Lea, 88, är en av de sista överlevarna. När hon var 18 år gammal såg hon sin mor och lillasyster för sista gången innan de transporterades till gaskamrarna i Auschwitz. Lea tvingades till slavarbete i koncentrationslägret Bergen-Belsen fram till befrielsen den 29 april 1945.

Den här söndagen är det Förintelsens minnesdag och vi har träffat Lea Gleitman och Fritz Schubert. Båda är offer för nazismen, Lea som judinna i koncentrationslägret och Fritz som tvångsrekryterad soldat.

Som vanligt har vi en bred mix i Söndag så den här veckan får du också titta in Gry Forssells garderob, vi reser till dykparadiset Bonaire i Karibien och vi bjuder på lyxiga franska recept.

Dessutom: Vin, Fråga Malena, Inredning, Mode, Må bra, Skönhet, Mitt liv, Samtalet, Fråga Terry, Böcker, Mats Strandberg & Josefine Sundström och Kryss & Pyssel.

I Sverige har antalet personer som ­diagnosticerats med adhd ­fördubblats de senaste fyra åren. För Aftonbladet Söndag berättar tre ­personer – som alla fått diagnosen som vuxna – om hur det är att leva med ett osynligt handikapp.

Möt Therése, Hans och Carina i veckans Söndag!

I skolan var hon så rädd för att höra sin egen röst att hon knappt vågade prata. I dag är hon en kritikerrosad, Grammis­nominerad artist. På lördag intar Anna Järvinen, 42, Melodifestivalens scen inför miljontals tittare, trots att hon fortfarande kämpar mot blygseln.

För Söndag berättar Anna Järvinen om sin musik, kärlek och om hur det känns att vara med i Melodifestivalen.

Ondskan kom två gånger till den idylliska amerikanska förorten. Första gången tog den trebarnsmamman Dorothy Forsteins ­sinnesfrid och lät henne leva i ångest. Fem år senare slog den till igen – och tog henne med sig.

Läs veckans mysterium i Söndag!

Det är härligt, härligt men farligt, farligt att träffa sina idoler. Ibland visar de sig vara riktiga rövhål, och sen är allt förstört. Det var precis tvärtom när jag i november fick chansen att fika en hel timme med Robert Engels. Namnet kanske inte säger dig något, men han ingick i kärngruppen bakom Twin Peaks, den nyskapande tv-serien från 1990. Engels skrev också den underskattade filmen Fire walk with me, om Laura Palmers sista dagar. Det var en fantastisk timme. Jag ser på bilderna som togs att jag tindrar med ögonen precis så hänfört som föräldrar drömmer om att deras barn ska göra på julafton (ärligt talat ser jag ganska galen ut, men jag föredrar julafton-liknelsen.) Och trots att det snart är 25 år sedan Engels jobbade med Twin Peaks tyckte han fortfarande om att prata om det. Han svarade inte bara artigt, utan engagerat, på mina frågor och åt lydigt upp den enorma kanelbullen jag bjöd på. Mest sympatiskt av allt var kanske hans inställning till alla seriens gåtor: Om du tror att du vet svaret på något, om det känns rätt för dig, då är det rätt. Skaparna har inte tolkningsföreträde.

Jag frågade Engels om Twin Peaks någonsin kommer att återuppstå, nu när tv-bolagen vill skaka nytt liv i varenda gammal kultserie. Twin Peaks känns ju som en självskriven kandidat, men en ny version skulle lätt bli en katastrof i fel händer. Engels lugnade mig med att det vore omöjligt om inte skaparna David Lynch och Mark Frost godkände det.

Nu ryktas det att det är just vad som pågår. Lynch sägs ha möten med NBC om en tredje säsong av serien. Den ska utspelas i nutid, och han vill ha med så många som möjligt av originalskådespelarna.

Frost har tidigare berättat i SciFi Now om att de då och då pratar om att återuppliva serien: ”Om vi bestämmer oss för att gå vidare har vi en rik källa att ösa ur”. Andra säsongen av Twin Peaks hade definitivt sina svackor. Tv-bolaget tvingade fram ett hastigt avslöjande av vem som mördade Laura Palmer. Efter det tappade serien styrseln, och den hade just börjat hitta formen igen när den lades ner. Det kanske är på tiden att återvända? Särskilt som ju Laura säger till agent Cooper, sista gången de träffas: ”Vi ses igen om 25 år”.

Det är bara ett par år kvar nu…

Om ett par veckor rullar landets största underhållningsprogram igång. Och just nu förbereds det för fullt. För tre minuter i rutan. Tre minuter som kan förändra liv. Att slå igenom i Melodifestivalen är en fantastisk skjuts ut i nöjesbranschen. En comeback sitter ­inte heller fel. Trettio­två artister håller just nu på och solduschar sig, bokar frisörtid, syr in eller släpper ut scenkostymen eller går in ett par vansinnigt glittriga pjuck hemma på parketten. Alla artister är olika. Alla har olika drömmar inför sin medverkan. Men en sak har de gemensamt; de vill såklart bli älskade och allra helst vill de vinna.

Vi kommer att få se fantastiska nummer. Vi kommer att få uppleva succéer. Men vi kommer även bevittna fiaskon. Det här är en sång för alla dom som aldrig kommer slå igenom.

