Tänk så mycket tid vi kommer att få när barnen flyttar hemifrån!

Äntligen kan vi resa, gå på konserter och äta på restaurang precis när vi vill.

Så skulle det kunna vara – men så blir det inte alltid. Tvärtom, för många par tappar livet mening när barnen flyger ut ur boet.

– Det är inte konstigt, säger familjeterapeuten Görel Fred.

– Att uppfostra barn är väldigt existentiellt och åren när de bor hemma är oerhört uppslukande för de flesta. Det är naturligt att känna sorg, förtvivlan och uppgivenhet, starka känslor som inte sällan går ut över förhållandet.

I veckans Söndag får du tipsen som räddar relationen när ungarna är utflugna.

Missa inte heller reportaget om hotellet som om och om igen drabbats av ond bråd död. Vilar det en förbannelse över Hotel Cecil i Los Angeles? Många skulle svara ja på den frågan.

Jag mår bra. På hedersord.”

Men läkaren och kirurgen Dr. Mark Greene mår inte bra. Han är inte ok. Greene sätter sig på pendeltåget och medan skyskraporna i centrala Chicago rullar förbi utanför fönstret börjar han gråta.

Bilden tonar ut i svart, avsnittet slutar och ett av tv-historiens värsta nattskift är över.

Själv hade jag ont i bröstet. Det kändes som att jag inte hade vågat andas på en timme. Jag stängde av tv:n och satt och lyssnade på hur klockan tickade ute i köket.

”Tick-tack, tick-tack, tick-tack.”

Det är inte meningen att låta dramatisk, men det finns alltid ett före och ett efter för det mesta. Och ­efter avsnittet Love’s labor lost som sändes 1995 i USA – det firar 20-årsjubileum i mars – kunde jag ­inte titta på tv-serier på samma sätt längre. Ögonen och ­öronen tvingades växa upp på en timme, inklusive reklam.

I dag, när det finns fler kvalitetsserier att välja bland än vad en normal människa hinner konsumera, är det svårt att beskriva vilken betydelse City­akuten hade.

Dramaserier, och framför allt då amerikanska ­dramaserier, var mest olika varianter på Dallas – osannolika berättelser om osannolika människor med perfekta frisyrer och tänder. Vissa av dem återuppstod till och med i duschen. Ur den synvinkeln var Cityakuten en blodig skalpell bland insmickrande kattungar.

Den skakiga handkameran och snabba klippen som fångade stressen på akutmottagningen, rollfigurerna som brottades med liknande problem som man själv skvallrade om i Kiruna en tisdag i oktober, dialogens vardagliga ton – allt var nytt och banbrytande.

Med tiden skulle Cityakuten bli ett mer ordinärt drama med krystade vändningar och intriger. Men de första säsongerna lyfte en av televisionens populäraste arketyper, sjukhusserien, till en ny och intensiv nivå.

Varenda rollfigur i ensemblen var en stjärna som i princip skulle kunna bära serien ensam:

Dr. Doug Ross (George Clooney), Dr. Peter Benton (Eriq La Salle), läkarstudenten John Carter (Noah Wyle), Dr. Susan Lewis (Sherry Stringfield) och min favorit Dr. Mark Greene (Anthony Edwards).

Det var min mamma som upptäckte Cityakuten i vår familj. Serien gick i 15 säsonger mellan 1994 och 2009. Frågan är om hon missade ett enda avsnitt ­(totalt 331 stycken). Jag brukade höra vinjettmusiken bakom mina föräldrars sovrumsdörr varje vecka när jag försökte plugga.

Mamma jobbade på Apoteket och i efterhand kan jag förstå vad hon identifierade sig med. Som få ­andra serier lyckades Cityakuten fånga arbetarvar­dagens malande köttkvarn och ”äta, sova, dö”-rytm. Efter nästa skift kommer ett till. Man stiger upp på morgonen, går till jobbet, kommer hem, lagar mat, tittar på tv, går och lägger sig och börjar om när klockan ringer. ”Vem har sagt att livet ska vara roligt hela tiden?” som min pappa gjorde till sitt mantra när jag växte upp.

