… Folk brukar tala tyst om sånt men inte jag. Jag är sosse. Och nu ska jag förklara varför. Jag gillar tanken på att de som har det sämst fortfarande ska ha det bra och att staten ska garantera att det blir så.

Sen fanns det intelligent folk i toppen. Det började med Tage för mig. Jag gick i lekskolan men fastnade för honom. Han hade alla hästar hemma.

Tage 1952, rocking like a motherfucker:

Sen kom Palme och gick upp i ringen mot både Öststatskommunismen och USA-imperialismen och talade så att världen lyssnade på Sverige:

Och nu kommer Leffe ”Paggan” Pagrotsky, min kompis på Facebook, och tar ut en ideologisk färdriktning som visar att det är mitt parti. I går, i dag, i morgon. Valsegern är given.

Mina damer och herrar: ”Paggan” och MICK JAGGER!

Och även om det är en bortom fattningsförmåga cool bild och ett ideologiskt ställningstagande som i mina ögon förintar Alliansen, är det ändå ingenting mot den här bilden.

JAG & JAGGER:

Så – nu vet ni varför jag är SOSSE.

… men så fan heller. Serge Gainsbourg drar fram en till ur rockärmen. Eller – den här duetten var i alla fall okänd för mig. Men bra är låten och vacker är Anna Karina (mest känd som stjärna i några av Jean-Luc Godards filmer) och Serge – ja, han är Gainsbourg hela vägen.

Underligt nog kan jag helt osökt nämna Rolling Stones också här. Jean-Luc Goddard regisserade ju 1968 filmen ”Sympathy for the devil” där Stones inspelning av låten med samma namn är navet som filmen kretsar kring.

Ni kanske vill veta vad Serge Gainsbourg och Anna Karina sjunger om… Var så god, ett utdrag:

Säg ingenting, var inte rädd, var inte rädd för mig.

Följ mig till nattens ände.

Till änden på min galenskap.

Låt tiden glömma bort morgondagen.

Glöm allt. Tänk på vad som helst.

… Det är det enda jag kan tänka på nu och associationerna studsar i skallen som flipperkulor. Jag går omkring och skriker ”Ich bin ein berliner” högt för mig själv. Som Kennedy:

Jag dreglar och tänker på denna berlinska uppfinning: den berlinska currywursten:

Jag tänker på härligt vilda och galna klubbnätter på SO36 i Kreutzberg. Ungefär så här:

Jag tänker på Beate Uhses Erotikmuseum, världens största, med konstverk som Katsushika Hokusais praktverk ”Fiskarfruns dröm”:

Men tack vare vulkanhelvetet på Island kommer jag nog inte iväg i morgon med 06.25-planet. Under 22 år på Aftonbladet har jag hittills aldrig haft en konferens längre bort än Kolmården och nu när det äntligen blev nåt spännande, Berlin, då lyfter inte flygen. Men hoppet är inte helt dött. Nu får Gud ta tag i det här. Det är sista chansen Gud får att bevisa sin existens för mig. Är jag inte i Berlin i morgon på utsatt tid går jag över till ateismen.

… Lyssnar på 69 Année Erotique med Serge Gainsbourg och tänker på scenen från filmen ”Gainsbourg – ett legendariskt liv” där han drabbats av hjärtattack och själv ringer tidningarnas tipstelefoner med motivet att ”Det är ingen idé att vara sjuk om ingen vet om det” och sen håller presskonferens vid sjuksängen och på frågan om hjärtattacken kommer leda till andra levnadsvanor svarar: ”Ja, jag ska öka mitt intag av alkohol och tobak”. Se rullen! Hon som gör BB (Laetitia Casta) är ta mig 17 nästan – men bara NÄSTAN, mer än så är omöjligt, inte ens Gud klarar av det, han nådde toppen av sin skaparkraft med BB – lika snygg och full av utstrålning som originalet.

Bevis!

Och låten som komponerandes är naturligtvis denna:

… ÖK på Östgötagatan 41 är robust käk med det ugnsstekta fläsklägget med surkål och knödel som kronan på verket. 

Baren är uppbyggd som ett altare till Keith Richards och Tony är bartendern numero uno och han gillar… nu kommer det igen: Keith Richards. Alla bra människor gör det. Uteserveringen under värmelamporna är redan öppen och ett mysigt häng fram till oktober. Mitt stamhak. Rekommenderas!

Menyn: http://gastrogate.com/rest_middaginfo.php?id=8824&intPart=4&setFriendlyPrint=1

Tony och Keith och Baren:

Uteserveringen:

… Är man sugen på white trash chartersemester behöver man inte åka på white trash chartersemester, det räcker med skybaren i Skrapan på Götgatan på Söder i Sthlm. Det är inbussade folk från bystan klädda i Dressman med obestämbara fläckar både här & där & utrop av typen: ”Rune, tar du den här Singapore Slingen tar jag nästa!”

Skrapans utsikt:

Skrapans White Trash Bar:

Skrapan sedd från Bondegatan:

Den första av de tio tidigare outgivna låtarna från inspelningarna av Rolling Stones ”Exile on main street” är nu ute på nätet och GOSSE!

Den luxuösa nyutgåvan släpps i sin helhet den 18 maj med originalalbum, de tio nya spåren, bok, dokumentär och annat gott.

Lyssna nu till världens genom tiderna bästa rockband!

… är förenklat uttryckt SYDSTATSROCK. En gammal och väldigt god rock ’n’ roll-genre: Allman Brothers, Lynyrd Skynyrd och på senare år, Drive-By Truckers, är toppföreträdare för stilen.

Mig veterligen har inget svenskt band nånsin på ett trodvärdigt sätt klarat av att lira den här musiken.

Men – Hellsingland Underground kan. Senast bevisat i går – 15 april – på Lilla Hotellbaren på Söder i Sthlm på releasefestspelningen för deras nya, andra album: ”Madness & grace”.

Köp också deras självbetitlade debut från 2008.

Så här såg det ut på scen i går. Som ni märker på skärpan darrade jag av upphetsning:

Ja, här kommer då Kocksgatan sedd åt andra hållet, bort mot Renstiernas Gata. Jag håller vad jag lovar… Som en liten bonus får ni en nattbild:

Vad vill man ha av sin gata. Ja, en hel del. T.ex vill man ha nära till en tatuerare. 50 m är lagom:

En herrekipering? Oh, ja! Hur skulle det annars se ut?

Det kommer mera om Kocksgatan i morrn. Spännande stuff garranteras!

… Den är viktig. Både för en själv och för artisten man ska träffa. Sålunda: Ulla Winbladh på Djurgården. Där träffade jag artisten XX. Kan inte avslöja mer om henne/honom. Men jag kan säga att slätvarsfilén med vintertryffel, grönärtspuré & champagneskum var topp.

Exteriören:

Baren: