De senaste åren har varit minst sagt omtumlande för mig. Jag och Sara Bergmark Elfgren har skrivit de första två böckerna (Cirkeln och Eld) i en trilogi om en grupp tonårshäxor i Bergslagen som måste samarbeta för att stoppa apokalypsen. Vi skrev helt enkelt böckerna vi själva ville läsa. Vi hade, naturligtvis, aldrig kunnat ana att böckerna skulle bli sålda till över 25 länder.

En fråga som har dykt upp i många intervjuer, i alla länder där vi hittills pratat med journalister, är varför våra huvudpersoner är tjejer. Samtidigt som jag kan förstå frågan, så är den lite sorglig. Det finns ju massor av berättelser om ett gäng killar, utan att någon undrar varför de är just killar? Och få reagerade på att det bara fanns en kvinnlig superhjälte i Avengers, där jorden återigen räddades av ett gäng vita hetero-killar (Obs: jag älskade ändå Avengers.)

En annan vanlig fråga är om det betyder att våra böcker är tjejböcker. Men vem skulle påstå att böckerna om Harry Potter bara är för killar, eftersom de har en manlig huvudperson? Det tas för givet att om en film, tv-serie eller bok handlar om killar, så är det riktat till både en manlig och kvinnlig publik. Men det som handlar om tjejer är bara intressant för tjejer. Som om killar är känslomässigt utvecklingsstörda och har noll fantasi, så att de absolut inte kan leva sig in i kvinnlig hjältes äventyr.

Den så kallade sanningen blir alltså: Det som handlar om killar är allmän-giltigt. Men berättelser med kvinnliga hjältar, som Katniss i Hunger
Games, är en egen liten udda genre. Som om inte kvinnor utgjorde hälften av jordens befolkning.
Och det börjar redan i barnkulturen. Skådespelerskan Geena Davis bildade 2007 ett institut som arbetar för att kvinnor ska representeras mer rättvist i medierna. Deras senaste forskning visar att bara 17 procent av karaktärerna i amerikanska filmer och tv-serier för barn är tjejer. Det ser faktiskt ännu värre ut i populärkulturen för vuxna.
Det här är inte en fråga som bara rör USA, eftersom vi här hemma konsumerar så oerhört mycket därifrån. Det borde vara en tankeställare för oss alla.

Jag är sju år gammal och går i ettan. Jag sitter i skolmatsalen och har på mig min nya tröja, en vit med en mintgrön triangel på magen. Jag är mycket nöjd just den här dagen, för jag har hamnat vid samma bord som min klasskamrat Fredrik. Jag är förtjust i Fredrik, i största hemlighet förstås.

Vi äter risgrynsgröt. Jag tycker inte om mjölk och har bara kanel på gröten. Fredriks gröt badar i mjölk. Jag tittar på honom. Vågar inte säga något, men tänker att han är söt.

Jag tar en tugga av min leverpastejsmörgås och tappar samtidigt min saltgurka på golvet. Jag vänder huvudet för att se om vår lärare har sett att jag spillt.

Plötsligt känner jag att jag blir alldeles varm i ansiktet. Liksom ljummen över ena kinden. Då jag tittar upp igen ser jag att Fredrik sitter med sina händer för munnen och samtidigt känner jag att kinden är fuktig. Därefter upplever jag stanken och inser att Fredrik har spytt. En kaskad-spya över bordet och rakt över mig och min mat.

Jag minns inte exakt vad som hände sen. Jag minns bara att lärare snabbt tvättade av mitt ansikte och att min nya fina tröja stank sur spya resten av eftermiddagen. Dessutom slutade jag vara kär i Fredrik.

Sedan den dagen lider jag av kräkfobi. Jag vet, det låter som ett skämt men jag klarar faktiskt inte av att se någon kräkas. Om jag råkar göra det signalerar min kropp ”livsfara” och jag blir yr. Jag fixar inte ens att se en spya på marken. Jag är en sån som mår illa av blotta tanken på att må illa.

Min kräkfobi har gått så långt att jag är livrädd för vinterkräksjukan. Och så här års är det givetvis en oerhört bökig rädsla.

Jag tvättar mina händer flera gånger om dagen. Vilket såklart är en onödig åtgärd. Jag menar – jag skulle aldrig få för mig att greppa ett handtag på offentlig plats. Om jag måste öppna en dörr är jag kreativ. Armbågen funkar fint, likaså en servett. Eller så ser jag helt enkelt till att inte vara först ut genom dörren. På kortautomater, där man ska knappa in koden, använder jag knogarna. Och jag står aldrig i någons utandningsluft på tunnelbanan.

