Inlägg av Söndagsredaktionen

Varje gång slutar det i fullständig förnedring

av Söndagsredaktionen

MAGNUDSEDLUNDNågon hade klottrat ”Jag förlorade oskulden med en falukorv” på dansbanan vid Snapphanevägen uppe på Söderhöjden.

Det konstiga var inte klottret, utan att det fanns en dansbana.

Under de 24 år jag bodde på Söderhöjden, en del av Järfälla kommun norr om Stockholm, såg jag aldrig någon använda banan till dans.

I närheten av den lilla träbyggnaden låg en rund barnbassäng, där ungarna varje sommar plaskade omkring och smittade varandra med griskoppor. Där fanns även en flitigt nyttjad fotbollsplan, en ibland tjänlig minigolfbana och en tennisbana som emellanåt faktiskt användes för tennis och inte tjuvrökning.

Mot slutet av 90-talet dök det även upp en beachvolleyplan. Vem som kom på att anlägga en sån i ett miljonprogramsområde utan ens en tillstymmelse till beach övergår mitt förstånd, men populär blev den. I synnerhet bland områdets utekatter.

Dansbanan på ”Slödderhöjden”, som det så fyndigt kallades av utomstående till följd av den höga andelen socialbidragstagare, arbetare och invandrare som bodde där, stod däremot alltjämt onyttjad.

Ibland kunde någon lokalpolitiker använda den som scen för ett tal på valborgsmässoafton. Ibland agerade den informell fritidsgård för ­områdets tonåringar. Ibland kunde man se ett par stå och hångla på den.

Ibland brann den ner. Då byggde kommunen raskt upp den igen.

Men ingen jävel dansade, någonsin.

Och ingen kommer någonsin att dansa där, för dansbanan finns inte längre. I dag är den ­ersatt av en asfalterad yta med några bänkar. Ett förnuftigare val, kanske, men så mycket tråkigare. Känslofattigt.

Jag tänker mycket på dans numera, och ­kanske är det symboliskt att min barndoms övergivna dansbana försvunnit samtidigt som jag själv har börjat dansa.

Okej, ”börjat dansa” är att ta i. Det rör sig om några få lektioner som förhoppningsvis gör att jag överlever en brudvals.

I hela mitt liv har jag undvikit dans så långt det bara går. Jag har en motorik och koordination mest lämpad för att ligga raklång på golvet och alla de gånger jag gett mig ut på ett dansgolv så har det slutat i fullständig förnedring.

Jag dansar inte nykter. Jag dansar inte full. Jag dansar inte.

Nu ska jag dock dansa. Inför folk. Inför ­vänner och kollegor och släktingar. Inför människor jag aldrig träffat förr och ­inför människor jag träffar varje dag.

Jag förstår varför ingen dansade på Söderhöjden. Att dansa är att lämna ut sig, och samtidigt att ta plats och ­kräva uppmärksamhet. Inget av detta var något man ville göra på ”Socialhöjden” (ännu ett fyndigt öknamn) där man trängdes i fyrkantiga grå och aprikosfärgade hyreshus, i illa planerade lägenheter. Man levde tillräckligt nära sina grannar, kollegor och klass­kamrater redan som det var.

Jag förstår varför ingen dansade på ­Söderhöjden. Och jag förstår varför jag dansar nu.

För att jag är kär.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund. Ålder: 38.
Yrke: Tf redaktör på Aftonbladet Klick.
Familj: Fru, katt. Bor: Östermalm i Stockholm.
Kuriosa: Uppvuxen på samma gata som Silvana Imam.

4 x tankar i mitt huvud:
När jag blir pensionär ska jag …
… spela rollspel hela dagarna.

2 Jag får fjärilar i magen när jag…
… går på anställningsintervjuer.

I mitt hem skulle jag aldrig kunna var utan…
… MINST en vägg bokhyllor.

Jag blir kär när…
… jag läser en riktigt bra förstamening i en roman. Till exempel ”A horse, he came to understand, was missing”, från Guy Gavriel Kays The last light of the sun.

Klädd för framgång

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenJag minns ett filmklipp jag såg en gång. Där gick en äldre man runt i ett rum fullt med rosa, fluffiga klänningar. Från takkronan till skorna, allt i rummet var rosa. ”Hon bar rosa nästan hela tiden och älskade att bli sedd i rosa – hon avgudade helt enkelt färgen”, sa han, om jag minns det hela rätt.

