Solen har inte visat sig på flera dagar och det snöar horisontellt. Trots att jag kisar i motvinden, går det inte att värja sig mot snögloppet under den korta promenaden från pendeltåget till jobbet. Jag befinner mig visserligen på Klarabergsviadukten – inte K2 – men ett par skidglasögon vore på sin plats och jag undrar hur den propre mannen, som väntar på grön gubbe bredvid mig, skulle reagera om jag plötsligt fiskade upp ett par Bollé-brillor ur handväskan.

Inte alls, förmodligen. Möjligen skulle han snegla lite undrande på mig innan han klafsade vidare i sina orange Swims, gummigaloscherna som påminner om gigantiska ankfötter och har blivit en het modedetalj i den stockholmska saltsörjan.

Att det är fler än jag som längtar bort den här vintermorgonen blir tydligt när jag loggar in på datorn. Först får jag en virtuell örfil i form av en väninnas Facebookstatus: ”3,5 vecka kvar till värme, sol, palmer och milslånga stränder i Thailand”, och min man, Dan, har skickat ett mejl som tipsar: ”Mallorca – våning i första havslinjen”.

I vanliga fall brukar jag ignorera makens många Blocket-mejl, men i dag både klickar jag på länken och fastnar i ett eget sökande. Jag hittar direkt tre objekt i San Augustin, strax väster om Palma, där vi hade en underbar vecka i somras. Låter mig lockas av mäklartexter som manar: ”Passa på!” och: ”Fantastiska priser just nu på Mallorca”.

Och enligt experterna är det inte bara tomt säljsnack. Just nu är det billigare än på länge att köpa boende i solen, så jag fortsätter scrolla bland bilderna på solstolar, havsutsikter och det blågröna Medelhavet. Förflyttas i ett nafs från minusgrader, snöslask och gråväder till 30 plus, pinfärska skaldjur och iskall cerveza. Drömmer mig bort.

Till en tillvaro som varken kräver skidglasögon eller galoscher.

Här vill jag vara snart! 

Vad finns det för likhet mellan Hollywoodfrun Maria Montazami och rockbandet Kent? Jo, båda har lanserat sitt eget vin. Och de är inte ensamma, Lasse Stefanz, Per Morberg och Per Gessle är bara några av våra svenska kändisar som numera går att hälla upp i vinglaset.

Men hur bra är kändisvinerna egentligen?

Söndags vingigant Mischa Billing har fingranskat 12 röda viner som saluförs med ett känt ansikte på flaskan. Många får underkänt, några får godkänt och ett vin kammade hem full pott. Köp veckans Söndag så får du reda på hur det gick!

Att bli överfallen av en främling i sitt hem är en mardröm. När Paula, 30, gick ut med soporna tog sig en man in i hennes lägenhet. Paula blev våldtagen och hamnade i en nedåtgående ångestspiral under flera år. Men till sist hitta de hon en väg tillbaka till livet.

Missa inte heller veckans mode med en stor guide vårens snyggaste jeans, åtta sidor kryss på skrivvänligt papper och nya 5:2-recept!

Böcker kom först. Långt innan min stackars mamma tvingades leta ­efter fyra Neil Young-album – hon fick
en lapp med titlar och noggranna instruktioner – när hon åkte ner på jobbkurs
i Stockholm, var biblioteken världens bästa rum.
Kiruna hade flera stycken, men jag föredrog de mest välsorterade bokhyllorna på Lombolo­skolan och Stadsbiblioteket. Kunde stå i timmar och försöka humma på ett vuxet vis och fundera på vilka tegelstenar som skulle följa med hem.
Det var mycket att ta hänsyn till. Tjockleken, omslagen – blod, svärd och kusliga hus hade förtur – och om Stephen King nämndes någonstans på pärmarna.
Hmm. Hm? Huh-hm!

Kiruna var nere med sport. Man skulle, särskilt om man var just ”man”, helst jaga puck, joxa boll eller valla skidor. Prövade det mesta, till och med den undanskymda och rekylfria subkulturen luftgevär. Siktade som en get.
Jag förstod exempelvis aldrig riktigt poängen med folk som yrade runt på en avgränsad yta
i shorts. Att lyckas få en boll i nät flest gånger på konstgräs var ett fett: ”Jahapp?”, jämfört med att möta en eldsprutande drake under en läslampa.
Lånekortet var ett VIP-pass till demoner och spöken, trollkarlar och alver, varulvar och robotar, slott som färdades i tiden och intergalaktiska delfiner. Fördelarna med böcker var gränslösa. Att kunna färdas till Nangijala, Midgård eller Derry en helt vanlig tisdag i februari utan att ­behöva röra på fötterna, var kanske den mest ­bekväma förmånen.
En annan var att man kunde läsa om barn­förbjudna saker långt innan man tilläts se dem på bio (det var åtminstone en stor grej före internet). Läsning uppmuntrades av mina föräldrar. Det var det finaste de kände till. Och de kunde ju inte veta att deras välartade son satt och förkovrade sig i berättelser om clowner som slet armarna av barn.

Förut var böcker nyttiga. I dag har formatet, ­bara genom att våga vara sig själv, blivit samhällskritik.
Fritiden invaderas av Facebook, Twitter och ­Instagram – en totalitär rörelse där du kartlägger dina vänner och företagen kartlägger dig. Man ska, utöver att tvätta och städa och diska och träna och annan grundläggande markservice, helst vara uppkopplad via tv:n och telefonen och datorn och ”paddan” och fan och hans teknikmoster. Gärna samtidigt. Färre ska jobba för fler. Färre har fast anställning. Stressen härskar överallt. Tiden räcker inte till.
I det i-landsklimatet blir en person som lugnt sjunker ner i en bok, ett störningsmoment i klass med att någon drar naglarna över en ­jättestor svart tavla.
Vad håller hen på med? Mitt på dagen, dessutom. Hen verkar inte ens vara ansluten till ­internet? Kan man koppla upp en pocket? Vem tror hen att hen är? Hen kan inte vara riktigt klok.

Att läsa innebär i all sin enkelhet att koncentrera sig på en sak i flera timmar utan att kommunicera med omvärlden. Ja, ibland kan den perversa sysselsättningen ­pågå i flera dagar. Känn på det ett tag.
Alla som lydigt anpassar sig till samtiden riskerar att sluta som hårt piskade tidsslavar.
Men den som vågar försvinna in i en bok blir tjuren Ferdinand – en sann rebell med en egen korkek.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson.
Ålder: 37.
Familj: Mor, far, storebror, sambo.
Gör: Musik- och nöjeskrönikor i Aftonbladet. Samlar vinylskivor, gärna tillsammans med vännen och kollegan Joacim Persson.
Bor: I hyresrätt i Stockholm.

3 snabba:
Min vision av himlen är … 
… en värld där ingen tror att ­himlen finns.
I mitt kylskåp finns det alltid … 
… en och annan hylla.
Om jag var osynlig i en dag skulle jag …
… inte synas till på 24 timmar.

Första gången hon var med blev hon missförstådd och utskälld. Nu är Nour El-Refai tillbaka i Melodifestivalen – den  här gången som programledare.

”Jag var liten och ny förra gången och fick så mycket skit att jag bokstavligen ramlade ihop”, berättar Nour för Söndags Anna Flemmert.

Läs intervjun i veckans Söndag.

Har du någonsin drömt om att köpa ett eget ställe utomlands, ett hus i Spanien eller en lägenhet i Turkiet? Nu är det billigare än på länge, kanske någonsin. I tidningen får du följa med till svenskbyarna, ta reda på vilket land som passar dig bäst och kika på hus som är till salu.

Dessutom allt det du är van vid i tidningen: Kryss, Malena, veckans 5:2-recept, mode, skönhet, böcker, mat & vin och mycket mer.

Det var veckan då det var tänkt att vårt andra barn skulle komma till världen. Därför hade svärmor Chris rest de 20 milen från sitt hem i Londontrakten, till oss i Somerset, för att ta hand om vår förstfödde, Joel, 2,5 år.  

Det var bara ett krux. Alla tre – svärmor, min make Dan och Joel – låg däckade i influensa. Att jag samtidigt skulle krysta fram en bebis var inte aktuellt. I stället ­vaggade jag mellan sjuklingarna som en gravidversion av nurse Nightingale och servade mina patienter med het citronsmakande paracetamoldryck, rena lakan och vatten.

Dan var nog krassligast och växlade mellan att duscha iskallt och desperat trycka sig mot elementet i vardagsrummet, invirad i ett täcke, påpälsad i dunjacka och mössa.