Förr om åren var det enkelt att slippa vinter-kräket. Jag lyckades faktiskt undvika att spy under hela 20 år. Men så kom barnen. Och min äldsta dotter har verkligen varit min fobis stora skräck. Alltsedan hon var bebis har hon stoppat allt i munnen. Fingrarna, leksaker, skräp på marken, gammal mat, skor och ALLT äckligt man kan tänka sig. Jag vet inte hur många gånger jag fått nypa mig i armen för att inte skrika rakt ut i förskräckelse och äckel.

Nu har vinterkräket blivit tradition hos oss. Och min äldsta dotter kaskadspyr som i tecknade filmer. Jag trodde faktiskt inte att man kunde spy så kraftfullt horisontalt.

Jag misstänkte länge att jag var ensam om min noja. Och självklart har jag tänkt att jag bara är pjoskig. Men nu har jag läst mig till att min fobi är en av de tio vanligaste. Men eftersom den är förknippad med skam talar folk inte
gärna om att de lider av den. Och, ja just det, min fobi har ett namn. Mina damer och herrar – jag ger er ett ansikte till emetofobi!

När det gäller bjudmat är jag periodare. Har jag väl hittat ett recept som funkar för både stora och små gäster, hemfaller jag gärna åt favorit i repris i många månader.

Under 2012 var det min fabulösa ”Chicken ­surprise” (namngiven i ett högst ironiskt ögonblick av min make), som jag serverade vid redaktionspartaj, ­15-årskalas, sommarmiddagar och släktträffar.

För inte nog med att det är en alldeles utsökt anrättning, introducerad av min väninna Therese, den sköter sig snällt i ugnen och blir aptitretande gyllenbrun samtidigt som ­riset är färdigkokt, salladen sköljd och bordet ­vackert dukat.

Dessutom är ju kyckling en bombsäker huvud­ingrediens. Medan många
ogillar eller väljer bort rött kött och fläsk, tar de flesta mer än
gärna för sig av kycklingfilé. Enligt branschorganisationen Svensk
fågel ­sätter vi i oss runt 18 kilo matfågel per person och år. Då
­ingår visserligen även anka, gås och kalkon, men ­gissningsvis landar
det fler kycklingfiléer än ankbröst i ­våra magar.

Men nu är överraskningskycklingens dagar räknade hos familjen Scott.
Både ungar och äkta hälft har tröttnat, så jag kastar mig med iver
över Johan ­Gunnarssons mumsiga allt i en form-recept på sidorna 50–55
i jakt på ny reprisfavorit och jag måste säga den grekiska pytt i
pannan känns som en bästisbubblare.

Och som en nyårsbonus för ­alla er lyckliga som ännu inte smakat min
(numera) ”Chicken not such a ­surprise” hittar ni succérätten här på Söndags blogg. Scrolla neråt så får ni se.

Smaklig spis!

Här kommer det (i Söndag 6–7 januari) utlovade succéreceptet på Erikas ”Chicken surprise” (4 pers):

Du behöver:

4 kycklingfiléer

salt och vitpeppar

2 dl grädde

1 hönsbuljongtärning

purjolök alt gul eller röd lök

2 vitlöksklyftor

Ca 2 dl riven smakrik ost

Gör så här: Dela varje kycklingfilé på längden i tre delar. Lägg dem i en ugnsfast, smord form. Salta och peppra, strö över hackad lök (vilken sort är en smaksak, jag gillar purjo), vitlök och smulad buljongtärning. Häll grädden över och täck med den rivna osten. Gratinera i 200 grader, ca 20 min.

Servera med vildris och sallad med stekt halloumiost och jordgubbar, persika eller melon. Som den här nedan. Mums!

”Succéserien som blivit en livsstil”, står det på omslaget till dvd-boxen med Mad mens femte säsong. Jag hoppas att det inte stämmer. Kanske har personen som skrivit det inte ens sett serien. För det är en vanlig missuppfattning att Mad men handlar om snygga sextiotals-kläder, sexiga interiörer och tre-martinis-luncher.
I själva verket är Mad men en serie där ingen- är avundsvärd. Alla mår dåligt. Och den största boven är samhällets stränga normer, som håller dem alla så fastlåsta.

Hemmafruarna glider runt i vackra klänningar och kedjeröker, så understimulerade att explosionen ständigt ruvar under ytan. Männen har aldrig något utrymme att visa känslor och söker sina ventiler i älskarinnor och blöta kvällar på representationskontot. Män och kvinnor ser varandra som obegripliga väsen, för de har fostrats så olika. Alla lever i en fullständig känslomässig isolering. De skulle aldrig kunna berätta hur de mår bakom fasaden, ens om de ville, för de har aldrig lärt sig ett språk för det.