Mannen i klippet pratade om sin mamma, romance-författaren Barbara Cartland. Även om ni inte har läst hennes böcker vet ni nog alla vem hon är. Ni har sett bilden på damen i rosa klänning, rosa hatt och en liten lurvig vit hund.

Och om ni någon gång såg henne bli intervjuad på tv blev ni troligtvis lika fascinerade av hennes yttre som av hennes tal: Brittisk överklassengelska i sin mest distinkta form. Orubblig. Aldrig villrådig eller ursäktande trots de kontroversiella och dammiga åsikter som inte så sällan undslapp hennes mun. Ju äldre Barbara Cartland blev desto mer rosa verkade hon bli. Även lösögonfransarna, rougen, läppstiftet, pudret och ögonskuggan tilltog med ökad levnadslängd: ”Det är som ett ansiktslyft, kära du”, sa hon till journalisten Angela Levin som intervjuade författaren hemma på hennes gods Camfield place i engelska grevskapet Hertfordshire.

Där i det stora gamla huset som en gång tillhört barnboksförfattaren och illustratören Beatrix Potter halvlåg Barbara Cartland i en soffa uppuffad med kuddar, rosa så klart, och dikterade sina böcker medan hennes sekreterare hade fullt sjå med att hinna anteckna varje ord. Divigt så det förslår men Drottningen av romantik lyckades diktera över 700 böcker under sin livstid. 700! Ja, banala historier om blonda, oskuldsfulla kvinnor som i slutet får den rika, långa och bredaxlade mannen. Ja, enkla berättelser om kärlek, förvecklingar och lyckliga slut. Men ändå! Hur orkade hon komma på så många berättelser på ämnet? Lekte hon någonsin med tanken på att skriva ett olyckligt slut?

Jag kan inte låta bli att fängslas av den stenhårda principfasthet Barbara Cartland måste ha besuttit. Hon var 20 år när hon gav ut sin första bok, det betyder att hon sammanlagt dikterade ihop cirka nio till tio böcker om året fram tills hon dog 98 år gammal. Ibland önskar jag att jag var lite mer som Barbara. Hon som när hon väl hittade sin grej drev det till sin spets. Fullt ut. Hela vägen utan att ängsligt blicka mot avfarter. Det var därför hon gjorde succé och blev Drottningen av romantik. Det är därför hon för evigt även kommer att bli ihågkommen som Drottningen av rosa. More is more!

På sidorna 20–23 gör vi som Barbara och kör på rosa för hela slanten. Varför motstå ett vinnande koncept?

Längtan efter att slå alla med häpnad

av Söndagsredaktionen

Webb_AnnaAnderssonJag vet förstås att det är den 31 december vi dricker champagne och skjuter raketer för att fira in det nya året. Men egentligen borde jag göra det i dag – för i morgon börjar jag jobba igen efter semestern och det är ju då man verkligen påbörjar ett nytt år.

Antagligen är det skolåren som har format mig. Sommarlovet tog slut och ett nytt läsår
tog sin början, det var så tydligt att man tog
ett steg framåt i livet. Och inför varje nytt läsår hade jag föreställningar – väldigt lika de löften man avger vid tolvslaget på nyårsafton – om hur bra det nya året skulle bli. Under sommarlovet hade ambitionerna tagit form, i form av livliga dagdrömmar om ett nytt och förbättrat jag som vid skolstarten skulle slå klasskompisarna med häpnad.

Exakt vad som skulle ha hänt med mig under sommaren varierade väl lite med åren. Ofta handlade det om att plötsligt ha blivit jättesöt. När jag skulle börja sexan handlade det antagligen om att ha fått bröst (det skulle dröja ett plågsamt år till).

Men i huvudsak handlade det nog om att plötsligt ha blivit väldigt, tja, cool. Inte för att jag någonsin var mobbad eller utanför men särskilt cool var jag sannerligen inte heller. Idealet var nog den sista akten i filmen ”Grease”, ni vet när Sandy övergav sin präktiga, duktiga flick-stil, med vid kjol och hästsvans som vippade i takt (och som jag egentligen tyckte var urfin) och i stället dök upp i stora lockar, ormskinnstajta, svarta kläder och skyhöga klackar. Vem ville inte väcka reaktionerna hon fick?

Längtan efter att slå alla med häpnad har lagt sig (lite). Men jag påbörjar fortfarande varje nytt jobbår med nya ambitioner. För det är ju under semestern man får lust och kraft att lägga om kursen i livet. Ärligt talat, vem orkar göra det mitt i vintern? När det är som mörkast och kallast och man har typ en ledig vecka men som inte är så himla ledig eftersom man då ska ta sig igenom det hinderlopp som kallas jul- och nyårsfirande.