Eftersom det var februari och värsta flunsasäsongen, intervjuades en brittisk läkare i frukost-tv om vad som kännetecknar ”the flu”, egentligen.

– Du ligger i sängen och ser en 100-pundssedel på trottoaren utanför fönstret. Reser du dig upp för att hämta den, har du inte influensa, svarade doktorn krasst.

Beskrivningen är nog korrekt. Varken Dan ­eller svärmor hade masat sig utomhus ens för Pippis kappsäck med guldpengar, och själv har jag bara haft ”the real deal” två gånger i mitt liv. Hittills. Peppar, peppar och ta i trä.

Kanske slapp jag flunsafrossan då, för 14 år ­sedan, för att mitt så kallade ”BF” (beräknade förlossningsdatum) inföll mitt under epidemin. Kanske är kroppen så fiffig att den besparar dig skräckkombon 40 graders feber och värkarbete. Jag tror då det.

I år motar jag bacillerna genom att tillämpa proffsknepen på sidorna 26–30. Storken är ju inte på ­ingång.

Februari är sjukmånaden nummer ett. Det snörvlas och hostas, febern slår till och näsan bara rinner och rinner. Men det finns knep att ta till som minskar risken att bli sängliggande. I veckans Söndag tipsar vi om 12 sätt att slippa bacillerna – och spara på sjukdagarna.

Här är fem andra anledningar till att du inte ska missa nya numret av din favorittidning:

1. I veckans långa intervju talar Mia Skäringer ut om kriserna, livet och kriget med sig själv.

2. Häng med på indisk matlagningskurs. Steg för steg får du lära dig hur du lagar den kryddstarka maten – på riktigt!

3. Bildspecial: Paret Ingemar, 63, och Anne-Marie, 54, tröttnade på sina diskreta, ”vanliga” kläder. Nu ägnar de timmar i vintagebutiker i jakten på Borsalinohattar, elastabyxor och skräddarsydda 40-talskappor.

4. Nya recept för alla er som följer 5.2-dieten.

5. Res med hjärtat! Söndag tipsar om romantiska resmål lagom till Alla hjärtans dag.

När skådisen och komikern Will Ferrell strax före jul i en amerikansk talk show berättar om svenska jultraditioner på ett sätt som får oss att framstå som en hop förvirrade knallkorkar, fnissar vi förtjust.
För att inte tala om hur nöjt vi kluckar när ”Sweden” eller ”Swedish” nämns i en långfilm och det görs häpnadsväckande ofta.
Och det är aldrig, aldrig, aldrig i något smickrande ljus.
Nej då, vi är ett land av blåsta blondiner som heter Inga och inte lyckas få ihop deg nog för att köpa något att dra på sig över bikinin.
I lömska attacker har vi låtit resten av världen drabbas av Ikea-förbannelsen ’’det fattas tre ­mojänger’’ och vi har inte fantasi nog att äta ­något annat än köttbullar, än mindre att skämta.
Hade det inte varit för oss hade Stockholmssyndromet aldrig uppstått och när svenskar ­pratar säger de oftast ’’Helvete, helvete, helvete’’, vilket ju ligger helt i linje med vår bergmanska dysterhet.
Fast jag tycker nog att jänkarna har missat ett av de knasigare nationaldragen: Att ständigt referera till Astrid Lindgren och det på ganska oklara grunder.