För personalen i Cityakuten slutar inte de skadade kropparna rulla in. Och i Love’s labor lost, som be­lönades med fem amerikanska Emmys, miss­bedömer Dr. Mark Greene en gravid kvinna och gör en fatal feldiagnos.

Han kämpar med de blodiga konsekvenserna under resten av det outhärdliga ­avsnittet, minut för minut och sekund för sekund. Barnet överlever skräcknatten men mammans liv går inte att rädda.

När Dr. Mark Greene sätter sig på tåget och åker hem dundrar den tysta men obarmhärtiga insikten som byggde de gyllene åren av Cityakuten ut genom rutan.

Han ska göra det här igen. Och igen. Efter nästa skift kommer ett till.

”Jag mår bra. På hedersord.”

Veckans krönikör:

Namn: Markus Larsson.  

Ålder: 38.

Familj: Mor, far, storebror, sambo. 

Gör: Rockjournalist på Aftonbladet. 

Bor: I hyresrätt i Stockholm.

3 x tankar i mitt huvud:

1 Jag skrattar högt när …

… kakmonstret snor kakor från Kermit.

2 Världen vore bra mycket vackrare om …

… fler filmer var som animerade storverket Frost. Och om fler människor var som snögubben Olaf.

3 Jag avskyr shots, men …

… säger inte nej till en cajun martini på Jones i New York. Ett av världens sju underverk.

Jag har varit med i tv en enda gång i mitt liv. Det var i en debatt som handlade om socker på barnkalas. Eftersom jag var en av få människor som fortfarande hade något positivt att säga om sötsaker till barn kallades jag in till ett direktsänt program i SVT.

Socker ställer till med många bekymmer, jag vet. Jag är inte heller den som förordar läsk i nappflaskor till bebisar. Fast ärligt talat – skäller inte alarmisterna mot fel träd?

Ett problem som alltid nämns i de här sammanhangen är ”sockerchock”.

Termen existerar inte inom medicinen, men borde kunna översättas till ”överdrivet glada barn på kalas”. Det vill man inte ha, inte ens en gång om året. Särskilt inte om man är modern storstadsmänniska som bor i en 2:a med Stockholmsvita väggar och dyr soffa. Så lösningen blir att trixa med foderstaten i stället.

Jag har provat både sockerfri kaka och sockerfritt julbord och ja – det fungerar! Man kommer till bjudningen med drömmar om glass med sirlig chokladsås och möts av en chokladboll förrädiskt lik en riktig. Bara att den här smakar kakao och spån. Man blir så där alldeles passande, lagom glad. Eller ”lugn”, som det heter när det gäller barn.

Men det finns andra metoder för att uppnå detta ideal.

När jag var ung bodde vi i ett hus mitt ute i skogen. Mina föräldrar var ständigt ute och grejade på gården. Häst ut, hund ut, bära vatten, mocka skit, häst in. Vi barn ägnade oss åt det som stod till buds: Att klättra i träd, rulla nerför slänter, bygga kojor. När vi blev hungriga och klagade på att det inte fanns någon mat blev
svaret alltid att hela kylen var full. Där fanns ju både cornflakes och lättmjölk. Ni vet, sådan mat som sockerbeivrare helst skulle förbjuda för att man blir så hemskt beroende av den.

Eller inte. Om man inte åt flingorna inom två minuter blev de till en sladdrig, tjock gröt på botten. Jag och brorsan ställde ifrån oss tallrikarna med avsmak och klättrade tillbaka upp i tallen. När dagen var slut var vi varken sockerchockade eller övergödda.

Men det var då det. Barn klättrar inte i träd numera. Moderna barn går nämligen knappt ut över huvud taget.

”Mamma, jag fryser! Det är kallt, får jag gå in nu?”

Följt av: ”Får jag leka med Ipaden? Snääälla mamma?”