Nej, tacka vet jag sommaren. För mig brukar det komma automatiskt efter ett par veckors ledighet, idéerna och tankarna om vad som kan bli bättre i mitt liv. Till skillnad från skoltiden handlar det inte längre om det yttre – eller okej, jag tänker mig alltid att jag ska komma tillbaka till jobbet inte direkt smalare utan mer liksom fastare i kroppen, och med en solbränna som inte är så mörk men som liksom sitter djupt, så att den syns fortfarande i oktober, ni vet.

Men oftast handlar det om att jag vill lära mig nåt nytt. Mer än ett år har jag i augusti anmält mig till nån kurs – arabiska, fransk konversation – och dessutom bokat upp en hel del teaterbiljetter och prickat för kommande konstutställningar. Jag ska bli en Bildad Kvinna.

Dessutom brukar jag faktiskt ha kommit i gång med löpningen under sommaren, och tänker alltid att jag den här gången ska fortsätta även när det blivit mörkt och kallt. Det är väl bara att köpa dubbar!

Jag vet förstås att det funkar som med vilka nyårslöften som helst; en del faller i glömska och andra når man bara halvvägs fram med. Men det kommer ju en ny sommar, nästa år.

Gott nytt år!

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson.

Ålder: 46 år.

Familj: Ingen egen familj.

Gör: Debattredaktör.

Bor: I en tvåa på Lilla Essingen.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag skulle kunna begå brott om…

… mitt liv hängde på det. Eller livet hos någon jag älskar.

2. Jag trivs särskilt bra när…
… solen gått ner efter en riktigt het dag och jag är med mina vänner.

3. Om jag är ledsen vill jag… 

… ha en kram.

4. Det vackraste ord jag vet är… 

… ”förnimmelse” för att det dels låter vackert, dels innebär ett löfte om något nästan magiskt.

Vad blir det för väder?

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenNu kommer värmen tillbaka! ”Supervärme i veckan”, ”Så länge stannar sommarhettan”.   

Löpsedlarna skriker ur sig väderprognoser, det sias och spås. När det är sommar handlar det om sol och regn och tyskvärme – på vintern är det rysskylan och snökanonerna som slår till.

Varför är det så viktigt med väder? För det är ju faktiskt det. Jag som har sen semester i år har ängsligt kollat iphone-vädret flera gånger den senaste veckan. Fint eller kallt och regn, det är frågan. Och om jag själv inte hade brytt mig hade jag ändå fått höra andras mer eller mindre välmenande kommentarer. ”Jaså du har sen semester i år, hoppas att det blir bra väder”, ”Jag har hört att det ska bli regn hela augusti, men sånt kan ju ändra sig”, ”Du, ta en sista-minuten för säkerhets skull – det skulle jag ha gjort”.

Inför vårt kära opålitliga väder är vi alla maktlösa och likt osaliga andar står vi i valet och kvalet när det vankas semester — ska vi åka bort och riskera att det blir sol här hemma? Och vem drog jackpotten och fick badväder alla sina veckor?

Men det är inte bara i semestertider vi pratar väder. Vi pratar JÄTTEOFTA väder. Med främlingar i väntan på bussen kan vi alla samsas om det ibland så bekymmersamma men ändå oförargliga ämnet: ”Oj vad det öser ner”.

Och om det inte är kallprat med folk vi inte känner är det kärvänligt med våra föräldrar. Ja, jag gjorde en snabb undersökning här på redaktionen och kom fram till att samtliga av mina kollegor hade liknande erfarenheter: Ett telefonsamtal med någon förälder undgår sällan vädersituationen. Det är snarare praxis.

– Först frågar mamma mig om barnen och Fredrik och jag frågar om henne och pappa. Hur mår vi och allt sånt. Sen när det är avklarat är det som att det är en till familjemedlem som vi ska gå igenom. Det är vädret. Mamma bor i Storsjöbygden i Jämtland och har väldigt mycket koll. Hon kan prata om behagliga sydliga vindar och ruggiga västan, om byvindar och om hur molnen och oväder går runt sjön, säger redigerar-Malin.

Jag som ibland är hemma och hälsar på min mamma i Norrtälje känner mycket väl igen det där märkliga väderintresset. Vi kan se ett spännande program på tv och så plötsligt: ”Du, kan vi inte slå över (till andra kanalen) nu så vi inte missar vädret?” Det är egentligen en uppmaning mer än en fråga och mina argument om att man kan se vädret på telefonen, på datorn, i tidningen eller bara genom att titta ut genom fönstret nonchaleras med högtidlig tystnad och ett knapptryck på tv-dosan. Mamma ska ha sin väderleksrapport och sin meteorolog och sin femdygnsprognos. I tv-rutan. Det är nu en kär tradition.

