Då

Min barn- och ungdoms restaurangvagnar.

Nu.

Sånt här säljes i SJ:s restaurangvagnar ihop med verbal bruksanvisning: ”Där står mikron, tryck på program nummer 4”.

X 2000 till Malmö går 09.21 från spår 11, Sthlm Central. Med blickarna hos två sprinters i en OS-final kommer jag och en speedad libanes springande sida vid sida och når fram till vagn 3 på tiden 09.20,57. Dött lopp, ja, och personligt rekord i sen ankomst för båda.

Vi ramlar ihop i en svetthög medan luftdraget från dörren som i det ögonblicket stängs ger oss en välbehövlig sval bris.

– Josef, säger han. 

– Tore, säger jag. 

Jag tänker: Jag tror att det här är början på en vacker vänskap. 

Jag tänker: Vi borde äta frukost tillsammans och lite senare lunch och dricka till det och vi borde stiga av tåget lika ovanliga i vår eufori en tisdag strax före 14.00 på Malmö central som en nyliberal bög i bara lederhosen är i Nordkoreas huvudstad Pyongyang. 

Men SJ och restaurangvagnar… Just forget about it. 

Vart tog de vägen, min barndoms restaurangvagnar med vita dukar och vita servetter i TYG och paranta servitriser som bar uniform och bh:ar av stål? Som tog beställningar gjorda från en à la carte-meny full av klassiker: Entrecôte, köttbullar och gräddsås, stekt fläsk med löksås, SOS (smör, ost och sill), toast Skagen, löjromstoast.

Servitriser, som när vi beställt maten, uttalade den centrala frågan till morsan och farsan:

– Ska det vara nåt att dricka till, öl, vin, kanske rent av en snaps, Skåne eller en bäsk? 

Så var det då. 

Och så här är det nu: Självbetjäning, mikrad lasagne i plastförpackning och frysdiskpizza i en inredning som får McDonalds på Götgatan i Stockholm – ni som har varit där har varit där – att framstå som Sixtinska kapellet. 

Allvarligt talat, vad är det här för skit, SJ?

Ni vet lika bra som jag att tåg är det bästa färdmedlet, men det är det bara om alla dess inneboende fördelar tas till vara. 

Det här är en långt viktigare fråga än den om att hålla tidtabellen. 

Så här, ungefär, såg det ut den där natten på andra sidan midnatt…

Vi var på en plats som fick mig att skaka av feberfrossa och illamående – ovanpå allt annat…

Jag hade bara en människa att hålla i handen, metaforiskt talat. En av de få som alltid står mig bi. Som så många andra litterära storheter är han rökare.

När bilden återfår skärpan, när upp och ner och höger och vänster är tillbaka på sina vanliga platser, hör jag en röst på bruten svenska:

– Den jäveln körde mot rött. Han körde mot rött. Varför körde han mot rött. Han körde mot rött… 

Det luktar gas och en gardin av vitt damm skymmer sikten. Krockkudden…

Taxichaffisen mässar sitt mantra om och om igen och jag tänker: Nu får han väl för fan ta och släppa det där. Ja, vi har blivit påkörda. Ja, det var uppenbarligen den andres fel. Men! Gå! Vidare!

Jag har blivit skalperad eller är på middagsbjudning hos Hannibal Lecter. Hjässa och panna är flådda. Det blöder vid ena ögat och ena framtanden har slagits av och jag är förbannad och går ur bilen och jag undrar själv: Av alla känslor man kan drabbas av efter en bilolycka, varför vill jag slå nån, vem som helst, på käften? 

Jenny har ont men är vid liv. Nu kommer poliser och ambulanser. Andra människor stannar sina bilar. 30 pers i en korsning. Folkfest.

Det är natt och blåljus reflekterat i glassplitter och regn. Bilarna är skroten nästa.

