Charlotta var en fyrabarnsmamma mitt i karriären – och fast i sockerfällan. Tre månader senare hade hon gått ner tre storlekar och mådde bättre än någonsin.

Hur gick det till? I veckans Söndag berättar Charlotta Lithman, 43, om sin hälsoresa. Du får hela metoden och tips på recept.

”Jag trodde inte jag skulle kunna, nu har jag lärt mig att jag kan. Jag är i toppform!”, säger Charlotta.

Hur skulle Lena Philipsson se ut om hon var ett 160 år gammalt spöke? I höst är det premiär för nya versionen av Björn Skifs succémusikal Spök!. Söndag hälsade på när Lena, Loa Falkman, Måns Zelmerlöv bland många andra repeterade inför premiären den 13 september.

… dessutom: Höstens finaste under, läckra recept med svamp, kom i form på semesterresan, veckans vin, Fråga Terry, Fråga Malena, inredning, krönika av Helena Utter och mycket, mycket mer!

Ett besök hos frisören fick mig att förstå att det inte är taxichaufförerna det är fel på, det är vi kunder som är problemet.
Här kommer ett försvarstal för alla kedjepratande taxichaffisar världen över:
– Jag ber alla mina kunder att dansa efteråt, sa tjejen med saxen på den lilla frisörsalongen i ­Solna.
– Då får jag tänka ut något då, svarade jag.
– Nej, jag bestämmer vad, sa frisörskan och rabblade några förslag som jag på nätt och jämnt kände igen till namnet.

Sedan klippte hon mig, och hon pratade oavbrutet.
Jag är en ganska lättklippt person, det tar 20-30 minuter på sin höjd, och när det var klart visste jag allt om henne. Att hon gymmade på Sats och gick på LCHF-diet för att ”få lite rumpa”. Att hon var skild sedan länge och hade en 14-årig son som precis varit på första dejten. Att hon, för inte så länge sedan, hade blivit utbränd och gått hos psykolog i ett år. Vad hon tycker om sommarens oroligheter i Turkiet. Att hon själv kom hit som tvååring, är muslimsk kurd men uppskattar den svenska ”mentaliteten”:
– Ni är konflikträdda, ni blandar er inte i men det är bra, här är tryggt.

Jag fick också veta att hon har gått från att dricka flera koppar kaffe om dagen till att skaffat en termosmugg som gör att kaffet håller värmen. Nu tar hon sig en mun då och då i stället för att brygga kopp på kopp.

Jag försöker inte beskriva något unikt, alla som har klippt sig någon gång känner igen det här. Vi pratar ganska mycket med våra frisörer. Vissa av dem frågar om ditten och datten, andra drar historier av allehanda slag.
Min poäng är att en babblande frisör är ganska trevligt.

Annat när vi sitter i en taxi. Jag kan påminna mig oräkneliga resor där jag velat spetsa personen framför med harpun genom sätet bara för att få tyst på fanskapet. Men konflikträdslan förhindrar mig att ens be honom dra igen limpsaxen.

Så jag frågade frisörtjejen rakt upp och ner:
–Varför störs vi av malande taxichaffisar men roas av samtal under en klippning?
– Det är för att det är tjejer som klipper er, sa hon med ett gapskratt.

Det är möjligt att det finns något erotiskt över det, en stunds beröring av en kvinnas hand.
Å ­andra sidan uppskattar jag mina stunder även med manliga frisörer.

Så jag tror att det handlar om något ­annat. När du sätter dig i en taxi är du i regel stressad, du är alltid på väg till något annat. Karin Boye hade fel, det är inte ­vägen som är mödan värd, åtminstone inte när det kommer till taxiresor. Hos de flesta av oss sitter det djupt inpräntat att det är ­onödiga pengar och ska helst gå så snabbt som möjligt. Tänk på det nästa gång du sätter dig i en taxi: Det är inte den pratande chauffören som är problemet utan det ligger hos dig.