I veckans tidning har vi intervjuat tv-meteorologen Nils Holmqvist, även kallad ”snyggmeteorologen”. Det tror jag att mamma kommer att gilla.

Diabetes får väl bara gamlingar?

av Söndagsredaktionen

jan-olov_anderssonEtt telefonsamtal och livet förändras för alltid.

18 dagar tidigare. Hade kommit hem från ännu en Cannes-festival. Vågen visade­ på minus några kilon. Finfint. Rusandet mellan biografer, lyxhotell och lägenheten, mellan filmer, intervjuer och skrivandet, hade gjort sitt, tänkte jag.

Men kilona fortsätter att försvinna. Liksom aptiten på mat. Är dock ständigt törstig. Och kissnödig. Och sugen på så udda saker som två stora glas O’Boy på raken. Eller sju, åtta isglassar.

Första tecknen på diabetes, säger några i omgivningen.

Jag skakar på huvudet. Det får väl bara Peter Jihde.­ Och gamlingar. Och där är jag ju inte… väl?

Knallar iväg till vårdcentralen för möte med läkare­ och provtagning. Sedan kommer nöjes­redaktionen, som tidigare planerat, hem till mig för en vår-AW på balkongen. Tvingar för syns skull i mig ett par drinkar. Vill egentligen hellre äta isglass. En av cheferna ska just dra igång sin musik­quiz, när telefonen ringer. En jourläkare har sett mina skyhöga blodsockervärden och tycker jag ska åka till Södersjukhuset omedelbums.


Sex dagar senare.
Har, mellan barnens och Nicoles­ besök, funnit mig nästan onödigt väl tillrätta i det inrutade livet på avdelning 32.

Frukost 7.30, lunch 11.30, eftermiddagsfika, middag vid 17-tiden, kvällsfika. Sticker mig i fingrarna och kollar blodsockervärdet åtta gånger/dygn. Hur mycket snabbt respektive långsamt verkande insulin jag ska spruta mig själv med i magen fyra gånger/dag, beror på hur siffrorna på blodsockervärdet åker berg-och-dalbana mellan 3,4 och 18,9.

Träffar läkare, förstås, men framför allt under- och sjuksköterskor från Sverige, Finland, Serbien, Afghanistan och säkert några länder till och alla är så proffsiga, hjälpsamma och trevliga när de skolar in mig i mitt nya diabetesliv, att man kan bli som förälskad i hela bunten.

Men det ska man väl inte skriva, för läser någon klåfingrig landstingspolitiker detta, får hen kanske för sig att ”oj, funkar sjukvården så bra, då kan vi banta på personalen och spara ännu mer pengar”.

Klockan 15, 18 och 21 samlas många av oss i tv-rummet, för detta är precis när fotbolls-EM börjar. När Anna Brolin och ”Popsen” leder sina för- och eftersnack, har vi för- och eftersnack kring diabetes.

Ett slags ödets ironi är att enda boken som kom med i väskan till sjukhuset, är Mats Olsson-deckaren I de bästa familjer.

Som popskribent på Expressen var han en stor inspirationskälla till att bli journalist. Ska nu hans deckare, 40 år senare, bli det sista jag läser?


Nä, någon dödsskräck känner jag aldrig.
Men många andra tankar far genom skallen­ under dessa dagar. Blir man orkes­lös och tvungen att sänka arbetstempot? Får man bara äta råkost och dricka morotsjuice? Aldrig äta godis eller ta en drink?

Knappt två månader senare vet jag att det går att leva ett tämligen normalt liv. Bara lite sundare. Lite mer ­regelbundna vanor.

Vi är rätt många (minst 450 000) som har diabetes. Säkert fler, som inte vet om det ännu.

Peter Jihdes öppenhet om sin sjukdom har gjort mycket för att avdramatisera och ta bort eventuella skamkänslor.

Vi som har drabbats, är alltid noga att ha med oss våra prylar. Har dem själv oftast än så länge i en plastkasse. Men jag kan inte längre se Nyhetsmorgon, utan att fundera över var och hur Peter Jihde förvarar sin Accu-Chek, NovoRapid, Insulatard och annat i tv-studion.

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson, 61.

Familj: Olle, 17, och Greta, 16, flickvännen Nicole Mahnaz Nia.

Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen.

Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för …

… gammelmedia. Föredrar det tryckta ordet på papper, både i tidningar och böcker.

2. Jag vill bli bättre på …

… golf, som jag just har börjat spela. Svårare än jag trodde.

3. Nästa resa går …

… kanske till Estland, Irland eller Portugal, men annars absolut till Venedig och filmfestivalen.

4. Som tidsresenär skulle jag …

… förflytta mig till Liverpool i slutet av 1950-­talet, för att bli kompis med John Lennon och Paul McCartney och manager till The Beatles, då jag är för kass på att spela för att bli gruppens femte medlem.

Tulpan-porslinets revansch!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineMin kompis, som är född i början på 1980-talet, fick ett helt set med porslin som han skulle ha när han flyttade hemifrån. Ett dussin mattallrikar, ett dussin djupa tallrikar, ett dussin desserttallrikar. Inget skulle fattas honom, så han fick även dricks- och vinglas i samma serie. Allt signerat Ulrica Hydman-Vallien.

Det är fina grejer. Kosta Boda. Inte något man köper på Ikea. Det är bara det att just Ulrica Hydman-Valliens fina tulpanmotiv känns hopplöst daterat i dag. Och föga passar hennes glada, optimistiska design in i min hipsterkompis inredning som går åt 50-tal med stringhyllor och teakmöbler. Så han la ut allt till försäljning på Tradera. Resultatet: Tre skamlösa bud. Nu står allt nerpackat i källaren. Övergivet och bortglömt.

Men tiden går och en dag kanske de här tallrikarna får se dagens ljus och blomma ut igen, en dag kommer kanske några att med glädje och stolthet dricka sitt finaste vin ur de där glasen. Jag gissar på att det blir om si så där 20 år. Distansen, har jag märkt, är viktig när det kommer till inredning och nostalgi.

Det är ingen slump att jag som är född på 1970-talet inte har stringhyllor och låga mörkbruna soffbord hemma hos mig. Jag som ville ha vitt vitt vitt, gulliga volanggardiner och blommigt överkast i mitt flickrum anno 1984 fick dras med ärvda dystra möbler, ett överkast som gick i bajsbrunt och gardiner som var fulgula (däremot, tapeterna var så mycket 80-tal – ljusblå små söta blad mot vitbrokig bakgrund – som det bara gick). Nu när årtionden har passerat tycker jag att allt det där har sin charm. Jag tycker till och med att det är mysigt när jag besöker mina yngre vänner som har plockat upp och omhuldat alla de där 1960- och 1970-tals-attributen. Men ni kommer aldrig att få se vare sig orangebrun-mönstrade textilier eller volanggardinger i mitt hem (ok, jag har ändrat mig om stringhyllor  – föredrar dock vita framför originalfärgen mörkbrun).

Så nu när generationen födda på 00-talet växer upp och flyttar hemifrån kan Ulrica Hydman-Vallien-prylarna förmodligen packas upp igen. Kanske
kommer de att säljas för hutlöst höga priser på Tradera. Dagens 10-åringar kanske till och med går loss och köper några Lasse Åberg-tavlor med Musse Pigg-motiv!

I veckans tidning kan du spana in ny och gammal inredning som andas nostalgi. Allt (nästan) kommer igen.

Är det slumpen eller ödet?

av Söndagsredaktionen

ErikaScott_bloggenDet har snart gått 24 år, men bilden av hur han släntrade tvärs över gatan den där augustikvällen 1992 i Praia da Rocha på Algarvekusten,­ finns för evigt etsad i mitt inre. Jag minns hur jag tyckte­ att han var den läckraste varelse jag ­någonsin sett, hur hans isblåa blick fick min maggrop att pirra och hur mina kinder hettade under hans torra, varma händer.

Var det kärlek vid första ögonkastet när vi träffades, jag och min man, Dan? För mig kändes det så. Det existerade inget ”kanske”, inget ”om”. Det fanns inga behov för låtsaslekar och spel om ­oåtkomlighet.

Vi var från första stund smått sinnessjukt attraherade av varandra. Praktiska banaliteter som att vi kom från olika kulturer och var bosatta på var sin sida om Nordsjön – jag i Stockholm, han utanför London – förmådde inte hindra det som våra hormoner beordrade oss att göra: Älska varandra!


Innan ni blir alldeles spysjuka
av min passion för min äkta hälft, kan jag lugna er med att ­inten­siteten har dämpats genom åren och att ­poängen med anekdoten inte alls har med ­romantik att göra, utan hur det kommer sig att vissa händelser tycks förutbestämda. Jag och min väninna var egentligen på väg till Grekland, men ändrade flygdestination i sista stund från Heraklion på Kreta till Faro i Portugal.

