Så blev det bekräftat: Sveriges egen ”Lillsessa” väntar smått. Nyheten tog allt fokus för ett par veckor sedan när Madeleine, som den moderna kunglighet hon är, själv publicerade nyheten på sin Facebooksida. Söndags hovreporter, Jenny Alexandersson, fick en privat pratstund med prinsessan och kan bekräfta att hon fullkomligt strålade.

Läs mer om det exklusiva mötet i veckans Söndag.

Hösten är här och det är hög tid att titta igenom garderoben efter jackor och halsdukar. Vi har valt ut säsongens favoriter.

… dessutom: Fråga Terry, Fråga Malena, veckans vin, korsord & knåp, inredning och mycket mycket mer.

Till en början var jag rädd för den. Med dess skarpa blick och vassa hugg­tänder såg den ut att kunna slita en blyg flickstackare i stycken. Men så småningom blev den min vän.
Den uppstoppade leopardungen stod vakt i mormors vardagsrum. Eller ”finrummet” som hon kallade det. I finrummet skulle man bete sig lite finare än i fulrummen, lite andäktigt, sådär. Man skulle inte röra något. Inte heller leoparden.
När jag började ta pianolektioner i mellan­stadiet fick jag vip-pass till finrummet.
Medan jag klinkade fram ”andliga visor” ur ­boken med samma namn stod leoparden där och smög på mig, liksom redo att attackera vid varje falsk ton.
Efterhand vande jag mig vid dess närvaro. Jag började till och med uppskatta den. En bundsförvant till en räddhågsen mellanstadieelev. Sällskap för en medelmåttig pianospelare.
När mormor drog sina anekdoter (”Jag skulle berömma en duk på symötet och tänkte säga ’det där var inte dumt’ men ändrade mig till ’vad snyggt’ och så sa jag ’det där var inte snyggt!’) såg det ut som att den skrattade med.
Om jag var ensam i huset och hämtade något
i källaren kände jag en trygghet i att leoparden vaktade ovanvåningen.

Sedan dog mormor. Och medan jag tänkte på henne nästan varje dag föll leoparden i glömska.
Tills för några år sedan när mina syskon och jag slutligen tog tag i den bitterljuva uppgiften att dela upp mormors ägodelar emellan oss.
“Det enda jag vill ha är den uppstoppade leoparden” förkunnade jag, och mina syskon verkade inte ha några invändningar. Till min förvåning verkade de inte ens minnas den.
På jobblunchen berättade jag för mina kollegor att jag snart skulle vara stolt ägare till en uppstoppad leopard.
Så var dagen kommen. Återigen skulle jag stå öga mot öga med min barndoms skräck och ­beskyddare.
Bakom en servis och några trasmattor skymtade­ några välbekanta fläckar. Men återföreningen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Det sägs att minnet kan spela oss ett spratt ibland. Mitt minne nöjde sig inte med det.
Det körde hela arsenalen av pruttkuddar, ­klipulver och hundbajs i plast.
I min famn höll jag inte ett ståtligt uppstoppat djur utan ett fånflinande gosedjur med plastögon och tygtunga.
Det feluppstoppade lejonet på Gripsholms slott framstår som ett taxidermiskt mästerverk i jäm­förelse.
Det är häpnadsväckande hur denna ­leksak i min fantasi och minnets mörka vrår förvandlats till en skräckinjagande best.
När jag kom tillbaka till jobbet och visade bilder på det ”uppstoppade” djuret blev jag utskrattad av mina kollegor. De ifrågasätter fortfarande mina minnens ­trovärdighet, och själv har jag insett att jag skulle utgöra ett uselt ögonvittne i en rättegång.
Den luggslitna leoparden har nu en central plats i mitt eget ”finrum”.
Ett kärt minne av mormor.
En hyllning till min livliga fantasi.
Och en ständig ­påminnelse om ­minnets förrädiska natur.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 38.
Bor: I Hägersten.
Familj: Nej.
Gör: Redigerar.

