Ett ord jag älskar men det försvann för att ingen med vagina vill bli kallad för det. Därför att ingen blev glad över att bli kallad för det. Därför att alla som blev kallade för det kände att loppet var kört. Ändå finns de överallt. Ändå handlar det bara om fyra bokstäver: TANT.

Jag ser definitivt journalistik i det här.

Tema: Tant.

Det var ett ord jag som barn använde så här, man träffade en kvinna, jag var, säg, 8 år, och hon såg så parant och bestämd ut och då gav man henne erkännande och respekt genom att säga TANT.

Det var ett slags NI… Denna form av respekt lever i utmärkt välmåga i Italien, Frankrike, Spanien. De gav fan i du-reformen och det gjorde de rätt i.

För det här är min teori, i och med du-reformen, den kom om jag minns rätt ungefär samtidigt med högertrafiken och fick fullt genomslag i början på 70-talet, så tappade ordet TANT sin glöd av respektabel dam som inte tar nån skit, och förvandlades till en kvinna för gammal för sitt eget bästa med obefintligt eller inget sexliv.…

I samma veva som ordet TANT blev nästintill ett skälsord försvann också det främsta signumet på en TANT.

D.v.s. HATTEN.

Också det en mycket sorglig utveckling. Men vi kan vända den, vi kan, precis som bögarna gjorde med ordet BÖG. återerövra klassen, stilen och värdigheten i ordet TANT.

… är en uppfinning av den legendariske bartendern Salvatore Calabrese. Här har ni en instruktion live om hur den tillfixas:

Salvatore Calabrese – The Bartender:

Calabrese lyfte The Library Bar i London till stjärnhimlen. Dry Martinin var en tradition han upprätthöll och förbättrade. Check it out:

http://www.lanesborough.com/#culinary_experience/library_bar

I dag driver han Bar Fifty i London och han har också en trevlig hemsida där han bl.a. skriver facit:

http://www.salvatore-calabrese.co.uk/salvatore-calabrese-top-cocktails.html

Det börjar dra ihop sig till den 18 maj och den luxuösa nyutgåvan av ett av världens bästa album genom tiderna: Exile On Main St.

Och en som har grym koll är Jimmy Fallon som har talkshowen NBC’s Late Night With Jimmy Fallon. Där kommer nyutgåvan av Exile On Main St. att firas hårt varje dag i en vecka med start den 10 maj. Läs mer här och se en intervju med Jimmy där han annonserar sin enorma kulturgärning:

http://www.rollingstones.com/news/news.php?uid=711

Super deluxe-boxen av Exile On Main St. innehåller en cd med originalalbumet i remastrat skick, en bonus-cd med tio aldrig tidigare utgivna låtar från inspelningarna. En 64 sidig inbunden bok. Plattan på sitt ursprungliga dubbel-vinyl-vis med 3-sidigt vik-upp-omslag, och en dvd med det bästa från dokumentärerna Stones In Exile, den legendariska Cocksucker Blues och Ladies and Gentlemen… The Rolling Stones.

Kom för fan inte och säg att livet är annat än underbart. Och till sist: Keith under en dag på jobbet:

Plura är på Skavlan – och en än gång är det bevisat, all reklam är bra reklam och – i branschen rock ’n’ roll – den dåliga reklamen är den bästa.

Tore S Börjesson, skribent:

– Malcolm Lowrys mästerverk ”Under the volcano” om den brittiske ex-konsuln, den gravt alkoholiserade Geoffrey Firmin, och hans resa mot undergången i Mexiko. Verket kan också storligen rekommenderas i sin filmatiserade form.

Läs mer om boken här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Under_the_volcano

Och om filmen här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Under_the_Volcano_(film)

Bilder:

1) Författaren.

2) Kritiken.

3) Bokomslaget.

Fan vad jag älskar henne, denna arketypiska mormor, som på amerikanska med svår tysk brytning undervisat en hel värld om ”Zee erection”, ”Zee G-spot”, ”Zee threesome” och så vidare och just nu pratar hon underbart vältaligt i det fantastiska programmet ”Sex, Myths & Women” på TV4+ om att det tar längre tid för mannen att ”ladda om” ju äldre han blir, samt att det är helt okej att vara hur snuskig som helst i sina fantasier.

Hon är 82 år. ÅTTIOTVÅ. Å-T-T-I-O-T-V-Å!!!

En fantastisk pedagog men det är omöjligt – och har alltid varit omöjligt – att se henne snuska sig så att svetten stänker, att rida, suga och – herregud i himlen, NEJ, NEJ, NEJ – DET GÅR INTE. Det är det som gör henne så fantastisk i sitt jobb. Inte för att hon är ful, det menar jag inte och det är hon inte, utan för att en söt liten mormor som är 147 centimeter lång gör helt enkelt inte sånt. Och hon har ALLTID sett ut som en söt liten mormor och söta mormödrar stickar och bakar äppelpaj.

Men inte Dr. Ruth Westheimer! Aldrig!

Hur som helst, res en staty över tanten (och det är ju på sätt och vis det jag gör här).

Och läs på. Hon har haft ett fascinerande liv:

http://en.wikipedia.org/wiki/Ruth_Westheimer

Jag satt och såg Plura & Mauros kök i går och nu ska ni höra här: Mauro är ju ett komiskt geni av bästa sort, d.v.s. sprungen ur den torra och djupast sett- vill jag tro – brittiska traditionen.

Hur underbart var det inte att höra honom beskriva Per Gessles frisyr, specifikt luggen, under Gyllene Tider-åren som en ”En korv fönad inåt”. Eller när han föreslog att Grammis-galan skulle läggas ner och att man i stället kunde ”posta alla priser direkt till Lasse Winnerbäck”. Han säger allt det här med ett trött stenansikte som utstrålar: Jag orkar inte mycket mera nu.

Men årets tv-ögonblick hittills är när han nattar Plura med en godnattsaga och Plura vill inte sova och ber om en starköl till… Hahaha! Winnerbäck väntar i köket och undrar likt en trött förälder när Mauro kommer ut:

– Har han somnat nu?

Meningen med livet-diskussion var också topp. Plura:

– Man knullar och får ungar, vad är grejen? Livet är helt meningslöst.

Bild 1: Tore S Börjesson & Plura Jonsson i Norrköping…

Bild 2: Mauro Scocco – Sveriges roligaste man…

Så – mitt i lugnet, mitt i en värld mellan Nynäs och Södertälje, m.a.o. i Grödinge, där man får skatta sig lycklig om man ser en levande människa per dag. I en värld av skogspromenader. I en värld där man från verandan på huset hör tövädrets dripp-dropp från en hel skog. Mitt i det, mitt under en promenad, 500 meter från huset, säger Jenny:

– Det var där i stallet som de grep Tony Olsson efter Malexander. Du har väl sett den klassiska bilden med honom i kalsningar och de två poliserna som håller fast honom.

– Ja, men var det här?!?

Det var det. Historiens vingslag…

Sen säger jag:

– Jag har intervjuat honom.

Det är kallat till presskonferens på Riksteatern i Hallunda. Alla andra journalister som är där är kulturjournalister. RIKTIGA kulturjournalister. Såna som recenserar uppsättningar på Dramaten. Jag, en helt vanlig, på sin höjd populärkulturell journalist, tänker, när Norén sitter där och säger att här ska han med tre interner från Österåker, plus Reine Brynolfsson från Dramaten, sätta upp pjäsen ”7:3”, att OK, de sitter i fängelse, men för vadå?

Det är det bara jag som tänker. Vanliga kulturjournalister som recenserar teater och inte så mycket mer tänker inte på sånt.

Dan efter kan jag över två helsidor skriva om Tony Olsson, som sitter för stämpling till mord på sisådär sex år och har ny-nazistiska sympatier, plus hans kompis som jag glömt namnet på, som medverkat till att kapa en värdetransport och också är ny-nazist, han sitter på typ fem år, och så, till slut, Carl Sumonja, ledaren för Militärligan. Han sitter på 14 år för TIO bankrån.

Det här är inte några dussinbrottslingar…

De är hur lätta att intervjua som helst. Carl Sumonja, som jag lär känna bäst via ytterligare två rejäla intervjuer är påtagligt intelligent och verbal.

Och deras insatser i pjäsen är helt enkelt väldigt bra, kanske bättre än så.

Gravt kriminella människor påminner väldigt mycket om vanliga, laglydiga människor.

Sen händer morden i Malexander och det lär dröja innan Norén eller nån annan får sätta upp en pjäs igen med tungt belastade brottslingar under tiden de avtjänar sina straff.

Mitt i allt det här ringer Carl Sumonja som tycker att han dras över en kam med Tony Olsson, trots att han inte har några ny-nazistiska sympatier och inte har nåt med morden i Malexander att göra och han vill tala ut i en stor intervju. Så vi träffas på Österåker. Efteråt säger han att jag kan ringa honom på mobilen om det är nåt mer jag undrar.

Jag bara tittar på honom, en för tio bankrån dömd man som sitter på 14 år, med egen mobil…!?!

Jag ringer honom senare och han svarar. Jag kan bara förmoda att det inte är förenligt med lagen.

Jag frågar Carl om han lärt sig sin läxa och – jodå, han är klar med brottets bana. Jag frågar om han kan stå ut med det långsamma tempot och oglamourösa livet i en vanlig 9–5-tillvaro och leva som en vanlig svenne. Han säger, jodå, det kan han.

I augusti 2008 är han ute och grips och häktas misstänkt för mord. Sommaren 2009 frikänns han i brist på bevis.

Tony sitter där han sitter. Det gör Lars Norén också.

Jag & Carl Sumonja på Österåker:

Här i häststallet på Tegelvretens Gård i Grödinge – som jag gick förbi i dag – greps Tony Olsson:

Jag kan jämföra med Italien, där man måste åka upp på ett berg i alperna och vandra i 7 timmar för att känna sig fri från bebyggelse och människor. Missförstå mig nu inte – Italien är lätt världens bästa land och jag gillar människor och vad de hittar på i form av konst, kultur, musik, arkitektur och så vidare över allt annat, medan natur, fåglar och skit, ger mig exem.

Plus att jag aldrig har haft en naturupplevelse som ens är i närheten av att skåda en vacker kvinna. Jenny, till exempel. Henne är jag som tur är ihop med. Vackra kvinnor finns i STÄDER.

OK?

Det är regeln.

Men att 59 miljoner människor bor, lever och verkar på en yta som är hälften av Sveriges gör att man om man, säg, åker tåg genom Italien inte hinner passera en stad och säga ”Arne Olsson har en stångryttare i röven” innan man är i nästa stad. Det är tättbebyggt.

Det är, måste jag motvilligt erkänna, en charm i att åka bil i 45 minuter från Sthlm och vara mitt i spenaten. I Grödinge. Ni undrar? Hur ofta går bussarna. Svar: varannan timme. Ni undrar: Har vi haft en älg i trädgården? Svar: Ja. Ni undrar: Har Tore sett en människa i Grödinge på hela dan. Svar: Ja, en – och hon var till häst.

Så – efter 12 timmar av det var det dags att ge sig in till metropolen Nynäshamn via vibrerande rock ’n’ roll-områden som Sorunda och Ösmo och en station på vägen hette, vad jag minns, Fittvägen.

Hamnkrogen Kroken i Nynäshamn var superb. Det blev carpaccio och lokalbryggt öl från Nynäshamn – Indian Viken Pale Ale. Därmed var förrätten avklarad. Jenny tog Toast Skagen.

Och sen blev det fisk- och skaldjurssoppa serverad i ett bröd som såg ut som ett bowlingklot med avskuren topp (låter underligt, var fantastiskt) tilll huvudrätt. Soppan hälldes i brödet och så åt vi därifrån i stället från ur en djup tallrik och vi fick på köpet bröd med i mixen när vi skrapade med skeden efter soppa. Bara i Nynäshamn, barn, bara i Nynäshamn. Allt det – plus Chablis i glasen.

Sen blev det brasa och AB-skumpa på hemmaplan i huset.

Lite bilder:

Har jag sagt att jag fyller år? Kanske. Men jag har inte sagt vad jag fick i present. Nu ska jag göra det.

Av min flickvän Jenny: Champagne André Clouet Brut. Enligt min blygsamma mening är det här ett bevis på att man har en tjej värd namnet. Om du som läser det här har en tjej som inte uppfyller nämnda kriterium, gör dig själv en tjänst: dumpa henne. Se Bild 1.

Av Aftonbladet: Aftonbladets egen champagne (se etiketten). Enligt min blygsamma mening är det här ett bevis på att man jobbar på ett företag med kvalitet, att det har sin egen champagne med egen etikett med loggan på. Om du som läser det här jobbar på ett företag som inte uppfyller nämnda kriterium, gör dig själv en tjänst: säg upp dig. Se Bild 2.

Av svärfar: Maltwhisky. 800 spänn för 70 cl. Från hans egen etikett. Tydligen kan man köpa ett fat, typ 100 liter, och sen åker man ner till Skottland då och då och hämtar vad man behöver och får sin egen flaska med egen etikett. I det här fallet: ”Roffes Millenium Edition”. Årgång 2000, alltså. Enligt min blygsamma mening är det här ett bevis på att man har en svärfarsa värd namnet. Om du som läser det här har en svärfarsa som inte uppfyller nämnda kriterium, gör dig själv en tjänst: dumpa din tjej/kille. Se Bild 3.

Bild 1.

Bild: 2.

Bild 3: