Vi åker tåg, min mamma och jag. Vi är lite lagom uppklädda. Båda i svart med varsin brokig scarf virad runt halsen. Och i skor med liten klack. Jag i mindre smink än vanligt. Mamma i mer. Som vi har sett fram emot den här kvällen. I flera månader har vi laddat. Det var i somras som mamma med något drömskt i rösten berättade att Peter Jöback skulle spela i Globen.

– En afton med bara musikaler. Han ska visst sjunga Fantomen också, sa mamma.

– Åh, Fantomen, svarade jag och beställde biljetter.

Både mamma och jag kan verkligen frossa i musikaler. Det har vi alltid gjort. Det är väl något med de där stora känslorna som passar oss. Dessa dramatiska stycken som egentligen är förutsägbara i sin strävan efter perfektion, tilltalar oss.

Mittemot varandra på tåget sitter vi och småpratar om mina barn, hennes barnbarn. Jag är trött in i märgen. Barnen har varit sjuka och jag har rest land och rike runt i en intensiv boklansering. Tröttheten har spridit sig till mitt ansikte. Jag ser i tågets fönster att jag har svarta fåror under ögonen. Jag frågar mamma om jag ser trött ut. Hon skakar på huvudet, men säger samtidigt att jag måste försöka ta det lite lugnare. Sen pratar vi om regnet. Lite trevande är det. Nuförtiden är det ju så sällan vi gör något själva, bara hon och jag. Vi ses ofta. Ja, nästan varje vecka. Men alltid tillsammans med andra. Barn, hundar och våra karlar. Och nu när det bara är hon och jag känns det nästan förvirrande. Är jag fortfarande ett barn? En kompis? Eller kanske en främling.

Vi är i god tid och smiter in på en restaurang. Med varsin meny i knät beställer vi vad vi vill. Samma sak, visar det sig. Vi fnissar lite. Mamma ser ut som hon alltid gjort. Låter som hon alltid gjort. Vi dricker vin, skålar och plötsligt får vi bråttom till Globen. Mamma och jag har billiga biljetter. Vi sitter nästan uppe vid Globens vita tak. Men vi är inte här för att se, vi vill höra en av landets bästa musikalröster. Peter Jöback inleder svulstigt. Mamma och jag klappar händerna så hårt att det sticker i fingrarna. Sen kommer introt till vår favoritmusikal, Fantomen på Operan.

– Fantomen på Globen, skojar jag medan orgelmusiken får golvet att vibrera.

Mamma skrattar åt mitt dåliga skämt och lutar sig tillbaka. Peter sjunger klockrent och både mamma och jag gråter okommenterat. Därefter ger Moulin Rouge ståpäls av välbehag. Vi applåderar, hummar och spinner som två nöjda katter ur musikalen Cats.

Kvällen avslutas med mer tårar. Vi är beredda med näsdukar, vi har ju läst i programmet att Peter sparat Kristina från Duvemålas Guldet blev till sand till sist. Mamma och jag ler och låter tårarna rinna.

Vi konstaterar att vi haft en fantastisk kväll och är sedan tysta på tåget hem. Den lite trevande känslan från tidigare på kvällen är borta. Jag har insett att det känns fint att vara tyst tillsammans med mamma. Att bara vara. Allt är så oerhört tryggt. Som om jag fortfarande är fyra år och sitter och dricker välling i mammas famn medan hon stryker mig över håret. Hon finns fortfarande här för mig på samma självklara vis, även om jag är vuxen nu.

Jag hoppas att jag kommer få uppleva lika fina kvällar tillsammans med mina döttrar när de blivit vuxna.

Hon står i hallen och råskäller mot övervåningen. Millie, min svärmors springer spaniel, känner sig uppenbart hotad av något eller någon som ingen av oss andra kan se. Vi trugar med kakor, tuggben och hundgodis, men Millie fortsätter vakta. Svärmor, Chris, suckar:

– Det händer minst en gång om dagen. Jag håller på att bli tokig!

Efter någon timme lugnar sig hunden och sjunker ner på golvet, men släpper inte trappan med blicken. Då och då lyfter hon på huvudet, morrar och stirrar ilsket på …

Ja, vad det nu är.