Till sist: Vilken dans blev det? Ingen alls, det tycktes hon helt ha glömt bort när vi kom till betalningen. Men som alltid efter ett frisörbesök gick jag hemåt med lite lättare steg. Och det slog mig, att det kanske var det min frisörska egentligen syftade på.

robert.laul@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Robert Laul.
Ålder: 37 år.
Familj: Singel.
Bor: I Solna.
Gör: Journalist och krönikör på Sportbladet.

5 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… hur det ska gå i allsvenskan – fotbollsligan som aldrig upphör att förvåna, fascinera och engagera.

Alla borde läsa …
… Hannes Råstams Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare för att förstå hur stor den här rättsskandalen verkligen är.

Senast jag grät var…
… när jag såg The Dark Knight Rises eftersom slutet är så fantastiskt bra i kombination med vetskapen att det inte tycks bli några fler Batman-filmer av Christopher Nolan.

Jag skulle vilja bjuda …
… Lars Lagerbäck på middag för att få veta hur en så begåvad och framgångsrik man kan ha så liten respekt och förståelse för medier-nas arbete kring svensk fotboll.

På min gravsten bör det stå …
… härunder ligger stoftet av ett jävla fylle-svin.

Förra året slutade över 23 000 svenska äktenskap i skilsmässa. Å andra sidan varar ett äktenskap i Överkalix i genomsnitt i 50 år. Men om skilsmässan ändå är ett faktum står de flesta av oss inför en oerhört jobbig tid. I veckans Söndag har vi tagit hjälp av vår relationsexpert Malena Ivarsson och hennes bästa tips för att klara krisen: Hur ni berättar för barnen, de gemensamma vännerna, känslorna och hur ni går vidare.

Gertie, 64, hade testat allt, pulver, soppdieter och uteblivna middagar. Men först när hon hittade Viktklubb rasade kilona i rask takt. I dag är hon 10 kg lättare. ”Jag kan inte förstå att det var så enkelt”, säger hon. Söndag har kartlagt sex andra metoder, vilken passar dig?

… dessutom: Höstens hetaste byxor, Per Morberg om skammen, semestra som en cowboy i USA, veckans vin, Fråga Terry, Fråga Malena, inredning, krönika av Robert Laul och mycket, mycket mer!

Segelbåtarna trängdes nere i hamnen. Så tätt att de gnuggade varandras sidor. Jag promenerade längs kajen i Mariehamn och såg turisternas silhuetter i kvällssolen. De var samlade på däck, skramlade med besticken och skålade. Himlen var skrikigt orangegul och de små krusningarna i havet glittrade. Jag var 20 år och jag hade nyligen fått mitt drömjobb som chefredaktör för en nöjestidning.

Det var bara veckor sedan jag flyttat till den mysigaste vindsvåningen man kan tänka sig. Högt i tak, vita väggar och fransk balkong. Allt fint hände på samma gång, och som om det inte var nog hade jag släpat hem min drömkille från krogen och nu var han min. Samtidigt föll tunga, varma tårar nerför mina kinder.

Jag grät för att jag var tom.
För att jag hade det så bra, men absolut inte kände någon mening.
Kontrasterna var stora. Det var en ljuvlig sommar­kväll, kanske den absolut vackraste den sommaren, men det enda jag kunde lägga fokus på var att jag inte kunde känna.

Jag visste ingenting om att vara deprimerad.
Och det skulle dröja ännu två år innan jag skulle ta reda på det.

Långsamt, långsamt sjönk jag djupare ner i meningslösheten. Jag såg människor göra saker, men jag kunde inte förmå mig att förstå dem. Jag ville absolut ­inte göra någonting. Förutom att sova. Så jag sov. Jag gick till jobbet. Jag ägnade dagen åt att undvika folks blickar så gott jag kunde. Sedan gick jag hem och sov till nästa morgon.