Kall ångest kommer över mig som ett fuktigt duschdraperi. Jag kunde ha dött i AIK-land, ett stenkast från Råsunda fotbollsstadion och det på grund av en färgblind idiot som rammar oss i en korsning… 

Då ser jag honom och han ser vilsen ut. Vilsen som Alzheimer. Han ser också genuint gråhårigt snäll och 60 plus ut.

Han återfinner i nån mån kompassen i tillvaron och går fram till taxichaffisen och säger:

– Förlåt, det var mitt fel. 

– Varför körde du mot rött, säger chaffisen som i en bön och ser ut som om han bara vill hem till familjen.

I mitt huvud börjar Bob Dylan som så ofta sjunga raden ”It’s life and life only…” från ”It’s all right ma (Im only bleeding)”. 

Jag tänker: Ja, det är det, och det, livet, är bara ett skämt. Det kan räcka med att sätta sig i en taxi i Sundbyberg och säga:

– Korsningen Östgötagatan och Kocksgatan, tack.

För att dö.

The King of Cheese Kings at Wijnjas – ROQUEFORT!

Det är ingen tillfällighet att vi uppmanas att säga ”cheese” inför fotograferingar. Bara ordet gör dig glad. Ja, jag vet, vi säger i Sverige ”omelett” – men vad har vi på varje omelett av klass? Exakt – ost. Prova i stället att säga ”morot” eller ”långsamma kolhydrater” och bara se hur ni ser ut. Som vrak!

Med denna sanning etablerad kan vi gå vidare till nästa punkt: Var i Sverige finns det bästa sortimentet av ostar? Ja, en butik som är med och slåss om titeln är definitivt Wijnjas Grosshandel på Bergsgatan 24 på Kungsholmen i Stockholm. Alla ostar ni vet finns, alla ostar ni drömt om ska finnas, samt alla ostar ni inte ens haft fantasi att drömma upp, finns där. Och, inte oviktigt, till bra priser.

Så jag går dit och i kassan står Sonny Magnusson. Jag säger honom som det är:

– Jag måste ha Roquefort. Nu!

– Vi har en massa att välja på, nån speciell, svarar han lugnt, trots att jag skakar av kättja.

– The real shit, det bästa du har, knocka mig, säger jag.

– Nåt annat, säger han.

– Ja, ge mig två smaskiga överraskningar. Nåt jag inte provat förut.

Strax går jag därifrån med full plastkasse. I den finns:

1) Testun Vino Al Barolo – I bland får jag för mig, allt det bästa, inklusive fotbollen, kvinnorna, den rena naturen, kommer från Italien. Samt ost. Här har vi ost gjord på opastöriserad får- och komjölk. Ett led i produktionen är att sänka ner osten i Barolo-vin. Sen tas den upp och slås in i rester från Barolo-druvorna. Allt som sänks ner i vin blir lyckligt. Jag blir det. Men också ost blir det.

2) Banon – den är av märket Le Vache de Chalais och är en fransk liten rackare till färskost, inslagen i kastanjeblad. Och just kastanjebladen ger den dess säregna smak.

3) Roquefort Société – Wijnjas erbjuder en ocean av olika Roquefort. Jag väljer Drottningen. När den når min mun slås jag av den perfekta balansen, hur det mjölkvita gifter sig med det smaragdgröna möglet. Hur blev den sådan? Jo, via nio månaders lagring i grottorna i Mont Combalou i orten vars namn är Roquefort-sur-Soulzon.

Alla samtidigt: Say cheeese!

Det började med en hjälte, Keith Richards lillebror, Johnny Thunders. Keiths andra syskon, Iggy Pop (t.h. på bilden), var inte närvarande.

Det fortsatte vid cirka 03.18 på morgonen med en inventering av mejeriprodukter.

Vi är halvvägs till himlen i en sovalkov i min etta på Renstiernas gata 48, när hon säger:

– Jag vill smörja in hela dig med margarin. 

– Vad sa du, säger jag, för så säger man när man VERKLIGEN har hört vad som sagts.