Tänk dig någon som aldrig hört, sett eller läst något av Astrid Lindgren och ni tar en biltur ute på vischan och du utbrister hänfört:
– Åh, men titta! Det är ju rena Bullerbyn!
– Qué? Bullerbyn? Vad betyder det?
– Jamen, alltså … En by. Med tre hus och en massa barn.
– Jaha. En massa barn. Inga vuxna?
– Jo. En blind farfar, i alla fall.
– Jaså. Jaha. Och vad gör barnen då?
– Gör och gör … De köper falukorv. Eller de GLÖMMER att köpa falukorv. Så härligt.
Här kommer din bekanting att ge upp, möjligen snurra med pekfingret i höjd med tinningen och försöka prata om något annat.
Fast du tänker inte ge dig, särskilt inte om det råkar finnas en glimt glittrande vatten i närheten.
– Nej men, som Saltkråkan, då.
– Què? Saltkråkan? Vad betyder nu det, då?
– Saltkråkan är en ö med några hus och en massa barn. Och en hund.
– Jaha.
Suckar din bekanting tungt.
– Vad gör barnen då?
– Gör och gör. De lallar väl mest omkring och tittar på en gubbe som ramlar i vattnet.
– Låter ju fantastiskt.
– Du fattar inte. Det är ju typ som Kling och Klang.
– Kling och Klang?
– Poliserna i Pippi Långstrump, vet du väl. Väldigt roliga.
– Jaha, vad gör de, då?
– De jagar Pippi men kan inte få tag på henne.
– Och Pippi är …?
– En nioåring som är jättestark och bor ensam i ett stort hus.
– Gör hon något mer? Eller vänta, hon går mest omkring och så där?
– Ja! Just det! Hon letar saker och vägrar gå i skolan. Så härligt.
– Vi struntar i Bullerkråkan och Saltön nu. Ska vi inte äta?
– Jojomensan! Ett tabberas som skulle ha fått ögonen hos Kommandorans fattighjon att tåras.
– Kommandoran… ? Nej, glöm det!

Veckans krönikör
Namn: Karin Ahlborg
Ålder: 53.
Gör: Nyhetsreporter på Aftonbladet.
Familj: Fyra söner.
Bor: I Nacka.

4 snabba!
I mitt kylskåp finns det alltid …
… en 20 år gammal flaska pepparsås från Grenada som bara blir ondare och ondare.

Min vision av himlen är …
… att det är rätt dött där.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… vänligt påpeka att säkerhetsnålar som örhängen ser rätt … efterblivet ut.

Om jag var osynlig för en dag skulle jag…
… hänga hemma hos folk för att ta reda på exakt hur mycket det ljugs på Facebook. Och snacka om att jag skulle ha en statusuppdatering med studs dagen efter.

Fler och fler väljer vego. För kroppens, plånbokens och, inte minst, planetens skull. Våra barn propsar på ekobananer och biodynamiskt ­odlade äpplen. En köttfri dag i veckan är på väg att bli en folkrörelse och i lågstadieklasser diskuteras vikten av att köpa fisk från MSC-listan. Bra så. Gräsrötterna har fattat galoppen sedan länge.

Makten? Inte förrän nu.

I mitten av januari beslutade EU-parlamentet äntligen att rucka på en av sina mest rigida regler: Den om att billigast är bäst vid offentlig upphandling. I fram­tiden får myndigheter välja bort leverantörer som, till ­exempel, inte har rätt miljöprofil eller saknar kollektiv­avtal. Oavsett hur mycket de lyckas pressa sina priser.

Men hittills har skolor, som valt att servera dyrare när­producerad, ekologisk mat till sina elever, alltså riskerat att bli anmälda för brott mot upphandlingsreglerna.

Befängt.

Om lagändringen kommer att leda till att ungarna får luncher som är miljö- och människovänliga? Låt oss hoppas det, men det är absolut ingen garanti. Som vi vet kostar krav- och rättvisemärkta köttbullar någon krona mer per portion än massproducerade köttklistervarianter. Och cash är tyvärr oftast king, det vet alla som sitter med ett budget­ansvar.

Troligtvis kommer majoriteten av landets skolbespisningar tvingas fortsätta servera besprutade grönsaker och pannbiffar som till största delen består av slaggprodukter, stärkelse och socker.

Det är inte bara befängt. Det – om något – borde vara brottsligt.

Om buss 59 vill jag berätta.
En linje med blygsam turtäthet som går från Norra Hammarbyhamnen i Stockholm, via östra söder till city, och vidare norrut genom stan.
Jag tar denna buss till och från jobbet varje dag. En färd som räddar det lilla som återstår av mina arma nerver. Ingen trängsel i underjorden, ingen kamp för överlevnad i gången mellan T-centralen och Centralen där tusentals människor i minuten väller fram med panikslagna ögon och vassa arm­bågar.
En buss med gott om sittplatser är så oerhört mycket mer civiliserat. Jag stiger på vid Östgötagatan och är två stationer och tio minuter senare framme vid Aftonbladet.
59:an puttrar långsamt fram i bilköerna över Centralbron. Utsikten hänför: Riddarfjärden och Stadshuset, Gamla stan, slottet, riksdagen och Rosenbad.
I ögonvrån ser jag Högsta domstolen. Där sitter säkert Göran Lambertz och filar på något nytt svårbegripligt försvarstal till sin inställning till cirkus Quick.
Per Ekberg, trafikplanerare på SL, visar sig ha nördkoll på bussarna. Han berättar att 59:an är en av Stockholms äldsta linjer. Den invigdes 1930 och hade redan då Hammarbyhamnen som en  ändhållplats. Märkligt nog var den andra Karolinska sjukhuset, trots att hospitalet invigdes först 1937.