3 snabba…
Just nu kan jag inte sluta tänka på …
… Cate Blanchetts rollprestation i Woody Allens Blue Jasmine. Hennes andra Oscar borde vara bärgad.
På min gravsten bör det stå…
… nu är jag inte bara död inombords längre.
En bok alla borde läsa är … 
… vad som helst av Jonathan Coe. Britten skriver absurd realism (om nu en sådan genre existerar). Intelligent och roligt.

När jag efter några dagar, som av olika anledningar skavt mer än vanligt, läser Veckans vassa-intervjun med Sonja Aldén, börjar jag fundera på hur jag själv skulle svara på frågorna. Så här kommer några exempel:

Har du någon yrkesskada? 

– Ja, jag blir extremt irriterad på felsyftningar i texter, samt när ”innan” och ”före” används fel. FÖRE solnedgången, och INNAN solen går ner, ska det vara. Nu vet ni det.

Vad vet du i dag, som du inte visste när du var 15? 

– Att det inte är en rättighet att få vara frisk.

Vem spelar huvudrollen i filmen om ditt liv? 

– Pernilla Wahlgren, eftersom många säger att vi är så ­lika. Men jag är minst 15 kilo tyngre och 15 centimeter längre än hon, så hon skulle behöva växa på alla ledder först.

Vad skulle du vilja trolla bort? 

– Fysisk och själslig smärta hos mina nära och kära.

Vad vet inte folk om dig?

– Att jag kan vifta på öronen. Med båda samtidigt och ett i taget. Det blir något för Pernilla att öva på!

Vilket är det grövsta brott du begått? 

– Jag skulle kunna dra till med fortkörning, eller att jag snattade en chokladbit när jag gick i fjärde klass, men eftersom jag är usel på att ljuga passar jag hellre. Trots att olagligheten gjordes i ungdomlig dumdristighet och är preskriberad för länge sedan, känner jag att så länge ingen har bett mig bli USA:s president, är det en byk jag helst behåller för mig själv.

Vilket är ditt favoritcitat? 

– ”Life is what happens while you are busy making other plans”, sagt av John Lennon. Det drabbar mig i magen varje gång jag läser det. Och framför allt efter några dagar som, av olika anledningar, skavt mer än vanligt.

Fasta i två dagar och rasa i vikt!

5:2 har blivit dieten på allas läppar och i veckans Söndag får du reda på hur du rivstartar ditt nya smala jag. Vi har tagit hjälp av kostrådgivaren Ulrika Davidsson som förklarar hur metoden fungerar och bjuder på recept för dagarna då du äter mindre.

Nyligen erkände Peter Mangs, serieskytten i Malmö, mordet på Trez West Persson, 20. För Trez mamma Jeanette betyder inte erkännandet speciellt mycket.

”Ingenting kan ge mig Trez tillbaka”, säger hon. Läs om mötet med Jeanette i tidningen.

… dessutom: Fråga Terry, Fråga Malena, veckans vin, korsord & knåp, inredning och mycket mycket mer.

Hej jag heter Marcus och jag är… en ”Lotto-Åke”.

Ni kanske kommer ihåg reklam­filmen för Lotto som snurrade friskt i slutet på 90-talet? Den fiktiva kontorsarbetaren Åke drar in en storvinst och stampar in på chefens kontor och säger nej till det beordrade övertidsarbetet – ­genom att förlöjliga honom med grimaser. ”Lotto-Åke” blev en folkhemshjälte, förstås, och jag tror att en si så där sju, åtta miljoner svenska riksdaler hade räckt för att helt kopiera hans upplägg.

Nu undrar ni kanske om jag verkligen skulle börja med att be folk dra åt helvete om jag vann en massa pengar?
Det är precis vad jag skulle göra.

Vid flera tillfällen har jag svängt förbi tobaksbutiken på förmiddagen, lämnat in några rader och skrockande kommit hem och berättat att ”i kväll smäller det till på kontot”. På eftermiddagen har jag packat en liten väska och förbokat en taxi ut till Arlanda. Lite på skoj har jag och Lina pratat om vad vi skulle hitta på OM det skulle hända, och vi ­resonerar väldigt olika.

Lina drömmer om lång ledighet, en parad­våning och en stor gård på Gotland, jag pratar uteslutande om hur skönt det skulle vara med lite ”fuck off”-pengar.

Självklart skulle även jag göra allt det där som alla säger att de ska göra, skänka till välgörenhet, göra nära och kära skuldfria, sticka i väg en sväng, bo alldeles för stort, köpa dyra prylar. Men först efter att jag bett några dra. Det är den största lyxen. Jag har till och med en liten lista på folk som ligger pyrt till. Av olika skäl kan jag inte precisera exakt vilka som kommer att ta plats under bilan men det rör sig om allt från svenska mediepersonligheter till lokala affärsmän, självupptagna nötter med ­konstiga åsikter, folk som beter sig alldeles för dumt helt enkelt.

Det kan förstås låta som att jag är en mycket ­bitter människa, som blivit orättvist behandlad, överkörd, haft en svår uppväxt och som dag ut och dag in tvingas tillbringa tid med en massa ovänner.
Så är det inte.

Jag har det bra, jag har en underbar familj, ett fast arbete som jag tycker är kul, en lön som ­täcker det jag behöver, chefer som går att prata med, kollegor som är hyggliga. Men jag får inte göra precis vad jag vill, när jag vill, och det är det jag vill.

Som icke-miljonär är det svårt att ägna sig åt det jag tycker om mest av allt – att inte göra någonting alls. Att bara skrota runt, bläddra lite i en bok, dricka kaffe, umgås med de jag tycker om, ta dagen som den kommer. Pengar kan förvandla människor till riktiga svin, det finns det många exempel på, och jag ger förmodligen inget sympatiskt intryck just nu. Men jag är faktiskt en ­ganska sympatisk person, och skulle fortsätta vara det även om jag vann snuskigt ­mycket pengar. Jag skulle antagligen bli ännu mer sympatisk om jag fick göra precis vad jag vill. I alla fall mot de som är sympatiska mot mig och mot andra.

Resten kan dra åt ­helvete.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby. Ålder: 33.Familj: Sambon Lina och dottern­ Vera. Gör: Sportjournalist på ­Aftonbladet. Bor: I Fredhäll, ­Stockholm.

6 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… om vi ska ha betong- eller -furugolv i vår nya lägenhet.

Jag är otippat bra på …
… att vika kläder.

Alla borde läsa …
… Hannes Råstams Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare för att alla borde känna till vilka dårar som varit delaktiga i den där soppan.

Senast jag grät var … 
… när jag lyssnade på Kristian- Gidlunds sommarprogram -eftersom det var hemskt, och är hemskt.

Jag skulle vilja bjuda …
… Christer Pettersson på middag för att fråga lite om hur han hade det, vad han gjorde, och så.

På min gravsten bör det stå …
…  Vi hörs!

Plötsligt pekar Gunilla Persson med ett illavarslande finger på den filippinska hemvårdaren:

– Look at that pyjama dressed woman, who is so lazy!

Ungefär där får min make nog av höstens första avsnitt av Svenska Hollywoodfruar, säger: ”Jag kan inte titta, de är alla tokiga”, innan han går och lägger sig. Jag och Freja, däremot, skrattar hysteriskt åt Gunillas alltmer märkliga beteende. Kiknar när hon ställer tidtagaruret på telefonen och hotar sköterskan:

– Du får tre minuter på dig att öppna dina väskor och visa vad du har stulit från mig!

Innan dess har Gunilla konstaterat att filippinskan har en ”evil spirit” och i affekt hävt ur sig:

– Can you imagine? Evil taking care of my mother, that’s serious!

Ja, redan efter ett par avsnitt av Hollywoodfruarna känns årets säsong minst lika skruvad som när Anna Anka knaprade kycklingbrosk och sextipsade om hur hon höll dåvarande maken Paul lika go’ och gla’ som kexchoklad.

I år är det nykomlingen Siv Cotton som står för the dirty talk. Hon har redan avslöjat att hon lånar ut sin dildo till kompisen Nina, och tvekar inte att bjuda in tv-kamerorna när hon fotas spritt språngande. Om ”Bomullstussen” (som Maria Montazami kallar henne) har något annat än älskog på hjärnan? Döm själva, hon är intervjuad på sidorna 10–11.

Själv är jag mest nyfiken på programmets andra debutant, Britt Ekland. Hon kallar sig oförblommerat för ”the original Hollywood wife” och vågar kritisera Gunillas dåliga hållning.

Brittan känns som en frisk fläkt, tycker jag. En tvättäkta Bondbrud borde kunna konkurrera med Gunillas tokerier.

Go Britt!

Lider du av orolig mage? Det gjorde Let´s dance-Annika Sjöö också, men på bara en vecka blev hon fri från sin magkatarr och ballongmage. Annika la om kosten enligt Paleo-dieten, vilket innebär att du äter en form av stenålderskost. Söndag ger tipsen hur du kommer igång!

De är superkända, eftertraktade, hyllade och hatade – och barn! Söndag tog en närmare titt på knoddarna, som i stället för att bygga med lego, bygger framgångsrika karriärer innan de ens har börjat skolan. Och vad hände med barnstjärnorna som växt upp?

”Jag levde med Monica i två år”. Söndag tog ett långt samtal med höstens stora stjärna Edda Magnason, 29, som spelar Monica Zetterlund i nya filmen Monica Z.

… dessutom: Så hjälper du ditt mobbade barn, nya Hollywoodfrun Siv Cotton, laga italienskt, höstens 3 modetrender, Fråga Terry, Fråga Malena, veckans bok, vintage i Tokyo och mycket, mycket mer!

Det har varit några goda år för rojalister – och för republikaner. Prinsessbröllop,  förlovning och födsel är rena ­festen för dem som med ivrigt intresse följer ­våra kungligheter.
Lika fint är det för en del motståndare till ­monarkin att få visa att de liksom står över massans fåfänga fjäsk.
Det lustiga med de här representanterna för god smak och omdöme är att de ofta gillar en viss sorts kungligheter.
Nämligen döda.
De briljerar gärna med kunskaper om vem som levde när, vem som var gift med vem, vem som var släkt med vem och vilken gubbe (eller, i fåtal förekommande fall, gumma) som efterträdde vilken. Och vem som drog ut i krig mot vem.
Döingar är historia – medan intresset för livs ­levande kungligheter anses vara något för intellektuella lättviktare.
Kan så vara. Eller så är det precis samma gamla mekanism som vanligt; det som är traditionellt manligt – historiska fakta, kalenderbiteri, krig – är högstatus medan det som alltid ansetts som en kvinnlig intressesfär – skönhet, kläder, relationer – är lågstatus så det bara slaskar om det.
Tycka vad man vill – dagens majestäter är ändå nutidshistoria. Du behöver inte precis sticka ­Estelles kofta enligt veckotidningarnas mönster (Vem GÖR för övrigt det?), men det kanske är värt att utan sarkasmer notera hennes existens.
Och även om kungahuset inte har samma ­betydelse som kungarna som drog ut i krig, rumlade om och hade ihjäl varandra, så fyller de en funktion.
För om hela internet och Twitter och hela tjottaballongen skulle explodera så att det inte fanns så mycket dokumentation kvar för eftervärlden, då skulle framtida forskare kunna studera barnen ­Bernadottes öden och äventyr kring millennie­skiftet. (Jag förutsätter som ni märker att kunga­huset lämnar dokument på vattenstämplade, ­syrabeständiga pappersark efter sig.)
De – eller deras val av livspartner – är som en snabbkurs i tidens anda:
Hade vi behövt ytterligare bevis på den extrema kroppsfixeringen och hälsohetsen hade vi haft ett
i Victorias make, den personlige tränaren och ­gymägaren.
Svärson nummer två är en kapitalist av modernt snitt, ingen tändstickskung eller möbelmogul som byggt ett imperium på fysisk tillverkning och med sina bara händer. Utan en fondförvaltare som bollar med fiktiva värden.

