tillsammans på den här resan på Fuerteventura.

Någon gång i augusti föreslog min kollega Lena Sjödell att Söndag skulle anordna en träningsresa med våra läsare. Jag, som var högst otränad efter sommarens lata dagar på stranden, skrattade och sa: Perfekt! Sedan kom oron gnagande.

Det jag inte sa högt var: Skulle jag orka? Tänk om jag är sämst? Tänk om jag gör bort mig? Tänk om jag blir blyg? Det hann bli många tänk om. Allt i onödan. Det vet jag nu när jag har tränat med Mårten Nylén. När jag har upptäckt mediyoga med Madeleine Wilhelmsson och dansat zumba med Carlos Ibañez. Vi tävlar inte. Vi skrattar! Vi svettas tillsammans och får energi av att vara en grupp. Vi är allt från småbarnsföräldrar till pensionärer. Vi stöttar varandra. Vi tar i och gör det vi kan efter de förutsättningar vi har. Efter tre dagar har alla lite ­träningsvärk, men vi mår bra. Vi lär känna varand­ra. Och havet glittrar i solen. Precis som vi. Men vi bär också på historier. En del är smärtsamma. Här finns livsöden som rör mig till ­tårar. Här finns kvinnor och män vars styrka får mig att häpna. Nu vet jag att jag skulle kunna klara allt med er. Så tack Päivi, Mi­kael, Lena, Birgitta, Emma, Sofia, Cecilia, Bo, Christina, Stig, Agneta, Carlos, Mira, Eva-Lena, Hans-Erik, Dagny, Lena, Torbjörn, Rosemarie, Hans, Malin, Mårten, Hanna, Erika, Lena, Hanna, Medi, Connie, Britt-­Marie, Madeleine, Helen, Åsa och Cecilia för att jag fick tänka, svettas och skratta med er. Tack för er generositet. Tack för att ni delade med er av era historier. Ni är helt enkelt bäst! Nu längtar jag till nästa träningsresa. Jag hoppas att ni kommer.

PS. Reportaget om träningsresan kommer i tidningen framöver – håll utkik!

Läs en bok. En som är bra. Läslistor riskerar ju lätt att bli så pretentiöst att man storknar. Men här – helt spontant och ­utan ängsliga sidoblickar –  kommer mina allra bästa boktips. Ta mig på allvar för en gångs skull.

1. Myggan Nippe och Eller Propeller av Ingvar Orre.
Lästes högt av morsan och var min första egentliga BOKUPPLEVELSE där jag på allvar trans­porterades in i en annan värld. Scenen med Nippe i giftlabbet jagar mig ännu efter 60 år. ”Myggan Nippe….” fick mig att inse fantasins storhet och den fria tankens skapande kraftt.

2. Barna Hedenhös av Bertil Almqvist.
Samtliga utom den sista i serien av böcker, som är usel. Barna Hedenhös fick mig att lyfta ögonen bortom skogsbrynet i Sollefteå. Ingen kunde som Bertil Almqvist få Omvärlden och De andra att framstå som så lockande. De som, i brist på annat att sysselsätta sig med, kallar Barna Hedenhös för rasististlitteratur vill jag bara slita öronen av. Bertil Almqvist förde världen hem till otaliga ungar ute på obygderna. Ungar som jag själv.

3. Dubbelkrut (och hans pirater) av Birger Wikström.
Tätt och sammanbitet berättad sjörövar­historia. Farsan läste den för mig när jag var liten. Och sen dess har jag alltid haft tanken på hur det kan gå i bakhuvudet. Har räddat livet på mig att antal gånger skulle jag vilja påstå. Birgers teckningar gjorde sitt till för att etsa in budskapet.

4. Blixt Gordon i kejsar Mings klor av Alex ­Raymond.
Utgavs av Sörlins förlag i Åby. Reades på Tempo i Sollefteå och inköptes av mig för 95 öre. Den första bok jag köpte och läste själv. Ingen bok kan vara viktigare än den. Fullständigt ­omtumlande upplevelse, grundlade mitt intresse för astronomi och kosmos.

5. Vredens druvor av nobelpristagaren John Steinbeck.
Kommentar överflödig.

6. Gökboet av Ken Keasy.
Kommer aldrig att läsa om den eftersom jag är rädd för att den skulle kännas daterad. Läste den tidigt på engelska när den kom ut. Glömmer aldrig fisketuren då jag satt och hejade högt och morsan undrade vad som stod på. Grymt ös från första till sista sidan.

7. Trippen eller The Electric Kool-aid Acid Test av Tom Wolfe.
Kom på svenska 1970, översatt av Gunnar Barklund. Det första jag läste i genren Den nya journalistiken. Långt ifrån det bästa Tom Wolfe har skrivit (den mannen har skrivit mycken bedrövlig dynga) men Trippen var först och boken präglade mig hyfsat rejält och det var kanske den som åtminstone till en del fick mig att läsa mer journalistik och som fick mig att växla in på det här spåret själv.
Av samma skäl som med Gökboet kommer jag aldrig att läsa om den.

8. John Dos Passos USA–trilogi.
Helt otrolig Amerikaskildring. Bör läsas i så långa seanser som möjligt. Här snackar vi transläsning. ­Illustrationerna av Reginald Marsh gör onekligen också sitt för att etsa in hela den fanta­stiska berättelsen i medvetandets bakre rum.

9. Den perfekta stormen av Sebastian Junger.
Ett oerhört drama, ett oerhört reportage om en oerhörd tragedi som kanske bara den som upplevt en vinterorkan på Nordatlanten, där vindmätaren visade 48 sekundmeter när den blåste bort, kan uppskatta.
Men det har jag gjort. Så jag vet hur de dödsdömda ­ombord på Andrea Gail hade det fram till den sista vågen: den våg som jag och Kurre ­Pettersson på Lektyr slapp.

10. Sonen (The Son) av Phillip Meyer.
Kom för ett par år sedan och är ytterligare en bok jag önskar att jag skrivit själv. Fast just den här hade jag faktiskt inte kunnat skriva bättre.

Veckans krönikör:
Namn: Svante Lidén Ålder: 64 år. Yrke: Reporter på Aftonbladet Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska i Uppsala; vuxna sönerna Magnus och Einar. Bor: Lägenhet i Uppsala. Tjänar: Knappt hälften så mycket som frugan.