När det var som värst var jag tvungen att gå hem och sova på lunchen. Vännerna frågade om jag ville träffas. Det ville jag inte. Jag orkade inte. Så jag ljög. Det var snåriga lögner om att jag var tvungen att hjälpa någon avlägsen släkting att flytta eller att jag skulle röja ut mitt vindsförråd. Jag kom aldrig ihåg vilken lögn jag hade dragit till vem, så jag satte mig i den ena konstiga situationen efter den andra.

Allt bara för att få vara ifred.
Som många som är deprimerade längtade jag efter döden. För när det inte finns någon mening, vad är det då för syfte med att bara finnas till?

Det kändes som att jag existerade för andra. För jag visste att mamma och mormor aldrig skulle orka med att jag försvann. Jag ältade tankarna gång på gång på gång. Vad var det för mening? Varför gör folk saker? Hur orkar andra finnas till? Kommer det alltid att vara så här? I så fall orkar jag inte. Jag orkar knappt en dag till, hur ska jag orka flera år?

Det tog, som sagt, två år innan jag fick hjälp.
Tre år innan jag kunde känna lycka och livsglädje.
Men nu skrattar jag igen. Nu lever jag igen.

Många tror att psykisk ohälsa är någonting konstigt. Många som drabbas av depressioner skäms. Jag gjorde det. På två år tänkte jag inte ens tanken på att söka hjälp, för jag var ”ingen sån”. Jag hade ju jobb, ­lägenhet med fransk balkong och kille. Till slut tvingade mamma mig till en psykiater.

Omkring tio procent i befolkningen beräknas ha haft en ­depression under senaste året, ­enligt Vårdguiden. Det kan hända, och det händer, även den bästa.

Om jag hade vågat söka hjälp direkt kunde jag ha minskat min sjukdomstid.

Men jag var för feg.
Det var jävligt dumt.
För just den där sommarkvällen, den får jag aldrig igen.

zandra.lundberg@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn:  Zandra Lundberg.
Ålder: 25 år.
Familj: Sambon Christian.
Gör: Nöjesreporter/krönikör på Nöjesbladet.
Bor: I en lägenhet i Enskede.

4 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… att jag och min kille ska åka till Mexiko och lära oss att surfa. Eller bara dricka tequila.

Jag är otippat bra på…
… bänkpress. Siktar på personbästa i augusti.

Senast jag grät…
… var när jag lyssnade på Jonas Gardells sommarprat. Jag var bakfull, hyperkänslig och satt på bussen.

På min gravsten bör det INTE stå…
…någonting. Det räcker med att kasta ut askan i havet. Billigare så.

Det är minst fyra år sedan vi sågs, och när vi möts på puben The Dunstan house i Burnham-on-Sea, får jag en smärre chock. Min väninna, Wendy ser fantastisk ut.

– What’s your secret? viskar jag.

– 5:2, svarar hon med ett nöjt leende och tar en tugga av sin krispigt friterade fish ’n chips, medan jag petar håglöst i en caesarsallad – utan dressing och krutonger.

Wendy berättar hur hon gått ner 9,5 kilo på fem månader genom att minska kalorierna två dagar i veckan och leva precis som vanligt i fem.
– Jag dricker vin, äter indisk take away med familjen och har samtidigt fått tillbaka min figur från tonåren.

Och hon är inte den enda i England som lyckats. Sedan läkaren Michael Mosleys tv-dokumentär Ät, fasta och lev längre sändes på BBC i augusti i fjol har kändis efter kändis triumferande visat upp sin nya siluett i pressen efter att ha följt dieten, som också kallas ”IF”, intermittent fasting (periodisk fasta).

Tack vare metodens enorma popularitet har varuhuset Marks & Spencer ökat sin försäljning av ”low cal-rätter” med 60 procent och på Pizza Express-menyn finns nu The leggera pizza (max 500 kalorier) och The superfood salad (300).

Så varför har 5:2 blivit så poppis? Jo, enligt Wendy ligger hemligheten i att ingen mat är förbjuden och att du bara behöver späka sig två dagar, istället för på obestämd tid.