Ända sedan svärmor flyttade in i den pampiga viktorianska stadsvillan i Burnham-on-Sea på engelska västkusten, har vi känt det. Att något inte stämmer. Att det inte är något snällt hus. Att det känns hemsökt.
Prylar försvinner och elektriska apparater pajar, men det märkligaste är fukten. Murstocken i ett av sovrummen är konstant blöt, trots att sotare, murare och byggnadsingenjörer försökt lösa problemet. Men skorstenen är tät, murbruket solitt. Ingen kan förklara varför det då och då sipprar vatten längs spisens framsida.

När min spökskeptiske man förnimmer en mörk gestalt i matsalen, trots att han är mol allena i huset, ger Chris upp. Säljer stenvillan och köper ett mindre radhus i nästa kvarter.

Heli och Hasse i Södertälje upplevde liknande fenomen i sitt hem och höll på att mista både förstånd och hälsa. Tills Söndags medium Terry Evans ryckte ut. På sidorna 42–47 får ni veta vad som hände.

Hur det gick för svärmor? Millie slutade morra, prylarna ligger där de ska och murstocken i nya huset är snustorr.

Jag leder mina barn över grusgången och in genom grinden till förskolan. Min stora dotter hälsar glatt på kompisar och pedagoger och berättar vad alla heter.

Sen skyndar hon in till sin avdelning där en pedagog tar emot med öppen famn, vi vinkar och det sista jag ser är mjukhunden Bamses grå nos som sticker ut ur min dotters röda ryggsäck.

Hon älskar verkligen sin förskola. Jag står kvar en stund och tänker på hur stor min äldsta tjej blivit. Hon går inte längre i den yngsta gruppen. Hon går i mellangruppen. I gruppen som räknar, gömmer bokstäver i skogen och sopsorterar. Hon kan säga rullande r och tar ibland hand om sin lillasyster då deras grupper möts ute på gården. I sandlådan gör de geggamoja och när jag hämtar dem är deras overaller pepparkaksbruna. Det är både härligt och lite sorgligt att se barnen växa och utvecklas. Det går ju så snabbt. Gissar att alla föräldrar känner igen sig i det.

Maj-Lis är tre och ett halvt år nu och tiden har rusat. Det är inget man kan göra åt saken. Samtidigt som jag som förälder önskar sakta ner tidens ångvält lite, stressar samhället i dag på våra barns uppväxt. Hur ska man annars förklara det här med att barnen nu förtiden kastas ut från förskolan det året de fyller sex? Jag förstår inte varför våra barn ska gå i förskoleklass eller nollan i stället för att vara kvar i det trygga, där barn fortfarande får vara barn.

I min familj och vänskapskrets finns det barn som går i nollan. Samtliga har intygat att det varit en chock att att se sitt barn börja i förskoleklass. Från förskolans trygghet till en skolgård med större barn. När du lämnar din fem, sexåring i nollan är det inte säkert att det finns en pedagog som sätter sig på huk för att hälsa ditt barn välkommen. Nej, för nu går ditt barn i SKOLAN och där är grupperna större, alltså färre vuxna. I nollan ska barnen lära sig saker. Läsa till exempel. Men pedagogerna är fortfarande, som allra oftast, förskolepedagoger och inte grundskolepedagoger. Och jag misstänker att pedagogiken skiljer dessa åt och att konflikter därför kan uppstå då barnen börjar ettan och ska börja läsa där. Dessutom skulle barnen självklart kunna lära sig EXAKT samma sak på förskolan som i nollan. Bara det att vuxentätheten och tryggheten är större på förskolan.

Jag undrar varför det är så viktigt att våra barn ska börja skolan ett år tidigare än min generation gjorde? Allt pekar på att människan lever allt längre, så varför måste vi bli stora så satans snabbt? Jag avskyr nollan. Framför allt avskyr jag själva idén med att våra barn ska gå där. JAG FATTAR INTE VARFÖR.

Eller vänta, det kanske jag visst gör. Kan det vara så att våra barn kostar pengar på förskolan? Ja, det gör de ju. Hum … låt mig tänka efter … Förskolan och nollan kanske egentligen är samma sak? Men eftersom vi nu kallar det nollan betyder det att skolans regler ska gälla. Ja, nu förstår jag. Det handlar om PENGAR. Vi är mer kostnadseffektiva när vi tvingar våra barn bli stora snabbt. Nollan är lågbudgetvarianten av förskolan. Applåder och trumvirvel! Skit i hur barnen har det, bara det är billigt.

I dag är det första advent, och kapplöpningen mot julafton har officiellt inletts. Så även i tv-tablåerna. För varje dag som går kommer de att fyllas med alltfler julfilmer, stabbigare än en Janssons frestelse, sockersötare än ett helt knäckkok. Särskilt Kanal 5 och TV3 har, ju närmare den 24 december vi kommer, knappt en programpunkt utan ordet ”tomte” eller ”jul” i titeln.

Tokroligt klumpiga amerikanska familje-fäder får veta att de är självaste jultomten. Lillgamla ungar avstyr föräldrarnas skilsmässa genom att fixa julstämningen. Singeltjejer i perfekt makeup dricker varm choklad med båda händerna runt koppen, tills en singelkille i stickat fastnar med bilen i snön utanför deras mysiga lilla stuga. Hårt arbetande föräldrar som missar barnens basebollmatcher och julspel får besök av feer, julänglar eller talande snögubbar som lär dem en viktig läxa om de rätta värdena. Lille Kevin är Ensam hemma – för fjärde gången. Filmernas äppelkindade sentimentalitet känns som ett hån, särskilt just när de flesta av oss bråkar och stressar som mest inför julen.

Och sen är det alla tv-serier som gör en ”julspecial”. De innehåller ofta en krystad twist som gör att karaktärerna tvingas ge hemlösa en fin jul på det lokala soppköket. De hemlösas uppgift är att få huvudpersonerna att inse hur lyckligt lottade de själva är.

Ingen jul var komplett i Beverly Hills om inte rekorderlige Brandon -släpade hem en hemlös man för att duscha av honom och mata honom med kalkon. Familjen blev rörd av sin egen fantastiska godhet, innan de kastade ut honom på gatan igen.

Irak-kriget har alstrat ett populärt alternativ till den hemlöse. Huvudpersonerna träffar en tårögd kvinna vars man slåss för frihet och demokrati och därför inte kan komma hem till jul. Sen går de hem till sin egen tomtebolycka och kramar sina barn lite extra hårt.

De allra flesta julfilmer är ondska förklädd till godhet. Cynism som låtsas vara hjärtevärme. Skenhelighet som skiner igenom.

I dag är det första advent, och kapplöpningen mot julafton har officiellt inletts. Så även i tv-tablåerna. För varje dag som går kommer de att fyllas med alltfler julfilmer, stabbigare än en Janssons frestelse, sockersötare än ett helt knäckkok. Särskilt Kanal 5 och TV3 har, ju närmare den 24 december vi kommer, knappt en programpunkt utan ordet ”tomte” eller ”jul” i titeln.

Tokroligt klumpiga amerikanska familjefäder får veta att de är självaste jultomten. Lillgamla ungar avstyr föräldrarnas skilsmässa genom att fixa julstämningen. Singeltjejer i perfekt makeup dricker varm choklad med båda händerna runt koppen, tills en singelkille i stickat fastnar med bilen i snön utanför deras mysiga lilla stuga. Hårt arbetande föräldrar som missar barnens basebollmatcher och julspel får besök av feer, julänglar eller talande snögubbar som lär dem en viktig läxa om de rätta värdena. Lille Kevin är Ensam hemma – för fjärde gången. Filmernas äppelkindade sentimentalitet känns som ett hån, särskilt just när de flesta av oss bråkar och stressar som mest inför julen.

Och sen är det alla tv-serier som gör en ”julspecial”. De innehåller ofta en krystad twist som gör att karaktärerna tvingas ge hemlösa en fin jul på det lokala soppköket. De hemlösas uppgift är att få huvudpersonerna att inse hur lyckligt lottade de själva är.

Ingen jul var komplett i Beverly Hills om inte rekorderlige Brandon släpade hem en hemlös man för att duscha av honom och mata honom med kalkon. Familjen blev rörd av sin egen fantastiska godhet, innan de kastade ut honom på gatan igen.

Irakkriget har alstrat ett populärt alternativ till den hemlöse. Huvudpersonerna träffar en tårögd kvinna vars man slåss för frihet och demokrati och därför inte kan komma hem till jul. Sen går de hem till sin egen tomtebolycka och kramar sina barn lite extra hårt.

De allra flesta julfilmer är ondska förklädd till godhet. Cynism som låtsas vara hjärtevärme. Skenhelighet som skiner igenom.

Igår rullade Söndagsredaktionen hem från jobbet efter att fyllt magarna med prinsesstårta, kakor och bullar. Allt tack vare fotograf-Börje som tackades av med tal och presenter efter 34 (!) år på Aftonbladet. De sista åren var han Features alldeles egna fotograf (Feature är den avdelning som alla Aftonbladets bilagor tillhör här i huset) och det var både sorgligt och roligt att säga tack och hej. Jag såg en och annan tår bland medarbetarna.

Torsdagen har börjat på samma sockerstinna sätt här i Kungsbrohuset. I morse möttes vi av stora skålar med godis i köksutrymmena och alldeles nyss serverades nybakade bullar och lite senare bjussar reporter-Anna på tårta. Jag tror minsann vi allihop kommer att rulla hem i dag också…

”Hej Terry! Vi bor i ett hus och vi har haft mycket konstigheter här i några år, men sista halvåret har det varit för mycket. Saker och ting flyttar på sig, knackningar, läten och mer därtill. Jag tappar all energi och är helt slut dagarna igenom….”

Så börjar Helis, 51 år, brev till Söndags medium Terry Evans. Helis berättelse var så stark att Terry bestämde sig för att åka hem till henne. Vi följde med. Läs om vad som hände, i Söndag nu på söndag.

Dessutom: ”Så blev vi miljonärer”, stor intervju med poeten och författaren Bob Hansson, ”Det är okej för oss att ligga med andra” – Jan och flickvännen Linda lever i polyamori… och mycket mycket mer!

Trevlig helg!

Kylie Minogue firar 25 år som artist. Ett kvarts sekel, där musikindustrin genomgått gigantiska förändringar som vi alla känner till. Men hon säger, under ett samtal som det refereras till i Financial Times, att den största skillnaden under konserter beror på smart phones. Närvarokänslan försvinner när publiken är fokuserade på sina telefoner:

– Om du är upptagen av att titta på en skärm för att försöka ta en bild eller spela in, så finns det en del av dig som inte är ”i ögonblicket”.

Jag tänkte på det där när jag var på Madonnas konsert på Ullevi i somras. Förr höll folk upp tändare under konserter. Nu är det iPhone-skärmar som lyser i var mans hand. Inklusive min egen. Jag var visserligen fokuserad på det som hände på scenen, men det var för att jag ville fånga den perfekta bilden till Instagram. Jag insåg efteråt att jag betalt löjligt mycket för en plats nära scenen, bara för att se showen genom min iPhone-kamera. Det kändes knappt som om jag varit där på riktigt. Men jag tänkte aldrig på att artisterna, naturligtvis, också måste märka skillnaden.

Jag undrar lite vad det kommer ifrån, det här behovet av att dokumentera allt. Och att sedan knarka bekräftelse i form av blå tummar på Facebook, hjärtan på Instagram, retweets på Twitter. Ibland ger det mig panik. Det Kylie pratar om på konserterna gäller ju hela livet till slut. Jag märker hur jag tappar fokus när jag pratar med vänner, ser på tv, tar promenader. Det är som om det inte har hänt om det inte kunnat delas på sociala medier. Det är inte riktigt värt att uppleva om jag inte kan väcka avund med en Instagram-bild med rätt snyggfilter.

När slutar man dokumentera det man upplever, och börjar dokumentera
i stället för att uppleva?

I maj hade över en miljard bilder lagts upp på Instagram. I september hade Facebook över en miljard aktiva användare. Twitter har över en halv miljard. Förmodligen är alla dessa åsikter och bilder på höstlöv och pastasallader en guldgruva för historikerna om 300 år. Men jag undrar vad de kommer att tycka om mänsklighetens märkliga beteende i början av 2000-talet.

Mats Strandberg

Efter jobbet hittar jag ett orange kuvert med handskriven adress i brevlådan. Min treåriga dotters namn står överst, det är hennes allra första egna brev. En inbjudan till ett födelsedagskalas visar det sig och det är med blandade känslor jag läser inbjudningskortet som gäller ett kalas hos en dagiskamrat. Maj-Lis jublar samtidigt som jag känner en gnutta oro. Så det har börjat nu, tänker jag, den där kalashetsen.

Jag har hört mina vänner berätta om barnkalas de varit på. Det ena är värre och vräkigare än det andra. Det är färgkoordinerade teman, ponnyridningar och partyn på Junibacken. Vänners barn har blivit bjudna på kalas där professionella clowner vandrat omkring och blåst upp skojiga ballonghattar till barnen. Jag har hört om kalas där alla fått åka Skansentåget genom stan. Det finns exempel på kalas där en kändis utklädd till prinsessa bränner av sin hit framför häpna fyraåringar. Föräldrar planerar sina barns kalas på samma vis som bridezillas snöar in sig på detaljer inför sina bröllop. Tanken må vara god, men jag äcklas av dessa tillställningar.

Jag vill helt enkelt att mina döttrar ska få njuta av vanliga tårtkalas innan de blir party-kicksökare. Jag vill att de ska finna nöje i det enkla. För ett barn räcker det fint med traditionella sällskapslekar, en gräddtårta, vanliga ballonger och fiskdamm för att ha kul. Det är ju först efter lilla Olle haft en dansande cirkuselefant i trädgården på sitt kalas som man själv också vill ha det.

Jag tittar på den orange inbjudan igen. Jag tänker att det är nu som standarden sätts. På allt. På själva kalaset, på kläder, aktiviteter, presenter och så vidare. Brevet är handskrivet, det bådar i alla fall gott. Jag har hört talas om glossiga inbjudningskort som strävat efter de som Bindefeld skickar ut till kändiseliten.

Lite fumlande beger vi oss till leksaksaffären för att hitta en lämplig present. Det är inte enkelt. Vad ska man ge till en nybliven fyraåring? Hur mycket får en present kosta? Och hur lite? Vi landar på två småbilar. En röd och en gul. För Maj-Lis är själva förberedelsen för kalaset jättespännande. Hon vill gärna måla ett eget födelsedagskort. Och hon vill vara med och locka snöret på paketet. Hon väljer själv sina kläder. Det blir den gröna med sommarblommor på och tjocka röda strumpbyxor till. Frisyren överlåter hon till mig. Med viss nervositet kommer vi till festlokalen. Inga elefanter i balettkjolar och inga professionella clowner. Men feststämningen är på topp. Barnen ler busigt då de ser varandra. Och går loss på de uppblåsta ballongerna som pryder rummet. Vi sjunger och samlas kring ett långbord med prinskorvar, gurkor och en gräddtårta med fyra ljus. Och då födelsedagsbarnets pappa drar igång lekar till barnmusik dansar alla runt bordet. Två timmar rinner förbi och fiskdammen blir höjdpunkten. Kalaset får högsta betyg. Och jag pustar ut. Nästa gång är det vi som håller barnkalas och det känns skönt att vi slipper ha cirkus-elefanter på parkeringen.

Josefine Sundström

Ena fotot visar en kraftigt överviktig tjej som kutar med axlarna, det andra en deffad, stolt kvinna med ”fight club”-kropp. Båda bilderna föreställer Linda Dida Klang, nu 32, och dyker upp på min Facebookvägg, eftersom en av mina vänner gillat och delat dem (i sällskap med 7 295 andra Facebook-användare).

Jag kan inte sluta stirra. Förvandlingen är fullkomligt fenomenal och i bildtexten skriver Linda: ”Finns inget som heter KAN INTE!”.
Nej, sannerligen, vilken vilja den kvinnan måste ha, tänker jag. Hon har mer än halverat sin vikt och hennes kropp har gått från värkande och oformlig till pigg och spänstig. I vilket läge bestämde hon sig? undrar jag, för lyckad viktminskning är ju inte en match mellan mun och ­mage, utan börjar och slutar i skallen.

Jag scrollar vidare bland Lindas statusar och fastnar på raden: ”I dag är det tre år sen jag bestämde mig för att INTE vara en tjockis ­längre!”. Det inlägget har fått 14 897 tummar upp och delats 252 gånger.

Även här har hon postat före- och efterfoton: En tjock och ledsen kvinna i tantklänning, kontra en gladlynt partypingla i kortkort och skyhöga klackar. Transformationen skulle ha fått Extreme makeover-teamet att blekna.

Söndags reporter ­Hanna Radtke tog kontakt med ­Linda som i dagens tidning berättar om sin viktresa. Den har inte varit särskilt enkel, men har aldrig känts ogenomförbar, säger hon. I intervjun på sidorna 36–39 sammanfattar Linda:

– Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.