Under åren har sträckningen ändrats elva gånger. Den kortades till exempel 1967 då Sverige
bytte till högertrafik. Och mellan 1989 och 2002 passerade den NK.
Så kom plötsligt något snille på att 59:an skulle hålla sig inom Söder, med ett dramatiskt tapp av passagerare som följd. Redan några månader senare lades rutten om igen. Bussen körde till Sergels torg. Och i augusti 2003 förlängdes sträckan till Karolinska sjuk­huset. Cirkeln var sluten.
På 59:an är klasskillnaderna så tydliga. På morgnar och eftermiddagar färdas innerstadens medelklass på väg till och från medelklassjobben
i innerstaden.
Mitt på dagen tar pensionärerna över. Inte den sortens uppenbart välbärgade äldre, som återfinns på Östermalm, utan de tanter och farbröder som befolkade Söder på den tiden stadsdelen
ännu tillhörde arbetarklassen, före gentrifiering och omvandling av hyresrätter till svindyra bostadsrätter.
Det är just dessa tanter och farbröder som håller 59:an vid liv. Jag har hela tiden upplevt den som en anakronism, som en rest från det förflutna, en linje som omöjligen kan löna sig och som SL behåller av romantiska eller nostagiska skäl.

En känsla som får näring av statistiken: En vanlig dag har den ungefär 5 000 passagerare, att jämföra med de 63 000 som per dygn färdas med 4:an.
Ingen föreställning kunde vara mer fel­aktigt, visar det sig. Obskyra linjer som min, fyller en ekonomisk funktion för Landstinget.
Pensionärer som inte orkar ta sig till tunnelbanan hoppar i stället på närmaste buss. På så vis hålls kostnaden för den dyra färdtjänsten nere.
59:an – det viskas i mitt öra att du hotas av den kommande förändringen av Slussen. Det gör mig nervös. Mitt kärleksförhållande till dig är för all del inte okomplicerat, jag orkar inte tänka på hur många gånger jag har stått i vinterkylan och svurit över hopplösa förseningar, men jag kan inte leva
utan dig.
Jag kan bara vädja till SL: Skona min buss. Jag älskar den.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Ålder: 49.
Yrke: Journalist.
Familj: Sonen Henry.
Bor: Stockholm.

5 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… dijonsenap.
En låt alla borde lyssna på är…
…Caribbean wind, därför att den en gång för alla tar död på missuppfattningen att Bob Dylan inte kan sjunga.
Min vision av himlen är …
… att den har en bar.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… springa och gömma mig.
Jag skulle vilja skälla ut …
… Bobby Fischer, eftersom han slarvade så grovt med sin genialitet.

Den 27 januari är den internationella minnesdagen för förintelsens offer. Söndag har träffat Isak och Mona Berkowitz som klarade sig från att deporteras till dödslägren genom at fly till Sverige från det naziockuperade Danmark 1943. Efter timmar på Öresund i en liten roddbåt lyckades Monas familj ta sig förbi de tyska sökarljusen och nå Råå i utkanten av Helsingborg.

”Välkomna till Sverige! var det första de sa. Jag glömmer det aldrig, känslan av trygghet var fantastisk”, minns Mona.

Den här veckan finns det extra stor anledning att köpa Söndag. Förutom den vanliga tidningen får du en 44-sidig bilaga på köpet med allt du behöver veta om hår och skönhet!

Kändisfrisören Steve Terry visar hur du själv fixar ett glamoursvall à la Hollywood – och den supersnabba uppsättningen för dig som har bråttom till festen.

Du får 19 tips för en skön vinter och vi avslöjar kändisarnas skönhetshemlisar.

I det ”vanliga” söndagsmagasinet har vi också träffat Joel, 31, som var spelmissbrukare. Han levde ett dubbelliv och spelade bort allt. På matsidorna bjuder vi på långkok och veckans resa är en roadtrip till Key West i Florida. Mycket läsning alltså!