Läste en krönika skriven av en adhd-expert som konstaterade att unga i dag rör sig så lite
att deras bålmuskulatur och balans aldrig utvecklas fullt ut. För att träna upp sig behöver barnen klättra, rulla, hoppa, krypa och gå. Inte i 20 minuter, utan två till tre timmar om dagen! Samtidigt har antalet elever med adhd ökat radikalt. Barn har svårt att sitta stilla i skolan och lägger sig till med diverse ticks. Problem som sockerhatarna nog helst skulle förklara med – tada – socker.Det kan finnas skäl att se över kosten till våra barn. Men framför allt är det dags att jaga upp småttingarna i träden. Låt dem klättra upp och ner för närmsta tall i några timmar och kolla sedan hur många barn som är ”sockerchockade” när de kommer ner.

Veckans krönikör:

Namn: Sara Milstead.

Ålder: 37.

Familj: Maken David och sönerna Arvid, 4, och Ambjörn, 5 månader.

Bor: Stockholm.

Yrke: Reporter.

5 x tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…

… börja ta mina epilepsitabletter igen.

2 Det äckligaste  jag vet är…

 … parfymdoft.

3 Jag skrattar högt när…

… jag försöker få bebisen att le.

4 Ett ord jag använder alldeles för ofta är… 

… pank.

5 Jag rodnar när …

… jag ser min egen bildbyline.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på husläkarsystemet vi har här i Stockholm.

När det infördes fick jag en broschyr i brevlådan med bilder på olika läkare. Sedan var det bara att välja. Ska jag ta han som ser lite barsk ut, eller den unge vältränade? Med eller utan skägg, vad känns bäst? Eller kanske en kvinnlig läkare?

Ett besynnerligt system. Jag minns inte vem jag valde och jag vet inte om jag någonsin har träffat min husläkare då jag har tvingats besöka vårdcentralen.

Men det finns en läkare man lita på  – och det är Gunilla Hasselgren. Varje måndag öppnar hon sin mottagning i SVT:s Fråga doktorn.

I tolv år har hon svarat på tittarnas frågor och den här veckan guidar hon Söndags läsare till ett sundare liv.

– Många tror att det krävs en jätteförändring för att vinna hälsopoäng. Då blir tröskeln för hög. Men jag lovar, det är små förändringar i rutinerna som gör att man ändrar livsstil, säger Gunilla.

Tillsammans med pt:n Sofia Åhman har Gunilla Hasselgren satt samman ett program som får dig i form på bara åtta minuter om dagen!

Missa inte heller vår långa intervju med årets stora skräll-deltagare i Let’s dance: Ingemar Stenmark!

I butik hela veckan från och med söndag, som vanligt.

Ni som har läst Söndag genom åren kommer säkert ihåg vår nöjeskrönikör Mats Strandberg. Varje vecka fram till 2013 spanade han in trender i kändisvärlden  – men samtidigt hade han ett annat projekt på gång som tog allt mer tid: Engelsforstriogin.

Böckerna, som Mats skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren blev så klart en succé. Och nu har den första delen blivit hyllade filmen ”Cirkeln”. Ny succé, den här gången med hjälp av Benny Andersson och hans son Ludvig som har producerat.

I veckans Söndag berättar Ludvig Andersson om resan in i filmbranschen, om uppväxten i skuggan av Abba – och om hur han hamnade i missbruk som 22-åring.

Förra veckan klankade vi till det här på Söndag vilket inte har gått obemärkt förbi hos er läsare. Vi missade att lägga in Fråga Terry-sidorna i tidningen. För att kompensera för detta får ni den här veckan hela fyra sidor med svar från Terry Evans.

Ha en bra vecka!

När hon träffade Jan Guillou i tv blev det storbråk. Pernilla Wahlgren har utsett henne till ”den vidrigaste människan i dokusåpans historia”.

Gunilla Persson själv förstår inte vad hon har gjort för fel.

”Jag har tagit hand om min allvarligt sjuka mamma i fyra år. Hur många gör det egentligen”, berättar hon i veckans ”Samtalet” i Söndag.

Hollywoodfrun alla har en åsikt om är tillbaka i TV3:s ”realitystjärnorna på godset”. Innan hon flög tillbaka till Los Angeles satte hon sig ned med vår reporter Anna Flemmert och berättade om sin bakgrund, om jakten på en ny man, om hatet mot henne och bråken kring nya realitysåpan.