Hon är chef på ett företag jag glömt namnet på och jag är ännu inte nåt som kan beskrivas med en yrkestitel. Vi träffades natten innan i baren på klubben Garage i Kungsan, efter ett gig med Johnny Thunders. 

En eller två drinkar slank ner innan hon tog hon mig där man vill bli tagen men sällan blir tagen när man står i en bar. Hon tittade mig i ögonen och hon sa:

– Jag går aldrig hem med nån första kvällen. 

Jag hade precis fått frasen att ge dubbla signaler levandegjord för mig och kände mig förvirrad. Det var några dagar efter julafton. Där ute var det kylslagen vinter. 

– Johnny Thunders lirar i morgon också. Jag kommer hit då, sa hon. 

– Jag med, sa jag. 

Nästa kväll kickade Johnny i gång med en furiös version av ”Pipeline” som välte det fullsmockade stället. Efteråt ställde jag mig svettig och välmanglad i baren. Hon var där. 

– Är det okej att gå hem med en kille andra kvällen då, sa jag. 

Det var det och det är därför vi är där vi är: halvvägs till himlen i min sovalkov. Eller vi var där tills filmen gick av. 

– Margarin, säger jag. 

– Ja, hämta margarin, du ska få se, jag ska visa dig! 

Är det nånting man aldrig upphör att förvånas över är det folks sexuella fantasier och preferenser.

Jag går upp ur alkoven och tar halvtrappan ner till köket – min etta är ett ombyggt cykelrum – passerar duschkabinen – ja, den står i köket – öppnar kylskåpsdörren och tittar i genom alla hyllor och fack och ropar sen ut den enda fråga jag under rådande omständigheter kan ropa ut. Den enda frågan med relevans.

– Går det bra med Bregott?

Vaskarna vill vara i blåsten, men de ligger i lä, ty de är inte Jimi Hendrix… Men respekt åt alla som försöker hänge sig åt skapande destruktivitet…

Jag är tillbaka från semestern på Lefkas och inte uppdaterad i debatten, men innan jag åkte i väg läste jag kolumnister som var moraliskt indignerade över vaskningen. Jag läste artiklar med den förutsägbara vinkeln: Usch! 

Nån undrar: Vaskning?

Så här: Stockholms stekare drar varje år till Visby under Stockholms-veckan och till Båstad under tennisveckan och  sprutar ut mera champagne än vad de dricker bara därför att. Bara därför att göra sig förtjänta av att kallas stekare.

Men i år förbjöds champagnesprutandet av de lokala myndigheterna. 

Entré: Vaskning. Köp en pava skumpa och, när servitrisen anländer, säg åt henne att hälla ut den i vasken… 

Jag säger: Tack, stekare!

Vaskningen har kommit för att stanna! Det är performance art!

Det är inte på samma estetiskt höga nivå som när Pete Townshend i unga – och inte så unga år – demolerade gitarrer och stärkare på scen eller när bandets trummis, Keith Moon, körde ner Rolls Roycen i poolen. Det är inte på samma estetiskt höga nivå som när Jimi Hendrix tände eld på gitarren och slog den till flisor på den klassiska rockestivalen i Monterey i Kalifornien 1967. 

Inte på samma estetiskt höga nivå som när Elvis sköt sönder tv-apparater med en Magnum 44 i ena handen och en mega-banan-och-jordnötssmör-sandwich i den andra. 

Det är inte i närheten av Yamatsuka Eye, frontfigur i det japanska bandet Hantarash, som under sina shower högg en död katt i två hälfter med en machete, band en motorsåg om sin rygg – och så när sågade av sig själv ena benet – demolerade delar av en konsertlokal med en bulldozer och gick loss på – ja, allt, med motordrivna verktyg, borrar och annat. 

Under tiden spelade Mitsuro Tabata en rundgångsgitarr som lät som en miljon vargar ylande mot fullmånen kompade av ett sågverk. 

Stekarna är inte i samma kvarter, inte i samma stad, inte i samma land, inte ens i samma världsdel. Men de försöker. 