Mad men har nu nått fram till 1967, och männen på reklambyrån har just börjat vänja sig vid enstaka kvinnor i yrkeslivet. De anställer motvilligt sin första svarta sekreterare. Och en jude. De tvingas ha möten med några homosexuella män. Det är nästan rörande hur obekväma de blir av allt detta. Det är urläskigt att träffa människor som inte är exakt som de själva. Den största ljuspunkten är oväntat nog Don Drapers nya äktenskap. Megan är inte bara yngre, hon kommer från en ny era. Hon har drömmar, en egen vilja. Och han gillar det, fastän det är lite bökigt och ovant.

Mad men handlar inte bara om 60-talet, den handlar om varför vi är de vi är i dag. Serien utspelas för bara några generationer sedan. Det är våra föräldrar och morföräldrar. Mycket har hänt sen dess, men bakåtsträvarna blir allt fler, allt räddare och alltmer lättprovocerade. Minsta antydan om att till exempel sexism är ett problem i samhället och de känner sig personligt påhoppade. Samtidigt blåser otäckt konservativa och rasistiska vindar över hela västvärlden. Mad men påminner om vad bakåtsträvarna vill sträva tillbaka till. Det borde inte vara lockande för någon. Nu skriver vi 2013 i kalendern och strävar framåt i stället, okej?

Jag är 13 år när jag ser filmen Cocktail för första gången. Tom Cruises leende är vitt och busigt. Och oj så förföriskt, det har jag aldrig tidigare tyckt om en filmskådespelare. När Tom Cruise blandar drinkar flyger flaskorna i luften och drinkarna blir exotiska och minst lika förföriska som Toms breda leende.

Om jag blev kär? Bär tomten röd luva? Tom Cruise förblev min drömkille under hela tonåren.

Sen har det, som man säger, runnit vatten under broarna. Jag har inte riktigt förälskat mig i varken popstjärnor eller skådisar sedan dess och således trodde jag att min naiva Cruiseförälskelse lagt sig. Men den hade endast gått i mångårig träda, skulle det visa sig.

För cirka en månad sedan dök det upp en inbjudan. Till en biopremiär. Jag öppnade den blanka inbjudan och såg Tom Cruise i en inövad filmpose. Jag började läsa och hoppade till då jag upptäckte: ”I närvaro av film-ens huvudrollsinnehavare”. Tom, min Tom, skulle alltså komma hit!

På två röda hade jag övertalat min måttligt imponerade make att följa med mig. Och då dagen är kommen övertalar jag honom att vi ska komma först till eventet. Ja, faktiskt redan en kvart innan, för att få en riktigt bra plats i biosalongen.

Sagt och gjort. Vi hänger på låset till röda mattan. Det är ett himla ståhej utanför biografen. Poliser, vakter och hundratals skrikande fans. Min man som är lång berättar att det redan pågår viss aktivitet på röda mattan.
Jo, kamerablixtar smattrar och Mr Cruise är visst redan på plats. Omöjligt, tänker jag.
Stora stjärnor brukar ju glida in sist.

Så öppnas dörrarna och jag och Klas går, via vimmelfotograferna på röda mattan, in i biografen. Jag håller hela tiden min mobil i handen för att vara redo att fota Tom Cruise när han väl kommer.

När vi tagit av oss våra kläder säger Klas:

– Jag har ju hört att han är kort, men att han skulle vara så kort!

– Mm, det blir spännande att se, säger jag.

– Men vi stod ju alldeles intill honom där på röda mattan!  Jag trodde du såg det.

Det visar sig att medan jag skyndat över röda mattan har Tom stått och signerat autografer till sina fans. Vi har alltså bara rusat förbi honom. Och när vi så småningom tagit plats längst fram i salongen ser vi på bioduken i en direktlänk hur Tom jobbar på röda mattan. Och jag ska
säga att killen är fantastisk med fansen. Han ler vänligt, skakar hand, signerar, ler igen och småpratar. Lika trevlig är han mot pressen. Och
efter tre timmar kommer han så in till oss.

Mitt återupplivade tonårshjärta bultar från första raden, två meter från min ungdomskärlek. Jodå, snygg är han. Och duktig skådis, men min beundran handlar nu främst om hans vänlighet. Här har flera svenska stjärnor mycket att lära!

Lejon, uggla eller St Bernhard? Jag velar i några minuter innan jag placerar mig på en stol mellan de tvärsäkra lejonen och flocken med trofasta hundar.

Aftonbladets alla chefer trummas igenom samma ledarskapskurs och Putte, kursledaren, har just bett oss välja hörna, beroende på vilken så kallad chefsarketyp vi identifierar oss mest med.