Annat du inte ska missa i veckans Söndag: Vårens trendiga jeansguide, Glutenfritt – smarriga recept för matsäcken, Supervulkanerna – underjordens tickande bomber, Vinn en makeover hos trendfrisören … och mycket, mycket mer!

Att variera vardagsmaten är inte det lättaste. Hemma hos oss tröttnade vi på pasta tre dagar i rad och gjorde upp ett schema. På måndagar körde vi på färs, på tisdagar fisk, på onsdagar soppa, på torsdag något vegetariskt och på fredagar kyckling.

Smart tyckte vi – men ganska snart började protester höras från en den ena, en den andra. ”Måste vi äta den där laxen med fetaost igen?” och ”Jag är inte sugen på currykyckling, det åt vi ju alldeles nyss”.

Vi hade helt enkelt för få rätter att gå runt på.

Det här försöker vi råda bot på i veckans Söndag. Vår matreporter Johan Gunnarsson har ställt sig vid grytorna och tagit fram 12 nya, enkla och lyxiga vardagsrecept. Fyra kyckling, fyra färs och fyra lax.

Missa inte heller vår långa intervju med programledaren Pernilla Månsson Colt som just nu syns i SVT:s serie ”Husdrömmar”. Själv har Pernilla en egen dröm som hon avslöjar i tidningen.

I butik från Söndag som vanligt. Missa inte!

Om den kulturmarxistiska safarin på ­söder vill jag berätta.
Affärsidén kom till mig en efter­middag i oktober då jag satt och tyckte synd om mig själv över en öl för 29 spänn på någon­ av alla dessa bedagade kvarterskrogar på söder­malm i Stockholm. En stadsdel som delar av den svenska befolkningen har fixerat sig vid.
Alla som skriver i tidning och någon gång råkat antyda att det kanske inte är helt okej att bränna ner moskéer eller begått misstaget att förespråka en mer liberal kriminalpolitik än att invandrare ska dömas till döden eller utvisas för minsta snatteri vet hur det ser ut i mejlkorgen i dagar efteråt:
Svavelosande utläggningar om skribentens ­intellektuella kapacitet, sexuella läggning och hjärntvättade ideologiska tillhörighet. Avslutas med en obligatorisk harang om att ”Ni på Söder inte vet ett dugg om hur verklighetens folk har det i det mångkulturella experiment som det moderna ­Sverige utgör”.
I föreställningen ingår att stadsdelens population till övervägande del består av vänsterextremister, lesbianer och annat löst folk som troligen jobbar inom­ gammelmedia och som under alla omständigheter inte drar sig för att hävda att även vargar, samer och folk från Afrika har ett existensberättigande.
En myt som får sin näring på de kloaksajter där en liten grupp insiktsfulla skribenter driver teser om att Sverige såsom vi känner landet hotas att förgöras av ­feminister och muslimer som har ingått en ohelig allians. Allt för att kunna  ta makten och tvinga på pursvenska lastbilschaufförer genuskurser och halal-slaktade köttbullar.

I denna världsbild finns det inte utrymme för sanningar i stil med att Södermalm politiskt är en förhållandevis borgerlig del av Sverige där moderaterna i det senaste valet blev största parti med drygt 20 procent av rösterna.
Ölen betalades, jag satte på mig rocken och gick hem och författade en annons som publicerades på Blocket.
”Kulturmarxistisk safari på Södermalm! Journalist med bildbyline i Aftonbladet tar er med på tur till adresserna där lögnhalsarna i fulmedia breder ut sig i skattesubventionerade bostadsrätter! Endast 100 kronor!”.
Jag trodde inte att någon skulle lystra till mitt ­erbjudande. Ingen föreställning kunde vara mer ­felaktig. Nästkommande söndag hade en ansenlig mängd människor samlats på Nytorget, kulturmarxismens själva centrum, platsen där Jimmie Åkesson blev tårtad för något år sedan.

27 män och tre kvinnor, vilket i varje fall enligt min mejlkorg är en representativ fördelning mellan könen i den kategori av befolkningen som är besatt av dessa kvarter.
Första anhalten var Folkungatan 32. Här bor en bildredaktör på TV4, en latmask till poet som fick ett stipendium 1982 och en 22-årig kvinna som driver en illasinnad ­feministisk blogg.
Ett sus av besvikelse hördes då jag berättade att hon jobbar extra inom vården för att klara hyran och endast deklarerade för 97 000 i inkomst förra året.
– Och här på Katarina Bangata 24 bodde en gång Slas. I en etta på tredje våningen huserar i dag i andra hand en ung man som ibland skriver i ­Politism. Ni kanske aldrig hört talas om sajten, men det är en mycket ­farlig publikation långt ute på vänsterkanten. Det finns skäl att se upp.
Så där fortsatte jag en timme. ­Gata upp och gata ner. Publiken nickade intresserat och hummade då och då. När allt var över inkasserade jag 3 000 kronor.
Nästa söndag dök 103 personer upp, så snart är jag lika rik som Kamprad.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Yrke: Journalist.
Ålder: 50.
Bor: Södermalm.
Familj: Sonen Henry.

6 tankar i mitt huvud:
1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… springa och gömma mig.

2 Det äckligaste jag vet är …
… lappskojs.

3 Jag skrattar högt när …
… jag ser någon av Woody Allens bättre filmer.

4 Världen vore bra mycket vackrare om …
… mänskligheten upphörde att existera.

5 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… således.

6 Jag rodnar när …
… jag fyller år och får för mycket uppmärksamhet.

Det är en svettig augustidag i Sarajevo och min kollega och jag pausar biobesöken för en historielektion.

Filmfestivalen har arrangerat en tur till tunnelmuseet i utkanten av staden och tillsammans med turkiska regissörer, holländska journalister och ungerska filminköpare ­stiger vi ombord på den chartrade bussen, ledda av en ung volontär.

En nyfiken man ställer frågor om museet och tunneln till den unga volontären. Hon lyfter skeptiskt på ena ögonbrynet. ”Jag vet ingenting om tunneln. Jag var inte född då”.

Den nyfikne mannen får snällt sätta sig på sin plats och volontären börjar småprata med busschauffören i stället.

Och jag häpnar en aning inombords. Inte för att hon inte visste något om tunneln, utan för att hon tyckte att ”jag var inte född då” var en rimlig förklaring till det.

Ungdomlig och övergående egocentrism, måhända.

Men synsättet finns inte bara hos 19-åriga bosniska filmfestivalvolontärer.

Jag har bekanta fyllda 30 som ogenerat använder ”jag var inte född då”-argumentet. Dock har jag ännu inte mött någon över 50 som avfärdar okunnighet kring exempelvis Antiken eller Första världskriget med den frasen. Och jag hoppas att det inte bara är en tidsfråga.

För tänk om Filip och Fredrik skulle vägra svara på frågor i På spåret som rör händelser före 1973. ”Nja, det där Sapporo-OS verkar ha varit före vår livstid, fråga om något modernt som vi kan i stället”.

Eller tänk om Centerpartiets ledare Annie Lööf, född 1983, skulle påstå att folkomröstningen om kärnkraft 1980 aldrig ägt rum.

Det vore absurt. Även om inställningen ­annars kan tyckas oskyldig, och har sina för­delar för oss andra.

”Jag var inte född då”-folket vinner till exempel aldrig i Trivial Pursuit.

Men historielösheten är också potentiellt livsfarligt. ”Tvångssteriliseringar, säger ni? Det är inget jag har upplevt.” ”Förintelsen? Den vet jag ingenting om, jag var inte född då”.

Utan koppling till det förflutna kan man inte se samband och konsekvenser. Och konsekvenserna av det kan bli förödande.

Tunneln i Sarajevo byggdes mellan 1992 och 1995 mitt under brinnande krig. Den förband de bosniska ­delarna och användes för att ­transportera mat, vapen och människor. Tunnelmuseet, där man dubbelvikt kan gå en kort bit i originaltunneln, ligger i ett vanligt bostadshus.

Enligt Vladimir Zubic, vice ordförande i ­kommunfullmäktige, är syftet med museet ­följande: ”En påminnelse för alla, så att ­något som den här tunneln aldrig ska ­behöva användas igen. En plats där unga människor kan studera vår ­nutidshistoria och ett bevis för att vår historia aldrig glöms bort.”

68 000 000 000.
Sextioåtta miljarder.
Det är alltså inte antalet gånger ”Tomten” nämndes i december ­månad, i en normalstor svensk familj, utan summan som vi i Sverige satte sprätt på runt jul.
Ursäkta mig, men det är ju för fan helt sjukt.
Handelns utredningsinstitut gjorde den prognosen för ett tag sedan, hur man nu gör en ­sådan prognos: ”Nu ska vi se då…”?
Hur kunde det gå så långt? Hur kunde vi luras in i det här kommersiella dravlet? Ruljansen? Julen är ju ingen högtid längre, det är en affärsmodell, som bygger på att folk tror att man kan köpa sig lycka eller tillfredsställelse.
Genom att få eller, för all del, genom att ge bort någonting dyrt.
Det funkar inte.
Det är klart att vi ska ge varandra saker, ­skämma bort någon vi tycker väldigt mycket om, äta gott, klä en gran, umgås och spela Uno.
Men det måste väl finnas rimliga proportioner?

Jag kommer fortsätta att köpa julklappar, det är fantastiskt att se min dotters reaktion när hon förstår att julklapparna är till henne, hur hon öppnar och förhåller sig till innehållet.
Så länge jag kan minnas har min pappa önskat sig ”snälla barn” i julklapp. Ett underbetyg på mig, nåväl, men jag har tagit vid hans tradition. Jag har börjat önska mig snälla barn.
Och… jag erkänner, efter vissa påtryckningar kunde jag visst tänka mig en liten bit av svärmors gravade oxfilé också, den här julen. Den är fin på knäckebröd, med lite senap.
Men sedan fick det räcka.
Från och med i år tänker jag också erbjuda en alternativ högtid, någon vecka eller två, då och då. En slags ”festivus for the rest of us”. Den högtiden ska firas till äran av filosofen Epikuros. Han levde och verkade för 2200 år sedan, och han var helt rätt på det, redan då. Eftersom han inte ansågs vara lika stor som Platon, Sokrates och de andra stora filosoferna, finns väldigt få av hans skrifter sparade.
Epikuros levde i godan ro, han spenderade mycket tid i sin trädgård, och han funderade och kom fram till att vägen till ett lugnt och lyckligt liv handlar om att leva självförsörjande, omgiven av vänner och folk man tycker om.
Att det går att leva utan rädsla, oro och ångest, bara man är ledig lite mer, gör ­saker man trivs med, med människor man tycker mycket om.

Om man lär sig att leva i nuet, ­jobbar för att leva i stället för att leva för jobbet, och inte konsumerar så förbannat mycket så finner man njutning.
Fritt översatt på 2000-talska ­betyder det att för att bli lycklig bör du tagga ner lite, softa, det hjälper inte att instagramma ­bilder på din nya märkesskjorta eller tjäna en massa pengar.
Det är konstruerad lycka och den ger bara ångest, för du vill ha mer och mer, och du måste mäta dig hela tiden. Lycka och harmoni handlar om någonting helt annat.
Den finns inte på NK och ­dukas inte heller fram på julbordet. Den måste komma inifrån.
Nu tror ni säkert att jag har smuttat på resterna av julglöggen ­eller rökt morfars opium, och det kanske jag har, men faktum är att jag tror på mycket på det här, på delar av Epikuros lära. God fortsättning på året, och på livet.
Det ska jag försöka ha.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby.
Ålder: 35.
Familj: Fästmön Lina och dottern Vera.
Gör: Sportjournalist på Afton­bladet.
Bor: Birkastan, Stockholm.

6 tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… lägga benen på ryggen, jag vet ju vem jag har att göra med.

2 Det äckligaste jag vet är …
… makrill i tomatsås.

3 Jag skrattar högt åt …
… årets julklapp. Vilket skämt.

4 Världen vore bra mycket vackrare om …
… alla var lite mer solidariska.

5 Ord jag använder alldeles för ofta är …
… fan, satan och jävlar.

6 Jag rodnar när …
… jag får beröm, de få gånger det inträffar.