Och det bubblande budskapet är det samma. 

Keith Richards – min guide i galaxen:

Jag har sett Rolling Stones 17 gånger minst. Jag räknar snabbt och utan betänketid och kan ha glömt nåt gig. Men jag VET – varje gång jag står där, ofta omgiven av 60 000 människor eller fler på ett fotbollsstadion i, säg Chicago, tänker jag: Här finns bara ett riktig fan.

Jag. 

Jag skriker det inom mig: Ni andra som är här har inte skuggan av en aning om vad det innebär att dyrka The Rolling Stones!

Bevis 1: Hur tror du jag loggar in mig på datorn för att skriva den här artikeln? Jo, genom att skriva ”Redlands 1967, Toronto 1977”. 

Om du ställer dig frågan: Vadå Redlands 1967 och Toronto 1977? Aj, aj, aj… Inte bra!

Bevis 2: Hur tror du jag öppnar tangentlåset på min mobiltelefon? Jo, genom att skriva 18 12. 

Om du som läser inte vet att det är Keith Richards födelseedatum, är vår relation irreparabelt skadad. Som av en elak cancer. 

Nu kanske du indignerat utbrister: JESUS! 

Jag säger: Glöm bort snubben i stallet i Betlehem. Visst, det är stort, han gick på vattnet. Men miraklet, det är att Keith Richards står upp över huvud taget. 

Heder åt mina föräldrar – Sigurd och Ella – som har räddat mitt liv, inte minst genom att vara förstående inför sånt de inte begrep: Rolling Stones. 

De begrep inte Jimi Hendrix heller:

– Ella, vår son idoliserar en knarkande neger! 

Eller Frank Zappa:

– Sigurd, varför har Tore en stor plansch på sitt rum med en ful, skäggig galning som sitter och bajsar? 

Andra var mindre förstående. De sa att Keith & co var dåliga föredömen. 

Jag lyssnade på dessa människor. Tittade på dessa människors hem, bilar, jobb… På dessa människors livs totalitet.

Och jag lyssnade på Rolling Stones. 

Och jag tittade på Keith och hans dam, Anita Pallenberg. 

Och jag jämförde noga. 

Och jag visste redan då, på mellanstadiet, vilka som var dåliga föredömen. 

Kungen av Holland: Dennis Bergkamp. Han gjorde allt rätt. Det gjorde inte jag. Men det slutade lyckligt. Alltså: komedi…

Jag skriver fotboll på Aftonbladet och det är VM 1994. Jag borde vara på väg till åttondelsfinalen Holland–Irland men det är jag inte. Jag är kvar på O’Hare-flygplatsen i Chicago. Jag har somnat vid gaten och missat planet. 

Jag ringer hem till redaktionen i Stockholm och redogör för läget. 

– Börjesson… Muahahaha! Har somnat… Muahahahaha! Vid gaten!

Chefen håller på att bryta ihop i skrattparoxysmer.  

Han lever efter devisen att delad glädje är dubbel glädje och ropar ut storyn på redaktionen. 

– Det här är nästan bättre än klassikern från VM i Italien 1990, säger han. 

– Vad gjorde Tore då, säger nån.

Måste vara nåt pucko till vikarie som undrar. Alla vet för fan vad jag gjorde. 

– Han lämnade in en jacka på kemtvätt. Med 15 000 kronor i innerfickan. Muahaha! Den blev ren, jävligt ren! 

Jag slänger på luren, bokar om och kommer fram till Citrus Bowl i Orlando precis till avspark, svettig som pungen på en kamel efter en dagsritt i sydliga Sahara. Holland vinner: 2–0. 

Nu: Taxi hem till hotellet. 

– Marriott, säger jag till chaffisen. 

– Vilket Marriott? säger han. 

– Finns det flera? säger jag. 

– Ja, dussintals, det är en hotellkedja. 

Jag förklarar att jag knappt hann checka in innan jag skulle i väg till matchen, att jag glömde adressen på rummet, att jag bara vet att det är Marriott – vad jag trodde Orlandos ENDA Marriott och – nej, jag minns inte hur det ser ut. 

– Is this for real? säger han. 

– Kör mig till ett Marriott vilket som helst, säger jag. 

Jag går in i lobbyn och fram till receptionisten på Marriott nummer 1. 

– Bor jag här? säger jag. 

Hon tittar på mig med en blick som skriker: Vakter! 

Tillbaka till taxin och Marriott 2, 3, 4, 5, 6, 7… Taxametern står på 400 dollar (3 000 kr) när vi svänger in på Mariott nummer 8. Jag går in och får en nyckel. 

Jag bor här. 

Jag går ut till chaffisen och betalar. Han säger att jag är hans livs underligaste körning – och bästa. 

– And I’ve been in this business for 35 years. 

– Welcome to my world, säger jag och går raka vägen till baren och beställer en dubbel vodka och en Budweiser. 

David Bowie. Så som han såg ut, just där, just då, på Kungliga Tennishallen. Han kallade sin uppenbarelse The Thin White Duke. Självklart rökte han. Självklart rökte han franskt. Självklart rökte han Gitanes.

Min ångest förvandlar Franz Kafkas ångest till en käck sketch i en lokalrevy med Peter Settman och Lasse Kronér. Det kommer aldrig att gå, tänker jag, men det måste gå: Finns det en Gud, ge dig till känna! 

– Pappa, säger jag. 

Tärningen är kastad. Det är tidigt i april. Jag är nyss fyllda 16 år. Är man 16 har man en rutten förhandlingssits. 

– I morgon släpper de biljetterna till David Bowie på Kungliga Tennishallen, säger jag. 

– Det är skoldag. 

– Jag vet, men ibland måste man offra nåt, hur svårt det än är, säger jag och hoppas att ironin är väl dold. 

– Okej, säger farsan. 

– Det är en sak till. Jag MÅSTE ha biljetter och jag MÅSTE ha de bästa biljetterna och då MÅSTE jag sova över på trottoaren utanför biljettstället Svala & Söderlund på Hötorget. 

Farsan tar in det i tystnad. Sett från min horisont en fruktansvärd, ödesmättad tystnad. 

– Det är faktiskt en liten sak till. Jag tänkte att i stället för att du ger mig pengar till en biljett så ger du mig pengar till 20 biljetter och jag säljer i väg 19 på svarta börsen. Du får igen dina pengar, jag tjänar flera tusen. 

– Okej, säger farsan, då säger vi det. 

Jag återvänder till mitt rum i ett rus som skulle olagligförklaras om det kunde framställas artificiellt. Jag är helt förvirrad, morsan är en kycklingmorsa, farsan är en ännu större kycklingmorsa, och nu får jag tillstånd till det här… Bara så där.

Jag ska dra den här historien många gånger under åren: 16 och redan kaxig rock n rollrebell och svarta börs-haj som sover på gatan! 

Då – runt 15 år senare – säger farsan: 

– Tore, jag tror att du är gammal nog att höra sanningen nu. Jag skuggade dig ner till tunnelbanan i Farsta, gick in i en angränsande vagn och stod dold i ett gathörn vid Hötorget och hade dig under uppsikt hela natten. 

Sen gick han direkt till jobbet.

Det är en farsa det.

Hans namn var Sigurd. 

En historia från en tid när man SLOG ett samtal och telefonerna hade sladd och var kopplade till ett jack. Kungen av dessa telefoner hette Kobra.

Jag känner henne ytligt. Jag känner honom mer. Jag har träffat dem tillsammans och det är därför jag känner henne ytligt. Jag har varit i ett annat land i nästan ett år. När jag nu träffar henne och på hennes initiativ följer henne hem till hennes lägenhet i Vasastan tar jag för givet att hon är vad jag är: singel.

Vi hamnar i en ställning som många associerar till hästar. Telefonen ringer. Den är inom räckhåll. Hon lyfter luren. Svarar:

– Hallå.

Jag hör en mansröst jag känner igen, inte högt, men tydligt: HANS röst.

– Jag gör inget speciellt, är bara hemma och tar det lugnt, säger hon, utan att förlora rytmen (hon ska aldrig förlora den).

Jag söker hennes ögon för att utröna exakt var på känsloskalan hon är. Bra idé, om hon inte hade blundat. Å andra sidan, ibland kan slutna ögon säga mer än öppna. Jag drar slutsatsen att hon redan vunnit brottningsmatchen mot sitt samvete.

– Jag älskar dig också, säger hon.

Han pratar på en stund och hon säger, av det ena eller andra skälet, ”mmm” ”mmm” ”mmm”, och sen börjar han gråta.

– Men det ÄR bara du, säger hon.

Eller hur.

Mitt eget samvete?

Låt mig säga så här, det finns en engelsk fras – ”the point of no return” – som jag är väl förtrogen med, men jag förstår inte dess innebörd riktigt på riktigt förrän nu. Den här båten kan inte vändas. Den måste in i hamn.

Det är mycket jag inte förstår i det här. Som att hon över huvud taget svarade. Men det jag minst av allt förstår: varför hon inte direkt avslutade samtalet på ett snyggt sätt:

– Hej, jag står i duschen, ringer dig om en kvart.

I stället pratar hon på tills, så att säga, hästarna sprungit in i mål. Det finns bara en möjlig slutsats.

Kvinnor har verkligen en helt annan simultanförmåga än män.

Wailing Souls. Omslaget till ”Fire House Rock”.

Pablo Moses. Omslaget till ”Pave The Way”.

Culture. Omslaget till ”Two Seven Clash”.

Gregory Isaacs. Omslaget till ”Night Nurse”.

Lee Perry. Omslaget till Roast Fish, Collie Weed & Cornbread.

Jag lyssnar på reggae hemma i min rivningskvart på Kungsholmsgatan. Jag har lyssnat i timmar. Jag har gjort det på hög volym. Hög! HÖG!

Det ringer på dörren. Det är tre på natten. 

– Du väckte mig. 

Mannen framför mig är runt 40. Han bär en badrock i urtvättad frotté. Han ser helt färdig ut. Som om han har ett jobb att gå till och behöver sova innan han gör det. Med andra ord: en för mig vid den här tiden totalt främmande sorts människa. 

– Ursäk…

– Nej! För! Fan! Det! Här! Är! Den! Bästa! Musik! Jag! Hört!

Jag är i chock. En granne som gillar mig. 

– Jag somnade men väcktes av musiken och kände att jag måste gå ner, säger han. 

– Tore, säger jag eftersom jag aldrig sett honom förut. 

– Mats, säger han och vi skakar hand. 

Nästa låt kommer på. Det är Culture. Högkvalitativ, jamaicansk rotreggae från sent 1970-tal. Det är gräspropaganda big time:

I took a spliff this morning of the international herb.

It make I feel so groovy… 

– Satan, det här är bra, säger Mats. 

– Reggae är den enda musikstil där ALLA spelar trummor oavsett vilket instrument de spelar, säger jag. 

– Får jag komma in och kolla i genom din skivsamling, säger han. 

Han får det. Han gör det. Han lånar penna och papper. Jag rekommenderar. Han lyssnar. Han antecknar albumtitlar: ”Pave the way” med Pablo Moses, ”Two seven clash” med Culture, ”Night nurse” med Gregory Isaacs, ”Fire house rock” med Wailing Souls, ”Roast fish, collie weed & cornbread” med Lee Scratch Perry… 

Han skriver upp runt 50 reggaetitlar. 

– Vill du ha vin, säger jag. 

Jag korkar upp en Tirnave. Tiden går, musiken går, solen går… Upp. 

Mats går inte. 

Då slår det mig. 

Musiken har gjort det igen. Den har gett mig ett minne för livet.