Slumpen eller ödet?

Oavsett – ingivelsen kom att forma hela mitt vuxna liv, något som jag har funderat mycket på. Vad hade hänt om vi inte hade bokat om charter­biljetterna? Hade jag och Dan träffats ­ändå, vid ett senare tillfälle?

Ett annat exempel, som är så magiskt att jag får ståpäls av att tänka det, kommer också från vår familjehistoria. 1996 köpte Dan en springer spaniel­-valp till sin mamma Chris. Hunden fick namnet Millie och eftersom hon var familjens första ”bebis”, blev hon en fullständig självklar del i våra egna barns liv (Joel föddes 1997, Freja år 2000).

Att förlora ett husdjur är alltid sorgligt, men för våra barn var det nästan (med betoning på nästan) som att ett storasyskon gick bort när den vackra svartvita tiken somnade in den 4 februari 2009. Min svärmor bestämde att hon inte under några omständigheter skulle skaffa någon ny hund. Mest för att Millie var oersättlig, men hon radade också upp mer osentimentala argument för hur opraktiskt det skulle vara:

– Hundar hårar, de ska promeneras, matas, och en blir ju så bunden.


Men så, några år efter
Millies frånfälle, stötte hon på Poppy. Springer spanieln, som satt bunden utanför svärmors lokala Lidl-butik, var en kopia av Millie med sin svartvita färgteckning och samma nyfikna blick. Chris kunde­ så klart inte låta bli att stanna till för att gulla en stund. När ägaren kom ut från mataffären och såg hur kärleksfull min svärmor var mot hunden, sa hon:

– Vill du ha henne?

Kvinnan hade, av olika anledningar, inga möjligheter att behålla Poppy, och Chris kunde inte motstå erbjudandet, trots raddan av skäl för hur ­besvärligt det skulle bli.

När min svärmor fick veterinärhandlingarna visade det sig att Poppy var född samma år, samma dag som Millie hade gått bort. Den 4 februari 2009.

Slumpen eller ödet?

Vad tror du?

Veckans krönikör

Namn: Erika Scott, 50. Familj: Dan, 47, barnen Joel, 18, Freja 16, hundarna Monty, 6 och Tuff, 8. Bor: På Södermalm i Stockholm. Gör: Är ansvarig för Aftonbladets samtliga magasin.

5 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… förmodligen tycka att jag var väldigt lik mig själv. Och Pernilla Wahlgren.

2. Det äckligaste jag vet är …

… ormar och när människor hostar eller nyser rakt ut i det gemensamma andningsutrymmet.

3. Världen vore bra ­mycket vackrare om …

… solen alltid sken.

4. Ett ord jag ­använder alldeles för ofta är …

… ”jajemen”.

5. Jag rodnar när …

… jag skäms.

Därför behöver vi gulliga djur!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDet finns ett gammalt filmklipp på nätet. Det är en mammapanda som sitter och tuggar i sig blad och framför henne ligger hennes jättelilla pandabebis och sover. Allt är frid och fröjd. Mammapandan mumsar nöjt. Då nyser den jättelilla pandabebisen plötsligt jättehögt och stora mammapandan blir så rädd att hon hoppar till och det ser både roligt och gulligt ut. Jag tror jag har sett det filmklippet hundra gånger. Ibland när jag var stressad eller arg eller på något annat dåligt humör blev ”Baby panda sneezing” min meditation. Jag tittade på klippet och så blev jag lite gladare, lite lugnare, lite bättre.

I dag svämmar sociala medier över av gulliga djur och man kan ju tänka sig att vi borde ledsna. Har det inte gått ­inflation i alla söta djur som gör roliga saker?

Svaret är så klart nej. Du kan tröttna på fondväggar, militärgrönt och chips med grillsmak. Men du kan ­aldrig tröttna på gulliga djur! I alla fall inte om du är som oss här på Söndagsredaktionen (två djurfilmer om dagen är vårt motto). Eller som större delen av befolkningen, om man nu kan tolka alla de djurklipp som läggs upp och delas varje dag på Facebook och Instagram som ett tecken på ett slags majoritetsgillande.

Gulliga djur på nätet är precis allt som är bra med att ha djur men du slipper sönder­klösta soffor,­ krossade blomkrukor och du behöver inte oroa dig över sjukdomar och veterinärbesök.