De extroverta lejonen jagar fort framåt, handlar ­intuitivt och ser sällan i backspegeln, St Bernhards­jyckarna är lojala och omhändertagande, medan de ­introverta ugglorna aldrig agerar utan att ­reflektera, ­fundera och kontemplera.

Jag är ett tydligt hundlejon, låter magen stå för 99 procent av alla beslut, men skulle också pulsa en mil i meterhög snö för att rädda en vän med hjälp av en ­kagge konjak.

Jag kikar runt i rummet och fnissar när jag ser att Kristofer, Söndags biträdande redaktör, slagit sig ner mitt i en skock ugglor. För Kristofer har dubbats till ”förnuftets röst” av redaktionen och ”Mr Introvert” av sig själv. Han gillar att verka i det dolda, snickra i sin friggebod och har inget som helst behov av sociala medier-bekräftelse.

Medan jag lägger ut skojiga bilder på ­familj och vovve på Facebook och hoppas på många tummar upp, uppdaterar han sin status en gång per år: På sin födelsedag, och då för att ödmjukt tacka för gratulationerna. När han avslöjar att han förlorat sin Twitteroskuld för ett par månader sedan, med tillägget: ”Men jag vet inte vad jag ska twittra om”, bryter arbetskompisarna ut i unisont gapskratt.

Skrattar bäst som skrattar sist. Enligt Gunilla ­Granqvists nyårs­spaning på ­sidorna ­44–45 är 2013 året då de ­introverta tar revansch. Eftertänksamhet, träslöjd och ruin­spaning är inne – ­skrikig ­exhibitionism helute.

Så, grattis Kristofer Forssblad Olsson. Nästa år tillhör dig och alla andra ­ugglor!

Är ni redo för 2013? Om inte får du hjälp på traven i veckans Söndag. Både på kort och lång sikt. Problem 1: Dagen efter nyårsfesten. Vi reder ut varför du blir bakis, hur du undviker att bli det och levererar de bästa dagen-efter-tipsen.

När huvudvärken har släppt är det dags att fundera på nyårslöftet. Vi har tagit reda på hur du gör för att hålla det du lovat. Sedan återstår bara resten av året. Vad kommer att hända? Rätt mycket, enligt framtidsforskarna. 2013 blir året då gamla sanningar inte längre gäller.

”Vi är på väg mot vägs slut och en ny värld reser sig som ett Atlantis”, säger omvärldsanalytikern Mats Lindgren.

Om du inte har tid att invänta allt det nya får du snabbt reda på hur ditt år blir i vårt stora nyårsastro.

Gott nytt år!

Bioåret 2013 är fullproppat med biopics, det vill säga dramafilmer om verkliga människors liv. Det handlar om så vitt skilda personer som prinsessan Diana, Janis Joplin, Picasso, Abraham Lincoln, Monica Zetterlund, Steve Jobs, porrstjärnan Linda Lovelace och maffia-bossen John Gotti.
Jag har aldrig varit något fan av genren. En biopic måste klara en nästan omöjlig balansgång, och för varje The Queen och The king’s speech, som lyckades med bravur, finns det en hel uppsjö som hamnar i fallgroparna.

En del av problemet är att det är svårt att göra dramatik av verkliga personers liv. Liv är röriga och svåra att överblicka och vägrar följa någon prydlig dramaturgi. Det blir lätt segt, mest en räcka viktiga händelser som måste avverkas, och dessutom vet man hur det ska sluta. Ingen kommer ju att undra om prinsessan Diana överlever bilkraschen. Och om filmmakarna har alltför mycket respekt för den verkliga personen blir det långtråkigt, men om de istället tar sig alltför stora friheter blir det inte trovärdigt.
Och var går egentligen gränsen för vad som känns okej? Meryl Streeps porträtt av Margret Thatcher i Järnladyn var förstås imponerande skådespeleri. Men filmen fokuserade mycket på Thatchers demens. Thatcher själv kände kanske inte ens till filmen, just på grund av sin demens, men det måste ha varit fruktansvärt för hennes familj (som också protesterade högljutt).

Ett annat problem med biopics är att de oftast får mig att längta efter något annat. När jag såg den ohyggligt överskattade My week with Marilyn blev jag bara sugen på att se en film med den riktiga Marilyn Monroe.
Andra biopics får mig att längta efter att se en dokumentär, i stället för att behöva undra vad som är sant och inte, och hur det egentligen såg ut.
Men ingen i Hollywood har ju frågat mig vad jag tycker. Förutom remakes och uppföljare tycks det mesta på biograferna nästa år vara biografier. En lång, och långrandig, lookalike-tävling.
Första priset? En Oscar, så klart!