Året var 1999. Jag och mina ­gamla skolkamrater hade startat en grupp. Vi kallade oss Ai. Med samma uttal som engelska öga, men samma innebörd som japanskans kärlek.

Vi hade under ett par år spelat in demos. Dels med låtskrivarna Hasse Andersson och Niklas Pettersson i Göteborg. Och även med en kille vid namn Anders Bagge som tillsammans med ­Andreas Carlsson skrev låtar i Stockholm. Alla i gruppen kunde inte sjunga jättebra. Jag har ju en röst som gör sig bäst i väsande läge. Men vi hade två finfina sångerskor och en hel del danstalang i vår grupp så intresse fanns för oss. Två skivbolag var på hugget och vi visste inte vilket av dem vi skulle välja. Men någon gång under senhösten 1998 hade Stefan Bergh, ni vet han som skrev Fångad av en stormvind med en viss Carola, kommit med i Melodifestivalen. Han frågade om vi ville framföra hanns låt Bilder av dig. Såklart att vi ville! I samma sekund som vi tackade ja väcktes ett hopp. Tänk om vi skulle vinna. Jag menar vi hade ju i alla fall tio procents chans, typ. Och tänk om vi skulle vinna hela tjottaballongen! Ett genombrott som … eh ja tanken fanns genant nog där … ABBA! I en 22-årings hjärna var allt möjligt. Tydligen även i en reporters på Aftonbladet. Han trodde faktiskt att vi skulle vinna och tryckte till och med upp fejklöp med oss som segrare för att i förväg ta en vinnarbild av oss, för att få till en smidig publicering när vi väl vunnit.

Tjoho, livet var verkligen ­rosa! Jätterosa och hoppfullt ända tills Charlotte Nilsson vann. Och det gjorde hon med god maginal. Vi fick EN tolvpoängare men inte så mycket mer och slutade näst sist.

Efteråt var det kaos, kring Charlotte. Vi blev lämnade ifred. När jag lämnade arenan minns jag bara hur mitt tunga löshår gjorde hårbotten ömt. Jag tvingade mig att le och säga att ”Herregud, det här med Melodifestivalen var bara en kuuuul grej”. Men på mitt hotellrum den kvällen grät jag då jag lossade löshåret. Jag grät inte för att hela skallen kändes som ett blåmärke. Jag grät för att vi inte blivit nya ABBA!

Så mina tankar går dessa uppladdningsveckor till alla dom som kommer komma sist. Till dom som kommer att lipa som jag gjorde när strålkastarna slocknat.

Åsa, Anna-Karin, Sofie och jag. En otippad kvartett som hängde ihop. Jämt. Vi var ­alla fyra ljusblonda (Anna-Karin och Sofie såg dessutom snudd på klonade ut med ­sina välfönade pagefrisyrer och ­fäbless för kinaskor), men där tog likheterna slut.

Hur just vi blev ”best friends forever” (som Maria Montazami och ­hennes väninna Mindy uttrycker det i dagens tidning) är för mig en gåta, men från det att vi började i fjärde klass var vi oskiljaktiga och struntade högaktningsfullt i vad alla andra tyckte om oss.

Vi betraktades säkerligen som töntar av våra skolkamrater, vi som vägrade mascara och inte förstod vitsen med att hänga vid Tempomuren i centrala Östersund på helgerna i hopp om att få smaka hembränt.

Nej, vi tillbringade helgerna med näsan i Carl Butlers kokbok eller
knatandes uppför en jämtländsk fjälltopp. Och under tiden följde vi
varandras utveckling från tioåriga småtjejer, via förälskelser,
tågluffar och skoldanser, till nybakade 19-åriga studenter.

Den trygghet jag kände i vår lilla grupp under mina jobbigaste barn-
och ungdomsår är svår att sätta ord på, men jag önskar att varje
vilsen unge skulle få uppleva den.

I dag är vår kontakt ­sporadisk, men jag vet att när jag ringer, vem
som helst av dem, krävs det varken kallprat eller ursäkter för
uteblivna samtal för att vi ska ­komma till väsent­ligheterna.

För vi är bästisar.
För alltid.

Nostalgi 1 Skolavslutningen i nian på Vallaskolan, Frösön. Det spelar ingen roll vad som står i passet, för Anna-Karin, Sofie och Åsa är jag evigt 16 år. och vice versa. 

NOSTALGI 2 Studentexamen, Wargentinsskolan, 1984. Dagen avslutades med en rejäl föräldrafri fest hemma hos mig. Mer avslöjar jag inte.

Varför inte överraska kärestan med ett spabesök på Alla hjärtans dag?
I veckans Söndag guidar vi dig till 15 svenska ­spaupplevelser från norr till söder.

Glöm pizzerian på hörnet! När du prövat Söndags recept duger inget annat än ­hembakat – krispiga bottnar toppade med delikatesser. Vad sägs om småpizzor med skaldjur, löjrom och citronsmör? Eller pizza med portabello, ägg och mandelpesto? Sugen? Köp veckans Söndag!

Skådespelaren Robert Gustafsson gör just nu en roll han verkligen brinner för – som ­autistiske Raymond i föreställningen Rain man.

För Söndags reporter berättar han om uppväxten med en bror som inte var som alla andra. Och om hur rollen som Raymond gett honom möjlighet att förstå sin egen barndom.

Läs mer i veckans Söndag!