–Man behöver inte tömma Grumpy Cats låda, eller gå ut och köpa mat till Benji mitt i natten när det ösregnar (för man glömde göra det tidigare), utan man kan bara åååhhhhh!, säger kattvideo­knarkaren Magnus.

På sidan 12 har vi träffat Hector som har 900 000 följare på Instagram. Hector är en frustande, vankande, butter men ack så kelig engelsk bulldog. Vad är det då som gör att vi mår så bra av att se bilder på Hector­ och alla andra djur? Jo, förutom att de är roliga och får oss att skratta frigör åsynen av söta djur, enligt forskare, må bra-hormonet dopamin i våra hjärnor. Vi är helt enkelt ett gäng dopaminister!

Eller som min kompis sa: Minst tre gulliga djurklipp om dagen behövs om man inte ska bli helt galen i den här hemska världen.

Torpardrömmen var bäst som dröm

av Söndagsredaktionen

Fredrik_RundkvistTrots brexit-hysteri och finansiell oro och en allmänt skakig börs så är det full rulle på den svenska bostadsmarknaden. Så här års är det fritidshusen som står i fokus. Den genuint svenska torpardrömmen frodas som aldrig förr och spekulanterna står i kö.

Det ska gärna vara ett gammalt hus, en timrad kåk från 1800-talet, något som byggnadsminnesfolket i Gysinge skulle göra vågen för.

Helst ska det vara en sjötomt, såklart, med egen strand och egen brygga för båten och allt det där.

Just nu kan hugade spekulanter exempelvis bjuda på en strandtomt i Segmon för futtiga 195 000 spänn. Det låter onekligen som ett drömställe till en rimlig peng.

Tomten ligger vid Borgvikssjön i en del av Värmland som jag råkar känna mycket väl.

Borgvik är en av alla dessa små bruksorter som ­lidit sotdöden sedan att industrin lagt ner och flyttat någon annan stans. Den är mest känd som författaren Göran Tunströms födelseort. Göran Tunström är mest känd som killen som skrev Juloratoriet.

I dag har orten återuppfunnit sig själv, med ­caféer och hantverksverksamhet och konferens­anläggning i de gamla bruksbyggnaderna.


Tanken på en egen sjötomt
i närheten av den fantastiskt pittoreska bruksorten vid vattnet är onekligen lite lockande.

Egen båt i sjön. En fisketur med sönerna en tidig morgon. Långa luncher under susande björkar. En kall pilsner på verandan på kvällen med en kompis på besök.

Låter ju hur fint som helst, eller hur?

Men. Jag råkar veta att verkligheten ser annorlunda ut. Jag föll nämligen till föga för liknande torpardröm.

Stället hade allt: Ett nyrenoverat 1800-talshus i skogen, helt ostört men ändå med grannar alldeles intill. Äppelträd som blommar i maj, höga hängbjörkar och en fantastisk utsikt.

Men när jag för femte semestern i rad stod med motorsågen i högsta hugg och fällde träd drabbades jag plötsligt av en insikt.

Nämligen att det finns två sorters människor:

De som mår bra av torparlivet.

Och de som inte gör det.

Insikten drabbade mig sedan jag återigen ägnat­ i stort sett all ledig tid på semestern åt att fälla sly, rensa hängrännor, laga trappor, olja och slipa utemöbler, måla hus, jaga ogräs i rabatterna, beskära äppelträd, hugga och trava ved, jaga kärs eller kirs­kål eller vad den där förbannade växten nu kallas.

För att inte tala om alla timmar på åkgräsklipparen (jo, faktiskt, med en gräsmatta stor som ett antal fotbollsplaner är det mer eller mindre nödvändigt).

Det slog mig att jag hade kunnat ha haft lika kul på ledigheten om jag tagit sommarjobb på parkförvaltningen.

Då hade jag dessutom fått betalt för slitet.


Med facit i hand slet jag
som ett djur
hela somrarna och hade egentligen aldrig tid med några fisketurer med sönerna eller långa luncherna under
susande björkar eller besök av kompisar. Eftersom jag hela tiden jobbade.

På ett ögonblick blev jag fullständigt fri från alla torpardrömmar.

Jag insåg att jag absolut inte var gjord av det rätta torparvirket.

Botad. Förhoppningsvis för gott.

Så jag la ner sågen och samlade sönerna och hustrun till ett snabbt familjeråd.

Och de behövde ingen särskild övertalning. I stundens allvar medgav hustrun att hon drabbats av lappsjuka redan efter första sommaren i torpet men hållit god min för familjens skull.