– Visst var jag hungrig i början, men det gjorde inget. Nästa dag fick jag ju äta vad jag ville igen.

Nu har hon nått sin målvikt och behåller den genom att köra ”5:1” och jag måste säga att jag är sugen på att kliva på fastetåget.

Är du? Bläddra fram till sidorna 26–30 och läs vår stora guide. Kanske ses vi om tio kilo?

5:2 – dieten alla pratar om. Sammanfattat går det ut på att äta som vanligt fem dagar i veckan och dra ner på kalorierna under två dagar. Enligt läkaren Michael Mosely ”går du ner i vikt utan att lägga om hela din livsstil”. Söndag reder ut alla frågetecken med en stor guide.

Maria, 54, var trött på sin ”snälla” stil och Söndags stylist Ehva Löpp ryckte ut. Se förvandlingen och Marias nya tuffare attityd. ”Det här är verkligen JAG”, sa hon efteråt.

Och nu när sommaren börjar lida mot sitt slut, vad är bättre än att kunna se fram emot en resa i vinter? Vi listar 40 nya charterresmål som garanterat är solsäkra!

… dessutom: Fråga Terry, Fråga Malena, veckans vin, korsord & knåp, inredning och mycket mycket mer.

Jag går ut från den gamla träkyrkan i Näsåker uppe i Övre Ådalen i Ångermanland. Tystnaden är bedövande. Nämforsen en bit bort är lika död som de som ligger här. Men tystnaden talar till mig. Ibland, beroende på dagsformen, formligen skriker den. För på något sätt är det här, bland alla dessa ­döda, jag hör hemma.

Just där, till höger om kyrktrappan under en ­liten svart sten, ligger N A Lidén och Sara, ”hans hustru.” Farsans farfar och farmor. Och till vänster: Gamla, gulliga, snälla Amanda. Farfars syster som alltid bjöd på nybakade bullar och källarkall mjölk från kossan uti fjöset. Bredvid henne Rickard, bildskön kraftkarl, som bar hem farfars gamla täljstensspis när Emil ­hamnade här. Och alldeles framför: En liten duva och namnet på min tremänning Gunilla. Hon blev två.

Runt hörnet finns Emil Lidéns familjegrav. Stenen är, som de flesta andra, liten och anspråkslös. Farfar Emil, skogsarbetare, flottare och torpare, ligger där tillsammans med farmor, sina svärföräldrar, faster Toras grabb som knappt hann öppna ögonen innan han dog och kanske ett par till. Sista bidraget var min far som kom dit som 52-åring 1970. Sen sprack det. Släkten försvann åt alla håll.

Runt omkring ligger grannarna, de flesta släktingar på ett eller annat sätt: Arvid som sköt sig i vedboden, Kalle som inte kunde gå – han sprang jämt. Överallt på stenarna: Lidén, Liden, Lidén. Och så de andra, de som Lidénarna gifte sig med.

Ingenstans känner jag så många människor som här. Och alla är döda men ändå oerhört närvarande skuggor som bildar en klangbotten i min tillvaro.

Det går en tråd från Näsåker ner till Östergötland. Morfar Nestor, statargrabb från Tidersrum, snodde värvning vid Smålands husarer i Eksjö 1909. Togs ut till guldlaget i truppgymnasik vid OS 1912. Gifte sig med skönheten Blenda, fick ­sonen Erik och förlorade båda två i Spanskan. Förkrossad sökte han sig norrut, vann högsta vinsten på penninglotteriet och träffade min mormor. De fick tre döttrar som hamnade på olika ställen.

Morsan, fick jobb på Östra Småland i Kalmar dit farsan hade kommit strax tidigare. Etablerade förlovningar slogs upp. Morfar laddade sin revolver.
Men det ordnade sig.

Varje år åkte morfar ned till Sjögestad och krattade föräldragraven. Jag följde med några gånger. Där stod Nestor, hårdingen, och grät. Jag också. Morfar tog tidigt med sig några ekplantor som han planterade hemma på Moråsen i Boden. Som genom ett herrens mirakel överlevde de krigsvintrarna och alla hemska Norrbottenvintrar. Nu har de planterats om och hamnat utanför kyrkan.

Så dog farsan, 52 år gammal, och hamnade i Näsåker.
Så morfar och mormor: Boden.
Farmors bror Oscar: Försvann någonstans i Minnesota.
Moster Märta: Karlstad.
Faster Tora: Skogskyrkogården.
Morsan: Minneslunden i Söderhamn.

Själv bor jag i Uppsala.
Trådarna från kyrktrappan i Näsåker leder lite varstans.
Vart ska de leda mig?
Tillbaka till Näsåker när det blir dags? Hem till familjen? Hem till släkten? Men familjen, släkten, finns ju överallt nu.

Fast Näsåker kallar. Allt ­högre ju äldre jag blir.
Det där får någon annan lösa.

Jag var nyss uppe i Boden och bröt en kvist av Nestors ek som jag tog med mig hem. Och här ­sitter jag och tittar på de torra ek­löven. Och tänker på Näsåker. Och på den skugga ur det förflutna jag snart själv kommer att bli.

svante.liden@aftonbladet.se

Veckans krönikör
Namn: Svante Lidén.
Ålder: 61 år.
Familj: Hustru Maria, sönerna Magnus och Einar.
Gör: Reporter på Aftonbladet.
Bor: Uppsala.

3 snabba
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… Reykjavik. När höststormarna drar i gång däruppe i min gamla hemstad kan jag inte komma på ett ställe jag hellre vill vara på.

En bok som alla borde läsa …
… Lusthuset av Torsten Blomqvist.  En lika rolig som fasansfull skildring av politisk vardagskorruption – med inslag av ruggigt ultravåld –  i en norrländsk stad som av någon anledning får en att tänka på Sollefteå.

På min gravsten bör det stå:
”Det var bättre förr!”

Det har gått fyra år. Ändå skriker hela min kropp ”nej!” när jag spänner på mig hjälmen, svingar benet över pakethållaren och sätter mig på cykeln.

Men det är dags nu. Dags att överkomma skräcken som har ridit mig sedan den 31 juli 2009, då jag dundrade med hakan rakt ner i asfalten, slog kroppen fyra nyanser av blå och bet sönder åtta kindtänder.

Min man, Dan, har fixat till min ärvda Crescent med nytt styre, fräscha däck och skinande blanka stänkskärmar. Min hoj är som ny, annat är det med mig. Olyckan sitter kvar i muskelminnet som ett svidande ärr, men enda sättet att bli trygg i sadeln igen är ju – som bekant – att hiva sig upp i den.

Hjärtat pickar lite fortare och handflatorna är svettiga när jag trampar iväg, påhejad av Dan. I Slussenbacken blir jag omkörd av både medelålders män i lycra och fartiga damer med korgar på styrstången, och jag tänker att de nog aldrig har dundrat rakt in i en trottoarkant med ansiktet först.

Att de nog inte vet att 70 procent av alla cykelolyckor resulterar i käk- och tandskador och att om de kände till den statistiken skulle de förmodligen tagga ner en smula.

Eller åtminstone skaffa en hjälm med integralskydd. För blåmärken bleknar, sårskorpor ramlar av, men tänder växer aldrig tillbaka och är överjävliga, snudd på omöjliga, att laga när de är så trasiga som mina.

Det är därför jag blivit Stockholms försiktigaste, och snällaste, citycyklist. Jag stannar laglydigt vid varje rödljus, respekterar högerregeln och släpper fram fotgängare vid övergångsställen.

Att inte göra det ovan nämnda, skulle vinna mig några minuter i tid. Det är det inte värt.

Tro mig.

Nu är det hög tid att sörpla kräftor och sjunga nubbevisor! Söndag har recepten som fixar festen!