Och lika 2000-tal är personen som kan stå näst på tur, prins Carl Philips flickvän Sofia.
Dokusåpakändisarna är Kändissveriges meta­inslag. Inte kända för att ha skidat, sjungit, hoppat eller skrivit sig till berömmelse, utan helt enkelt kända för att vara kända.
Hade de alla varit i giftastagen ett eller ett par ­decennier tidigare gissar jag att de äktat i tur och ordning: en it-entreprenör från Silicon Valley, en journalist – troligen ett nyhetsankare känt från tv-rutan, vilket för övrigt var vad den spanske kronprinsen gjorde –, och en videojockey från MTV eller ZTV. En ­”supermodell” hade också kunnat komma på fråga.
Frågan är hur Estelle, hennes eventuella syskon och kusiner kommer välja att leva. Kommer de leva i regnbågs­familjer, gifta sig med en klimatforskande transa eller dottern till Östasiatiska unionens president?
Kanske gör de revolt – och ­skrider till altaret med ättlingar till andra kungahus?
Då kommer det bli riktigt goda år för rojalister.
Och republikaner.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 43.
Familj: Normalstor.
Bor: I Stockholms västra förorter.
Gör: Chef för nyhets­feature och Wendela på Aftonbladet.

5 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… salta bad! Missade dem den här sommaren. Och Östersjön räknas inte! Men barnen fick åtminstone fiska krabbor på Västkusten.
Jag är otippat bra på …
… att komma ihåg namn på personer. En väldigt opraktisk ­talang, eftersom folk ibland tror att jag har en hang up på dem eller är en stalker.
En bok alla borde läsa … 
… är Frihet av Jonathan ­Franzen för att det är en sådan härligt pladdrig relationsroman som nästan aldrig tar slut.
Senast jag grät …
… var för väldigt länge sedan. Sparar numera mina tårar till katastrofer,­ slösar inte dem på små motgångar.
På min gravsten bör det stå …
… ”Här under vilar ­stoftet av en tant som blev över 100 år ­gammal och dog lycklig – omgiven av alla de bästa människorna hon­ ­visste.”

Så när som på vårt bord är den flotta restaurangen helt tom. Tre steg bakom oss står de två söta servitriserna och viskar bakom kupade händer.

Maten är utsökt, betjäningen på tå, vinerna serveras perfekt tempererade. Det borde vara en alldeles underbar kväll, men jag minns representationsmiddagen mest som plågsam.

Situationen är krystad, men kutymen dikterar att efter dagens affärssnack ska vi umgås ”mer privat” under kvällen. Problemet är att ingen av oss vill vara där.

Vi skulle alla hellre dra på oss mysbyxorna och krypa upp i tv-soffan med ett glas billigt rödtjut, än att fortsätta konversera stelt över den välmörade oxfilén och Châteauneuf-du-papen.

Gissar jag. För alla ser mer eller mindre besvärade ut. Efter varje: ”Åh, vilket fantastiskt kött” blir tystnaden allt obekvämare och jag, som blir kollrig av långa pinsamma pauser, tar på mig rollen som kvällens cirkushäst. Jag trippar in i manegen och krumbuktar mig genom att bli extremt intresserad av en av kostymmännens fäbless för norskt djuphavsfiske. Vilken är den största firren han fångat? Exakt vilka vatten föredrar han och hur är det med flugfiske? Är det så där rysligt spännande som det verkar?

Storfiskaren svarar artigt, men kortfattat. Kommer inte med några motfrågor om mina eventuella hobbies. Jag vänder ut och in på mig själv för att samtalet ska leva förbi den snofsiga desserten.

Efteråt känner jag mig utmattad, tömd. Längtar ännu mer efter mjukisbrallor och lådvin och tänker: ”Aldrig mer”, trots att jag malligt brukar skrävla om hur extrovert och härlig jag är.
Men så gör jag testet i veckans Söndag och svarar ett rungande ”ja” på 15 av 20 frågor. Jag är alltså en introvert typ, egentligen, och nu är det dags komma ut ur garderoben. Under nästa affärsmiddag tänker jag hålla snattran.

Utan att bli kollrig.