Äldste sonen brukade sedan något år tillbaka börja tjata om att få åka hem till stan igen redan innan vi ens kommit ut till stugan, så honom visste jag att jag inte behövde övertala.

Och lillkillen visade sig vara genuint trött på brunt insjövatten och en badstrand täckt med äcklig avföring från horder av kanadagäss. Han längtade efter att få bada i blått vatten. Så det visade sig vara ett enkelt beslut.

Några månader senare var huset sålt. I morgon åker vi till Sardinien.

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist

Ålder: 49 år

Bor: Lägenhet i Stockholm

Familj: Fru och två barn

Yrke: Journalist på Aftonbladet

4 x tankar i mitt huvud

Jag är oerhört svag för… en bra historia.

Jag vill bli bättre på… att gå och lägga mig i tid.

Nästa resa går till… det vet man aldrig i det här jobbet.

Som tidsresenär skulle jag… förflytta mig till onsdagen 22 juni 2016 för att försöka hinna flytta mitt sparkapital innan Brexitkraschen.

Låt oss fira modet!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineDet är den 12 februari 2008 och i staden Oxnard i Kalifornien har några av eleverna på EO Green junior high school samlats i datasalen för att skriva uppsats om Anne Frank. Temat är tolerans. Då  plötsligt hörs en hög knall. Läraren tror först att någon har haft sönder en dator.

– Det lät som om en ballong smällde, säger en av eleverna.

Men det var varken en dator eller en ­ballong som lät. 14-åriga Brandon McInerney står upp mitt i rummet, i handen håller han en pistol. En till knall hörs och sen faller 15-åriga Lawrence ”Larry” King ihop.

Larry har blivit skjuten två gånger i bakhuvudet. Brandon springer därifrån men grips senare. En död 15-åring. En 14-årig mördare. Varför hände det här? Just det försöker dokumentärfilmaren Marta Cunningham ta reda på. Under fem år byggde hon upp ett förtroende bland vuxna och ungdomar i det lilla samhället. Resultatet Valentine road ­berättar en historia om homofobi, rädslor, rasism, utanförskap och om vuxna som sviker gång på gång på gång.

Larry King hade hela livet fått kämpa, men nu när hen placerats i ett hem för misshandlade barn kunde hen äntligen börja bli den hen ville vara. Larry sminkar sig och går i högklackade stövlar. Larry har vänner men blir också ofta mobbad. Några lärare tycker att Larry borde hålla ”det där hen håller på med” inom sig.

Alla hjärtans dag närmar sig och till den här tiden hör en lek: Man säger namnet på någon man gillar eller tycker är söt, sedan måste man gå fram till den personen och fråga chans. Larry säger Brandon.

– Brandon tyckte att det var jättepinsamt när Larry kom fram och frågade chans inför alla kompisar, säger en av eleverna.

En barnslig lek med förödande konsekvenser. Någon dag efter avlossar Brandon de två dödande skotten.

Att en 14-åring tycker det är så hemskt att man måste döda för att någon av samma kön blir kär i en, säger inte så mycket om gärnings­mannen som det ­säger om samhället. Om de vuxna som ­lever där.

Det svindlar när jag ser Valentine road.  Det svindlar när en lärare säger att hon har full förståelse för att Brandon sköt Larry.

De är lärare, jurister och jurymedlemmar och de upprepar: Om Larry inte hade sminkat sig, inte hade klätt sig som hen gjorde, inte hade visat sin läggning öppet hade det här aldrig hänt. Kontentan: Det är Larrys fel att Larry blir mördad.

Det finns ljusglimtar i den här filmen. Några av ungdomarna visar en värme, omtänksamhet och en klokskap som vida överträffar de vuxnas. De visar stort mod i ett samhälle som bygger på rädsla. Det är det modet som firas nu när Pride Stockholm drar i gång. Det och rätten att få vara sig själv och älska vem man vill.

Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) utsattes 25 000 personer för homofobiska hatbrott 2013. I Sverige.

Därför är Pridefestivalen årets viktigaste festival!

OBS! I filmen Valentine road säger Larry, enligt en lärare, att hen vill bli kallad för Letitia precis före mordet. En lärare kallar Larry för transsexuell, en annan säger gay men i amerikansk press använder de begreppet ickebinär identitet när de skriver om Larry och fallet. Jag använder det könsneutrala pronomet hen eftersom Larrys könstillhörighet är och förblir okänd. Valentine road finns att se på HBO Nordic.

Sida 29 av 82
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson och Kristina Jeppsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB